Jag har hela veckan gått och känt att jag har en förkylning på gång. Fyra av fem barn hemma har haft feber och varit snoriga och även Henrik har känt sig krasslig. Själv har jag än så länge klarat mig, förutom en notering av 37,8 i fredags och en allmänt kass känsla. I fredags kväll hade jag och Henrik date night med räkor och vin och pratade mycket kring både sjukor och om de väder som utlovats inför söndagen. 

Jag gillar inte när det är vått, speciellt inte våta rötter. Jag är alltså inte rädd för att bli skitig utan var som barn ungen på dagis som alltid satt mitt i leran och gjorde milleröra. Under alla år som orienterare älskade jag att tävla i misärförhållanden, men när jag får en cykel mellan mig och underlaget händer något. Jag känner inte att jag har kontroll och jag blir stel som en pinne, sitter tungt på sadeln och håller krampaktigt i styret. Känslan stavas RÄDSLA. Jag har tagit mig igenom en kurs i fysik på universitetsnivå och vet hur krafterna fördelas. Att en hög fart med kraft riktad framåt underlättar i vått underlag. Att jag bör sitta lätt på sadeln, ha tyngden på pedalerna och låta cykeln leta sig fram lätt över underlaget. Det är bara lättare sagt än gjort när rädslan blir närmast förlamande. Efter räkorna i fredags gav vi oss ut på våra cyklar iklädda människokläder och försökte ta oss fram på en stig bakom huset. Jag ser hur Henrik lätt rullar över rotmattorna i regnet, själv la jag mig ner i blåbärsriset på första försöket och tårarna brände i ögonvrån. Fick ändå med mig ett par tips som jag stuvade in strategiskt i hjärnan inför tävlingen. 

Vi anlände till Lida med husvagnen på lördagskvällen och nästan direkt började det regna. Sen regnade det och i princip hela natten smattrade regnet mot husvagnstaket. När det var dags att stiga upp önskade jag på allvar ett tag att jag skulle ha feber för att slippa ställa mig på startlinjen. Henrik var lycklig över vädret och vid frukosten bestämde vi att en DNS och DNF skulle det inte bli idag. 

Redan i starten känner jag att kroppen inte är helt 100. Gör som de allra flesta tjejerna och går sista biten uppför den hala startbacken. Lägger mig på Malin Jones rulle när vi går ut på de snabbåkta löpspåren. Regnet vräker ner och det är svårt att ligga på rulle då leran sprutar. Släpper efter några kilometer då jag inser att pulsen blir lite för hög. Får sällskap av en glad tjej från Motala och vi hittar ett bra tempo. Jag överraskar mig själv genom att faktiskt ta mig igenom de första stigarna med hyfsad fart och ståendes på cykeln. De där tipsen kom väl till pass. När vi närmar oss Diagonalen kommer de första motionsherrarna ifatt. Jag vet inte om mitt förra inlägg har hjälpt, men det är INGEN som passerar utan att tydligt säga det. Tonen är trevlig och peppande. Tack! Det lyfte hela min upplevelse igår. Keep up the good job killar. 

När vi viker in på Diagonalen letar jag mig försiktigt fram över stenhällarna. Tappar tjejen från Motala när kedjan hoppar då jag trycker på för fullt i ett motlut. Svär lite och stannar och fipplar. Strömmen av motionsherrar blir tätare och jag väljer att springa visa delar för att inte riskera att stoppa upp fältet helt. Kommer ifatt tjejen från Motala igen då hon punkterat. Tänker att fan också, nu har jag ju ingen att cykla med. När jag går in för växling upprepar jag mantrat ”Du bryter inte Linda” i huvudet. Frustrationen växer då jag inser att jag nog böjt mitt växelöra när kedjan hoppat och växlarna inte vill fungera samtidigt som jag hör ett pysande ljud från bakdäcket. Jag och Henrik hade bara fått med en slang och eftersom jag aldrig punkterar fick Henrik med sig den. Hade jag punkterat helt hade jag varit rökt. I total frustration går jag hela den andra delen av diagonalen och möter ett peppande ”kom igen Linda” med ett ”Jag hatar det här”. Är extra sur då jag insett att alla de varv jag övat på Diagonalen under LIDA 24H har jag kört i motsatt riktning. Det hade jag inte mycket nytta av nu.

Har tappat lite luft bak, men kan fortsätta. Tar mig samman och tar mig igenom de till synes oändliga stigpartierna på loop 2. Varje gång vi kommer ut på grusväg drar jag en suck av lättnad. Vid det här laget är banan rejält uppkörd och det är lite roddelkänsla i utförslöporna. Cykeln studsar mellan stenarna utför och jag försöker bara åka med. Det går inte fort, men min känsla blir faktiskt bättre för varje stig vi kör. Jag tar mig fram cyklandes även om fotisättningarna är många och det går långsamt. Självförtroendet växer och jag kan stundtals njuta av cyklingen. Stämningen är god runt om kring trots leran. 

Samtidigt som jag viker in för varvning igen går dameliten i mål. Jag känner i mitt stilla sinne lite avund där och då, men tycker ju om den snabbåkta tredjeloopen. När jag kommer ut på stigen över hygget i början på loop 3 öppnar sig himmeln igen. Biter ihop och slirar fram på de snabbåkta delarna. Har fortfarande gott om kraft i benen och kan trycka på ganska bra uppför och på grusvägarna. Börjar få en riktigt bra känsla då jag vet att jag kommer fixa det. 

Rullar i mål på en tid strax över halvtimmen längre än förra året. Besegrar en massa hjärnspöken på vägen. Jag kommer aldrig gilla hala rötter, men jag kan kanske lära mig att ta mig fram över dem utan att vara förlamad av skräck. 

Nu skall jag ladda om i veckan och hoppas att kroppen snart vill vara med och lira. Nu får det vara slut på pollen och förkylningar. Med fem barn är det snarare ett undantag att alla är friska samtidigt. Kroppen lär inte vara helt tillbaka till kommande helg, men i Eksjö, då skall jag cykla fort. 

Till helgen väntar Långa Lugnet på hemmaplan. Redan nu kan jag utlova att det blir cykelfest på lördagskvällen med grillning och införsnack hemma hos mig och Henrik på Gamla Grycksbovägen. En favorit i repris från förra året. Mer info kommer i ett kommande blogginlägg. 

Glad att vara i mål!

Men mest lättad! 

Foto: Happyride. 

Foto: Cykelkanalen.se

Nöjd tjej. 

Efterarbete

Den inte så glamorösa delen av cykellivet - tvätta cykelkläder klockan 12 på natten efter 6 timmar i bilen.