Livet kom emellan… Hur ofta säger man inte det, när man på ett fint sätt vill säga att man inte hållit sig till planen? Jag kan i alla fall göra minutiösa veckoscheman som sedan inte håller för att “livet” alltid, eller minst en gång om dagen kommer emellan, alltså saker som man inte riktigt räknat med, som tar tid från ens tid, så hela schemat spricker. Inte särskilt märkvärdigt egentligen eftersom det är så det är för de flesta av oss. Och är det inte så, så har man troligtvis inget liv.
Något man inte hör så ofta, tack och lov, är folk som säger att “döden kom emellan”. När döden kommer emellan är det inte schemat som spricker, hela ens hjärta spricker och aldrig går det väl så fort för hjärnan att sortera upp och prioritera saker i ens liv som verkligen spelar någon roll. Tankar som väcks hos mig blir bara massa frågor. Vad gör dig glad Malin? Vad vill du minnas av 2019 nästa år eller om tio år? Vilka människor behöver dig nu? Vilka människor mår du bra av att tillbringa tid med? Vad i livet är egentligen värt något? Helt plötsligt känns mål som jag satt inför året så otroligt löjliga. Vad fan spelar det för roll hur många minuter personligt rekord jag kan sätta på Mörksuggan 2019? Vad finns det för mening med att springa milen under 50 minuter? Vem fan bryr sig om jag väger 60 kg eller 63 kg?
Nu, ännu tydligare än innan döden kom och hälsade på, känner jag verkligen att hela långloppscupen, för min del, går ut på allt det som gör mig och barnen glada, d.v.s. träningen inför, som innebär tid tillsammans ute i skogen och som ofta avslutas med en glass och chill vid studsmattan på Mora camping eller Glassbåten. Så det här med att besöka alla platser i Sverige där tävlingarna går av stapeln, alla badplatser och olika typer av miljöer som jag får chansen att visa mina barn ännu en gång och säga “kommer ni ihåg när vi var här förra sommaren?
De sista fyra veckorna har jag och barnen tagit det lugnt med olika slags åtagande och aktiviteter. Vi har tagit oss tiden att sörja och prata om de fina minnen vi har tillsammans med deras älskade farmor och såklart spenderat tid med deras numera ensamma farfar. Till saken hör att deras farmor, var mer än bara en farmor. Hon har varit deras extra-mamma de gånger som jag behövt stöd och barnpassning. Hon har varit en länk till deras faderliga sida då deras pappa sedan länge inte funnits med i deras liv överhuvudtaget.
I lördags var vi på begravningen, vackert och sorgligt på samma gång och det är verkligen känslomässigt speciellt med begravningar. Det är inte det att man slutar sörja efter en begravning, men där finns ändå en känsla av att kapitlet i en historia tar slut just där. Att det är dags att vända blad och börja göra det bästa av sitt eget liv så länge det varar.
Ett av våra käraste utflyktsmål på cykel är turen hem till farmor och farfar. 10 km dit och 10 km hem. En perfekt runda en varm sommarkväll. Glass med jordgubbar är standard.
Kommande helg blir däremot en helt annan typ av helg för min del, en helg jag kommer lägga i “positiva-minnen-foldern”. Jag kommer nämligen ta en trip ner till Alingsås, och ni som har lite koll på läget vet att Allebike har sitt säte där. Men mer om det nästa vecka, jag hoppas på att kunna leverera både blogg och vlogg från den färden söderut.
Ta hand om er, och varandra!