Hej hej bloggen!
Long time no see, men nu äntligen har det körts långlopp igen.
Jag var laddad för race efter att ha hört mycket positivt om banan i Karlstad. Bara det att den jämförs med Rörbäcksnäs säger en hel del. En terräng med stigar som passar mig bra. Dessutom hade det varit uppehåll hela veckan så vi räknade med torra fina stigar.
Förutom det så var egentligen inte uppladdningen så mycket att skriva hem om. En ganska stressig jobbvecka med fokus på terminsstart på universitet och högskola. På torsdagen körde jag uppladdning i form av lagtempo med Team Swedish Zwifters och lag Cinnamon Rolls. Marie Rydne, Åsa Fast Berglund, Hanna Törnqvist och så jag. Tre riktigt starka tjejer med mer watt i benen än mig. På lagtempotävlingarna måste minst fyra gå i mål i laget och tiden räknas på fjärde man i mål – så för min del handlade om att bita i, hålla ihop och överleva. Känslan i benen var faktiskt riktigt kass. På den tre mil långa banan så tog det 25 kilometer innan jag kände att kroppen vaknade och började leverera. Valde efter det faktiskt att helt avstå väckningspass på fredagen och roade mig med pasta och godispåse istället.
Efter en tidig morgon och ganska exakt tre timmar i bil anlände vi Skutbergets friluftsområde och tävlingsarenan. Solen sken från en klarblå himmel, men det var bra bitiga temperaturer. Vi fixade det sista med cyklarna, hämtade nummerlapp, akutkissade två gånger och tog en kort sväng ut på andra loopen och kollade läget. Det såg kanon ut.
En kvart före start så skulle det vara insläpp till startfållan. Uppmaningen till deltagarna var dels Corona-avstånd med max två man i bredd i startfållan, dels placering efter förmåga. En bit bak i startfållan fanns en del avsedd för oss tjejer. I teorin rätt tänkt av arrangören, men i realiteten funkade det inte. Deltagare vällde in från alla håll och stod som packade sillar, snarare 6-8 i bredd. Vi stod några få tjejer i vår lilla del och framför mig såg jag ett hav av män. Jag började känna en rejäl oro. Hur hittar jag mina konkurrenter här och hur i hela världen skall jag ha en rimlig chans att ta mig fram när starten går? Ett par män i närheten insåg också det orimliga och erbjöd sig att hålla min cykel medan jag kollade läget. Smet ut ur fållan och fram och där, nästan längst fram ser jag en liten grupp tjejer till. Jag joggar tillbaka och plockar helt sonika ut cykeln ur fållan, rullar fram och sätter den längre fram. Hamnar bredvid Stefan Carlsson och vi växlar några ord. Han säger ”ut med armbågarna, du är stark” och det tar jag med mig under tävlingen.
Skall vi vara rent krassa här, så överskattar ett stort antal herrar (OBS! Det gäller inte alla män) sin förmåga ganska rejält. Jennie Stenerhag korsar mållinjen på placering 21:e och därmed borde man stått bakom den lilla gruppen damer om man inte har förmågan att bli runt topp 20. Jag tror också att arrangören till nästa år behöver vara lite striktare med indelning och insläpp i startfållan.
När masterstarten går rullar vi iväg i ett lugnt tempo ut på asfaltvägen. Jag låter några uppenbart snabba killar passera lite fint och lägger mig långt till höger i klungan. Efter en kilometer släpps vi och tempot blir rasande högt på cykelvägen som skall ta oss över motorvägsbron vi skall passera. Jag ligger på och känner där och då att det här, det blir en bra dag. Benen svarar på ett sätt de inte gjort på ett par månader och den lite kyliga och krispiga luften fyller lungorna och andningen känns lätt. Efter bron viker vi vänster och stigarna börjar. Jag tänker att nu jäklar ska jag ut med armbågarna, det här behärskar jag och jag försöker gå med. Inledningsvis ligger jag i grupper med killar med betydligt högre kapacitet än mig och jag försöker bita mig kvar. Går med en liten grupp en stund, men tvingas sedan falla tillbaka till nästföljande grupp. Stigarna är helt magiska. Det är verkligen den här typen av cykling som jag älskar. Böljande terräng, snabba flowiga stigar och många kurvor. En del sandiga partier där det gäller att inte hålla för hårt i styret. Något jag gillar efter våra resor till Israel och Dubai. Tempot är fortsatt rasande högt och kilometrarna avverkas i snabb takt. Touchar ett träd i en kurva och är millimetrar från att avsluta dagen där och då. Ligger i en grupp med en annan dam och vi får ett fint flyt. Tyvärr får en cyklist sladd i sanden och gruppen spricker av och jag hamnar i den jagande gruppen.
Att dricka på de flowiga stigarna är svårt, det är högintensivt och stigarna avlöser varandra hela tiden. Jag rycker upp flaskan en bit in på loopen och tar några snabba klunkar. När jag sedan skall sätta tillbaka flaskan händer det, jag rullar i ett hål och flaskan flyger all världen väg. Känner mig inte så orolig då jag vet att jag kommer få en ny vid varvningen och kollar mest så att en åskådare går fram för att ta upp flaskan där i skogen.
Inför varvning kastar jag en första blick på klockan. Det går så fort. De första 35 kilometrarna på stig avverkas med en snittfart på 25 km/h. Ut på loop två står Nellies son Hjalmar med en efterlängtad flaska. Tack! Jag dricker direkt och försöker skölja bort det värsta dammet ur munnen. Efter varvning ropar en funktionär att jag har mindre än 10 minuter upp till Jennie i tät och att Nellie ligger en bit efter henne. Jag inser att jag kör bra, riktigt bra. Loop två inleds med en seg uppförsbacke på stig och benen är fortfarande kalas. Informationen att jag också ligger så nära elitdamerna ger extra kraft. Jag börjar passera ett antal killar i backen och får nu en svans av män efter mig. En stor del av den här loopen är grusväg och jag känner att jag drar och drar. Benen känns fortfarande helt oövervinnerliga och jag tackar och tar emot. Önskar där och då att jag haft en lite större klunga och lite mer draghjälp för att få upp tempot ytterligare.
In för varvning igen och ut på sista loopen. Jag vill inte att det skall ta slut riktigt än. Inledningen på loop tre är också den snabb. Fina, snabba stigar med mycket flow. Ungefär halvvägs in kommer vi till ett parti med en annan terräng. Borta är den sandiga tallskogen. Stigen blir stökigare. Min teknik och inte mina ben blir plötsligt den begränsande faktorn. Jag tappar tid. Så här i efterhand så kan jag se att jag tappar 5-6 minuter på Jennie och Nellie på enbart den här sträckan. Det är alldeles för mycket och nöta teknik skulle jag tjäna massor på. På Strava är det alldeles uppenbart hur pulsen på det här segmentet sjunker ganska rejält. Note to self – ta tag i den där teknikträningen fröken Tufvesson!
Sista biten in mot mål är snabb och jag rullar under målportalen efter 57 kilometer på 2:26:38, ganska exakt 20 minuter efter segrande Jennie. För mig är det riktigt bra. Fram till den tekniska delen på sista loopen tappar jag ganska jämnt över tid, men sen rasar det iväg minutrar där på den sista stigen. Jag är grymt nöjd, kom i mål med mycket mer kraft i benen och med en riktigt go känsla. Den där känslan att man har det i sig.
Nästa helg är det dags för Snapphaneturen och sen väntar Lidingsöloppet MTB också. Tänk vad härligt att vi får köra långlopp igen.
Stort tack för all pepp längs med banan igår! Det värmer alltid och ger några extra watt. Riktigt go stämning i Karlstad.
Målfoto efter att jag ändå försökt torka bort det värsta dammet ur ansiktet. Foto: Henrik Öijer.
Ungefär så här stark kände jag mig under loppet. Foto: Henrik Öijer.