Hej och välkommen till ett inlägg med en kaxig rubrik!
Det gäller att passa på när tillfället ges att sätta en sådan rubrik – ni ska veta att antalet SM-medaljer i min samling inte är svåra att räkna.
(OBS – det handlar om medaljer i klassen för gummor - Damer 30 från SM i XC. Jenny Rissveds vann klassen damer elit. Blanda inte ihop oss (eller jo, för min del får ni gärna gör det!). Hela resultatlistan från helgens SM-tävlingar i Göteborg finns att läsa här).
Det var länge sedan jag tävlade och ännu längre sedan jag skrev en RR. Men här kommer ett försök.
Brudarebacken äter wattz.
I torsdags tävlade jag i XCT, vilket är tempolopp på MTB. I det här fallet skulle vi köra ett varv på SM-banan, plus 700 meter. Snabbt översatt – 4,7 km all out med lätt illamående på en XCO-bana.
Som sagt är det länge sedan jag tävlade – länge sedan jag hade fjärilar i magen, länge sedan jag värmde upp inför race, länge sedan jag nålade en lapp på tröjan (första nummerlappen när jag tävlar för Sweden Mountainbike!) osv. Det var minst sagt en ringrostig gumma som skulle åka på tävling. Den här gången även med min familj – min sambo Calle och min son Enar (7 månader i fredags!). Eftersom jag var rejält nervös är det tur att både cykel och barnvagn kom med till Göteborg, samt att jag inte stoppade en av Enars klämmisar i min ficka istället för en energi-gel. Eller, jag hade inte tur – jag hade Calle som styrde upp mig och såg till att jag stod på startlinjen vid utsatt tid (även med rätt tryck i däcken på cykeln).
Sorry - bjuder inte på mycket air-time nedförs. Foto: https://mountainbikesm.se/.
Starten gick och jag ansträngde mig för att inte bränna allt krut redan på startvarvet. Har lyssnat en del på Emil Lindgren under OS-sändningarna och försökte höra honom i skallen ”lägg energi där du är stark och spara energi på de andra delarna” . För min del innebär det att trycka på uppför och sedan använda bromsen så lite som möjligt nedför. Det gick bra – till toppen av Brudarebacken (även kallad förintaren på Strava).
Såg efteråt på Strava att jag tagit en topp-10 på första delen av backen och typ en topp-50 på den andra delen (backen bestigs två gånger). Det är ett dåligt facit (gick ut för hårt)! Det ska även nämnas att jag hade en grym hejarklack på toppen av första delen av backen – jag hade bråttom upp till dem. Tack ni som stod där! Som tur är följs backen av en lång sträcka utförs så att jag kunde hämta andan igen. Resten av banan gick på bara ångorna och lyckan över att se Calle och Enar nere vid målområdet. Fick snabbt veta att jag vunnit med 10 sekunder över grymma Merve.
Livets första SM-guld runt halsen!
Så till lördagens XCO-lopp, där vi startade alla masterdamer tillsammans. Fem varv på banan skulle avverkas. Jag brukar gilla längre tävlingar, men den här gången visste jag att alla banans höjdmeter skulle ta ut sin rätt och hade stor respekt för detta på tävlings-ovana ben. Inledde tävlingen riktigt dåligt – jag var nästan sist in på första stigen. Försökte inte få panik och dum-köra om, utan körde i maklig takt om alla damer utom två i första backen. Hade som mål att sätta PR på nedförsbackarna under loppet. Det lyckades jag med! Då jag kände mig rejält jagad nedförs av en hel drös med starka ladies (bästa tändvätskan).
Masterstart SM i XCO. Foto: https://mountainbikesm.se/.
Vid första varvning hade jag cirka 20 sekunder ner till cyklisterna bakom mig. De två som låg före mig körde (oerhört starkt) i klassen D40. Jag ledde alltså min klass. Bad för mitt inre att jag inte gått ut för hårt. Helt omöjligt att avgöra detta själv under race-läge (pulsen är uppe på rött enbart av allt adrenalin och tankarna är inte klara).
Behöver eventuellt öva på segergest. Får bli vid nästa solo-pass i skogen. Foto: https://mountainbikesm.se/.
Jag är kass på att leda en cykeltävling, för jag har inte övat på det särskilt många gånger. Men en sak är säker – och det är att en får extra bränsle av att göra det. Ett bränsle som jag var livrädd skulle bränna upp mig. Försökte utnyttja att jag körde ensam istället för att bli besviken (älskar att ha folk att ta hjul/linje på) : att hålla en stabil och jämn fart, vilket jag vet att mina ben trivs bäst med i längden. Hörde då och då vid varvning att jag fick längre och längre lucka till de bakom mig varje varv. När det var en minut och två varv kvar började jag känna mig rätt lugn. Samtidigt började tröttheten knacka på från alla olika håll – körde fumligare på de tekniska delarna, började känna av kramp uppförs och de jobbiga tankarna blev fler. Men jag höll ihop det! Jag gick faktiskt och vann dubbla SM - guld!
Pallen med Merve Muller-Odby, Li Christensen och Elin Båge. Tur att jag inte fick kramp när jag skulle ta mig upp där ! Foto: https://mountainbikesm.se/.
Det är väldigt svårt att formulera hur detta känns – det betyder mer än medaljer på en tävling. Det är en seger över allt som har hänt under de senaste två åren. När världen varit upp och ner (började för min del när jag var i Sydafrika och skulle köra Cape Epic) och när jag varit gravid, fått mitt barn och rest mig på benen/cykeln igen. Jag hade inga förväntningar på tävlingen då jag inte alls visste vart formen stod. Att lyckas vinna båda loppen är jag extremt glad över. ”Det är alltid svårt att vinna en cykeltävling” för att citera Vacchi (parantes i sammanhanget att han då syftar på en Tour de France-etapp ;) ).
Det är guld i masterklass och jag har kört elit tidigare – absolut. Men hela min spelplan har kastats om sedan Enar kom till världen och just nu är jag inte uppe på elitnivå vare sig mentalt eller fysiskt (hade jag tävlat i elitklass på söndagens XCO hade jag fått köra fem av sju varv innan jag blivit avplockad. Rissveds och flera av de andra i eliten hade varvtider på 2 minuter + bättre än mig. Hatten av!). Därför gläder jag mig enormt över dessa segrar nu och ska försöka stanna i glädjen en stund innan jag springer / cyklar vidare. Jag är en positiv människa som vill hoppas på att jag snart tävlar i elitklass igen, men tar en dag i taget.
Mitt älskade supporter-team - Calle och Enar! Som höll ställningarna i teknisk zon hela loppet (Enar sov dock en stor del av tävlingen. Så spännande är det när mamma cyklar).
Ett stort tack vill jag även rikta till CK-Master som dragit ihop ett sådant pang-arrangemang med SM-tävlingarna! Och till alla fantastiska människor som engagerat sig i att vara funktionärer och/eller kommit och hejat i helgen. Och även alla med-cyklister! Som jag saknat att tävla mot er och inte minst snacket innan och efter loppen. Det är verkligen ni som är cykel-Sverige och som skapar minnen för livet. Och så allra mest tack till killarna till höger i bild ovan - mina stora kärlekar <3 som finns vid min sida alla dagar och som tillåter mig att hålla på med den här fantastiska sporten.