Det är kanske en ren slump? 

I den lilla byn Karbenning, mellan Norberg och Hedemora, står en minnessten över bygdens son, Engelbrekt Engelbrektsson. Stenen är ett monument rest i modern tid och ingår i mytbildningen kring folkhjälten Engelbrekt. Mannen som i början av 1400-talet samlade landsbygdens folk mot danska fogdar och slottsherrar. 

Precis där upptäcker jag att himlen fått en djupare blå nyans, gräset är grönare, vattenspeglarna vackrare… Ja, själva livet är lättare att andas. Varje gång lungorna fylls på nytt bubblar det i varenda cell. 

Livsluft! 

Livslust!

Gemensam tur

För några minuter sedan skiljdes jag från vännen Ulf Dovemark när vi just svalt maten som Engelbrektsturens arrangörer bjöd på. Det blir en del skillnad i restid för oss i dag. Det är nog inte ens tio mil hem till Falun, medan Uffe får sitta i bilen närmare 50 mil. Det är också ett viktigt skäl när han, alldeles före start, berättar för mig:

”I dag ska jag också köra i motionsklassen. Nu kan vi åka ihop hela loppet!”

Efteråt är jag väldigt glad för hans beslut. Det räcker inte med att träna bra för att prestera bättre än vanligt. Perfekt draghjälp sätter spets på nivån. Så tack, Uffe! Jag blev nästan tio minuter snabbare än senast och en hel del av de minuterna kom från ditt driv!

Engelbrektsturen är en av Långloppscupens mest intensiva tävlingar, med en segrartid på 2.11,16. Mer än en timma efter det korsade Uffe och jag mållinjen – gemensamt. Det är klart att han var piggare och hade lite mer att ge, men på ett sätt var det roligare att åka med mig och de andra motionärerna, konstaterade Uffe efteråt:

”Jag upplevde loppet på ett annat sätt. Det var helt enkelt trevligare, bland annat för att vi slapp bli omkörda av folk från snabbare tävlingsklasser hela tiden. Nu var det ju vi som fick känna oss bättre när vi hela tiden kom i kapp andra åkare.”

Svajig uppladdning

Fram till Engelbrektsturen har jag följt Fredrik Ericsons träningsprogram minutiöst. Avvikelserna har varit väldigt få. Men de senaste veckorna har varit annorlunda så uppladdningen inför cupfinalen och Bockstensturen känns lite svajig…

Månadsschemat från Toppfysik består fortfarande av sex träningsdagar per vecka och många långpass, alltså turer på 4-5 timmar. Det var faktiskt kul, ända fram till nu. Semestertider för barn och arbetande vänner öppnar för roliga möten och andra typer av äventyr. Sådant som också kräver gott om tid. Ni förstår? Visserligen är jag envis, men de senaste veckorna händer det att träningen inte exakt följer Fredriks plan. 

 Egen plats i hjärtat

Bockstensturen har en speciell plats i mitt hjärta. Det handlar dels om att tävlingen alltid har ingått i Långlopscupen, dels om att det var den sista mountainbiketävling jag var engagerade i som chefredaktör för Svenska Mountainbike-magasinet. Men det var också så att premiärloppet hade både start och mål direkt i Åkulla. Efter det följde många år med start inne i Varberg och en ganska lång ”transfer” ut till mountainbikespåren och sedan tillbaka in till Varberg. Nu är det alltså, både bildligt och bokstavligt talat tillbaka till rötterna.

Häromdagen pratade jag med Uffe om läget i skogarna kring Åkulla. När jag berättade om min målsättning blev Uffe först tyst. Efter Engelbrektsturen vet han ju vad jag klarar på en mountainbike.

”Jag tror att du kan bereda dig på att det tar lite längre tid,” sa han diplomatiskt. 

Så det gör jag. ;)

Får sällskap igen

Men jag ser ändå fram mot det. Med Långloppscupens deltävlingar som mål har jag lyckats med konststycket att fira 70 år ett helt år! Dessutom har jag inspirerat min son att hänga på kalaset. Han var med mig hela vägen på Mörksuggejakten och nu ska vi cykla Bockstensturen tillsammans.

Efter det?

Jag blir ju inte 71 förrän i december så för att inte slappa till kanske jag ska satsa på en Klassiker som nästa födelsedagspresent?