Jag ligger i soffan efter en lång arbetsdag och försöker ta in att årets långloppscup går mot sitt slut och att hösten är på ingång. Det är svårt att ta in och mentalt är jag inte där. 

Jag har haft en riktigt fin cykelsommar med många fina cykelturer. Jag älskar sommarcyklingen med sin värme, sol och långa ljusa kvällar. Samtidigt tycker jag också om hösten. Löven som skiftar färg och härliga distanspass på fina grusvägar. Lite småkyliga turer med klar luft där man gärna fikar inne framför brasan efteråt. 

Men först väntar Bockstensturen. För min del har det gått troll i det loppet. På flera försök har jag faktiskt aldrig tagit mig igenom de 100 kilometrarna i skogarna utanför Varberg. I år bli inget undantag. När anmälningstiden gick ut så valde jag att klicka i 50km Motion. Valet var väldigt enkelt och anledningen ganska självklar. När vi körde ner till Skåne efter Cykelvasan på söndagskvällen hade jag en konstig känsla i halsen. På måndagen vaknade jag med hög feber. Ett covidtest bekräftade mina misstankar. Förra veckan bestod därför av tid i soffan och vila. Covid är en jäkla skitsjukdom och tar så himla olika. Jag är lyckligt lottad och redan är symptomfri och tillbaka på jobb och har hunnit köra ett par pass. Men att cykla en runda och tycka att det känns bra är inte samma sak som att köra 100km i tävlingsfart. Att utsätta kroppen för den påfrestningen så kort efter covid känns bara dumt och onödigt. Istället blir det halva distansen, gött häng och jag får förhoppningsvis heja i mål Axel som också ska köra. 

Jag hoppas att vi ses i Varberg, att vädergudarna är med oss och att vi får se en rafflande uppgörelse i cupen. Kan ju säga att årets stora mål 2023 lär vara att ta mig igenom 100 km i Varberg. 

Nedan följer en kavalkad av Bockstensturen - tävlingar vi minns. 

Året var 2015. Jag var så nybakad som cyklist så det är knappt sant. Stilpolisen hade gripit mig idag. Jag hade en väldigt enkel instegscykel, en extra gelsadel på cykeln, löpartights och gympaskor. Vädret var 3-4 gradrer och banan var en lerfest utan dess like. Efter att faktiskt ha krigat mig igenom 50 km så stod jag i omklädningsrummet och undrade om jag någonsin skulle få tillbaka känslen i fötterna. Kan konstatera att jag trots detta fortsatt älskar att cykla. 

Året var 2016. Jag hde köpt min första tävlings-MTB. Min Rose. På tal om cyklar man älskat. Den här cykeln rullar faktiskt fortfarande med exakt samma drivlina som på bilden. Det är Axels tävlingscykel och den bara går och går. Shimano XT is da shit alltså. Det här året var vädret bättre. Helt strålande faktiskt. Jag tog mig igenom den kortare banan med bravur och var glad som en speleman efter målgång. 

Året var 2017. Jag hade siktat mot stjärnorna. Var med långt framme de första 25 kilometrarna. Sen hände något. Jag började må dåligt, magen vände sig ut och in. Jag var skakig, darrig och yr. Av någon anledning valde jag att bryta efter 35-40 kilometer och cykla tillbaka till Varberg. Hur det gick till har jag fortfarande ganska suddiga minnen av. Till bilen kom jag och hade då nästan cyklat nästan lika långt som själva tävlingen.