Det blev en varm tillställning, för att inte säga het, årets upplaga av Mörksuggejakten. Lätt dåsig i sommarvärmen deltog jag i sonens uppladdning ett par timmar innan start. Promenerandes på området för starten iakttog jag alla människor, motionärer och elit i en salig blandning och kunde inte låta bli att fundera på vad som får en människa med rösträtt och fri vilja att utsätta sig för stundande påfrestningar. Att sedan lägga ut tiotusentals kronor och mer därtill, på utrustning, anmälningsavgifter, bränsle och boende, måste väl ändå vara ett tecken på någon form av ännu ej identifierat och namngivet beroende? Precis som i andra fall av beroende tycktes dessa människor leva i förnekelse inför obestridbara fakta och följaktligen bekommer det dem inte det allra minsta, inte en enda av alla dessa entusiaster.

 För det är väl så det är, att alla som ställer upp är entusiaster. Det handlar nog förvisso om ett beroende, men ett sunt sådant och på grund av hundra procent hängivenhet, att det för många handlar om en livsstil? Jo men visst är det väl så. För en stor del av alla som ställer upp i Långloppscupens deltävlingar är det just precis detta det handlar om. Man planerar semestrar efter tävlingarna, man har sitt sociala umgänge bland andra cyklister, anpassar sin vardag under det övriga året efter tränandet inför kommande säsong. Det blir en livsstil helt enkelt.

För hur skulle jag annars kunna förklara det alla risker dessa människor utsatte sig för under årets Mörksugga; solsting, uttorkning, stenlunga och andra åkommor? Fast egentligen är det nu inte så konstigt, jag borde ju veta. För ett par år sedan var jag lika hängiven entusiast som dem jag nu iakttog. Jag tränade många gånger i veckan, inte med mål att hamna i startfålla ett, eller två, heller för den delen (kanske bakifrån räknat). Det insåg jag ju trots allt, att jag saknade förutsättningar för. Men icke för ty så tog jag träningen på största allvar. För att inte tala om, att så fort jag såg en cykelaffär eller ett tält på någon tävling med cykeltillbehör, så kliade det i plånboken. Oavsett om jag behövde det jag kände och klämde på, eller ej, så nog skulle det handlas något. För inte kunde man väl komma hem utan att att ha handlat något nytt? 

 Men för mig var det alltså inte placeringen som var det viktigaste, utan snarare välbefinnandet. Då jag under mina ”mid thirties” drabbades av sviktande hälsa i form av Ulcerös Colit blev tränandet en sorts kompensation för allt annat jag inte kunde göra, eller framför allt, inte kunde äta. En kronisk sjukdom som i dryga tolv år, periodvis begränsade mitt liv i mycket stor grad och när det var som värst, resulterade i viktminskningar på över tio kilo på kortare tid än en veckotidnings bantningskur i sommarupplagan. Kroppen blev liksom dränerad på kraft och man kände sig ”väggad” utan att ens ha satt sig på cykeln. Att då försöka ta sig runt ett Långlopp var inte att tänka på, inte fysiskt möjligt helt enkelt. Det skall kanske nämnas att Ulcerös Colit drabbar patienter på många olika sätt och grad även om det är samma diagnos.

Att sedan försöka gå upp i vikt igen har krävt stora ansträngningar och det saknas fortfarande ett par kilo till matchvikten. Men varför nämner jag nu allt det här, kan man ju undra? Jo, helt enkelt för det slog mig under Mörksuggan att jag längtar tillbaka till cykeln och att ta mig runt någon eller några av Långloppscupens deltävlingar. Under ett av mina skov för ett par år sedan, trotsade jag kroppens signaler och körde Finnmarksturen på blygsamma 4.02. (Tror aldrig att jag tackade Göran Berg, IF Hallby, som med sin obotliga optimism fick mig att ställa upp om så bara för att ta mig runt. Tack Göran.) Trots att det inte handlade någon tid som skrevs in i historieböckerna, kände jag ändå en obeskrivlig lycka över att ha klarat mig runt utan missöden. Som om jag hade presterat något gigantiskt, i min egen lilla värld och utifrån mina egna förutsättningar. Jag misstänker att det är det det handlar om för en stor del av alla er som trampar runt, eller hur? 

 

Och nu känner jag alltså återigen ett sug efter att ställa upp. Att få uppleva känslan av att ta mig runt på cykel i den vackra naturen tillsammans med andra människor och få känna gemenskapen igen. Ett problem kvarstår dock, jag vet inte vet vilken form av energi jag skall fylla på med under de timmar jag behöver för att fullfölja ett lopp. Funderar på att släpa med mig en säck jordnötter... Under många års dagligt förande av kostdagbok, analyserande, studerande av kost och livsmedelstillsatser, testande av olika mediciner (utan framgång), kom jag så en dag plötsligt fram till vad som orsakade mina problem. 

Jag lyckades isolera problemet och upptäckte att jag inte tål socker och stärkelse. Idag lever jag symptomfri om jag låter bli det jag vet skadar min tarm. Nu förstår ju var och en att sportdryck och bars inte fungerar för en kropp som tolkar socker och stärkelse som ett gift. Inte heller pasta eller gröt fungerar. Får jag bara i mig aldrig så lite socker eller stärkelse reagerar kroppen, jag blir matt och känner efter en kort stund ett hugg i tarmen och sedan är loppet kört, om man så säger. Lite körigt att släpa med sig en Bajamaja åtta mil, i oländig terräng efter en mountainbike. Oavsett om man har Ulcerös Colit, eller ej.

Min grundinställning var hela tiden att något jag fick i mig orsakade reaktionen i min tarm. Att då försöka medicinera bort symptomen var som att försöka laga punkteringen utan att ta bort spiken ur däcket. (Notera att jag uttalar mig utifrån mina egna erfarenheter och vill inte på något sätt påstå att detta är alla U.C.-patienters sanning.) Jag vet också att Ulcerös Colit och Chrons sjukdom för många är belagt med tabu. Jag har full förståelse för att man inte gärna talar om problem som handlar om ”2:an” med främmande människor, om det inte handlar om vanlig ”rännskita” orsakad av en rejäl rotblöta förstås. Det anses däremot på något förunderligt sätt som något manligt. Fråga mig inte varför, men så verkar det i alla fall vara.

I mitt fall har det dock inte varit några problem eftersom jag, enligt många, obehindrat snackar en massa skit och käften glappar som dörren på en billig matservering. Denna egenskap har gett mig en del matnyttig information, men framför allt har mina egna erfarenheter förbättrat tillvaron för några av mina medmänniskor. De tillfällen då det fallit sig naturligt har jag berättat om mitt handikapp, vilket i sin tur lett till att den person som stått framför mig lättat på sitt hjärta och berättat att de också drabbats. Vi är många med mag- och tarmsjukdomar skall ni veta. Det är vanligare än du tror. Dolda handikapp syns ju som bekant inte på utsidan, det ligger ju liksom i namnets natur.