Om man var skitig i Norberg så var det inget mot vad man var i Varberg. Efter att ha legat nerpackad i en påse i ett dygn så var det inte helt lätt att få rent cykeltröjan.
"Regnet det bara öser ner, å jag blir blöt om både strumpor och skor. Det är vått …"
Loppet är kört, 65km av loppet blev i alla fall kört. Jag som var så taggad den där morgonen för ett par veckor sedan och tänkte att det där regnet som öste ner utanför bilrutan det skulle väll inte bli så långvarigt. Men ack så jag bedrog mig. För det mesta stod det som spön i backen under loppet, men ibland regnade det bara lite och några enstaka gånger, kan det ha varit två, fick vi en solglimt. En gång utbrast en man i ett stort jubel, det var en av de få härliga upplevelser jag fick under den här resan.
Men vi kanske ska ta det från början. Det blev en tidig dag för att komma i god tid till nummerlappsuthämtningen och sedan till fållan. Regn hade ju stått som spö i backen under hela resan ner och det regnade mer eller mindre fram till start. Jag han träffa Petra och Maria som båda är från Varberg. Maria vinner alltid när hon ställer upp berättade Petra. Jag som trodde det var Karin som vann allt när hon var med. Maria berättar att så var det faktiskt när hon körde Lida Loop men då fick hon köra hela sista loopen ståendes för hennes sadelstolpe gick av??? Hur kan man köra en hel loop ståendes tänker jag och dessutom komma tvåa i ett långlopp, beundransvärt.
Jag och Anders köar till fållan och äter samtidigt var sin smörgås, det gäller att fylla på så att man inte är helt tom redan från början. Det är väldigt lite människor i farten. Bara motionärerna verkar vara på hugget den här morgonen, där är det lång kö. Så fort jag ställt in cykeln i fållan går vi bort mot tävlingsområdet. Vi går tillbaka med lite saker till bilen, laddar upp med lite näring och försöker att stå ut i regnet, nu vill jag verkligen bara iväg och få det hela överstökat.
Det är väll inte riktigt någon som säger att det regnat hela veckan i området men vi får veta att det bara brukar regna i Varberg en gång om året och att det skulle bli just i dag var ju lite otur. Jag tänker att om det bara regnar nu kan det väll inte hinna bli så uselt i spåren. Jag är fortfarande helt inställd på att detta kommer gå bättre än förra året.
Äntligen är det dags för start. Det är pirrigt som vanligt och här är det ju lite annorlunda start eftersom alla ska passera alla andra cyklister och fålla efter fålla får ge sig iväg. Det blir på det sättet inte den där känslan av att det är trångt. I vanliga fall släpps ju alla rep och cyklisterna packas ihop till en stor massa just innan starten går.
Det känns helt ok i starten. De flesta tar det med ro, men en och annan tokkör och kastar sig in i luckor. Visst, alla kör på kraftigt och inför varje sväng inne i samhället gnisslar bromsarna så att det säkert hörs ända bort till Horred. Det dåliga vädret till trotts så är många ute och tittar på spektaklet. Och det måste jag säga till alla er tappra Varbergsbor med omnejd att ni var verkligen fantastiska på att stå och heja överallt i regnet. Det kändes faktiskt helt fantastiskt att ni gick man ur huse i det minst sagt bisarra vädret för att heja på oss, skitiga, trötta och mer eller mindre uppgivna cyklister.
Jag höll min plan att hänga på Petra fram tills att vi kom ut på banvallen. Här hade man uppmanat till att köra försiktigt och inte göra oplanerade omkörningar med tvära svängar. Jag ville på grund av detta inte ligga kloss i kloss med den framför mig vilket helatiden gjorde att det smet in cyklister emellan mig och Petra. Tillslut kunde jag inte se henne mer. Precis som hon sa var det också på pricken vid tre mil som det började gå uppför. Det hade verkligen inte gått dåligt fram hit. Tyckte att jag höll ett bra tempo men det hände något på mil fem.
Efter bara någon mil, genom vattenpölar på banvallen har man blivit
både blöt och smutsig.
Innan jag kommit dit hade jag vadat och badat i geggamoja och när jag vid något tillfälle hamnade i ett tåg av gående cyklister lyckades jag halka på något och vricka foten. Kändes ju helt sjukt att man gör illa sig till och med när man klivit av cykeln för att inte halka omkull i leran och slå sig.
Det var inte bara singel traken som var slingrig, hal och geggig.
Även på vanliga motionsspår och stigar halkade man runt i lera.
Jag hade lagt upp en plan för mitt cyklande men jag hade också innan loppet lagt upp en plan för att jag på vägen hem skulle skriva min text till bloggen. När jag satte mig i bilen kunde jag bara komma på en riktigt härlig sak med hela loppet, den återkommer jag till senare. Annars kändes det bara som jag hade geggamoja i hela skallen.
Nu sitter jag här med lite distans och kommer bara ihåg att jag tänkte att det var konstigt att jag inte kom ihåg en enda av alla de långa, ibland ganska flacka men ibland också branta eller i början flacka för att branta till sig backar som kom en efter en. Jag var i och för sig starkare uppför förra året och kanske på allvar inte tyckte att det var så farligt.
Jag tror att den mentala delen slutade fungera långt innan den fysiska. Det kändes som om geggamojan trängde in i hela huvudet och tog över varenda tanke och gjorde dem alla mörka. Jag körde ett tag med någon från Varberg som berättade att det regnat hela veckan och då förstod jag ju var all geggamoja kom ifrån. Som jag sa tyckte jag ändå att början av loppet gick bra men från fyra till fem mil hände något. Jag hade haft två kilometer kortare på min klocka och blivit överaskad vid skyltarna att de kom tidigare än jag förväntat mig. Så när min klocka visade fem mil tänkte jag att jag måste ha missat skylten. Jag cyklade på och tänkte inte så mycket på det förrän det dök upp en skylt som då kändes som att den kom alldeles för tidigt om det skulle stå 4.5 på den. Där var femmilsskylten och nu var plötsligt min klocka efter två kilometer.
Jag tror att det nästan tog en timma att ta sig en mil och jag hade nu varit ute i fyra timmar. Mycket berodde på att jag promenerade i uppförsbackar, i geggamoja och på kalhyggen. Jag insåg plötsligt att det skulle bli tight om ens möjligt att ta sig i mål på utsatt tid. Jag ropade det till Anders på en ödslig skogsväg och hade då inte en tanke på att det skulle dras något band någonstans.
Det blev många promenader både uppför och nerför. Här är jag på väg
ner från en väg till en annan och halkar ner på geggamoja
Ensam och övergiven. Jo det känndes så ofta i loppet. Här på
ännu en slingrig och geggig skogsväg.
Frambromsen började ge upp i takt med mig och det var svårt att se allt det vackra som jag hade längtat så länge efter att få återvända till. Min revansch på mig själv från förra året regnade snabbt inne och från det att jag blev avplockad av banan fram till i dag har jag inte kommit på så många positiva upplevelser med loppet.
Föreställ er en solig sommardag när ni cyklar förbi här. Vist vore det
som en dröm att få uppleva det istället som här där regnet står som
spö i backen.
Tidigare lopp har jag fått smälta någon vecka innan jag kunde plocka fram allt det som faktiskt var bra. Nu känner jag mig bara tom och snuvad på målgång och poängen.
Petra klarade repet precis på den tid som var utsatt. Man förlängde tiden med 20-25 minuter. Jag kom enligt Anders försent med si sådär 5 minuter. När jag tittar på elitens tider för herrar och damer så var de ca 3.50 för bästa herre och 4.20 för bästa dam. Nu kan ju jag egentligen inte gnälla på de då jag tävlar i damer 40 men det känns som tiden 3.10 timmar och 2.40 som var kvar att disponera innan målet stängde var något knapp för de som är lite långsammare än eliten, de så kallade glada amatörerna. Jag tänker att de som är långsammast kanske i alla fall behöver dubbelt så lång tid som eliten. Vi var inte så många om jag förstod det rätt som blev ståendes där på fel sida om bandet. Mellan tummen och pekfingret var alla där mindre än 45 min efter ordinarie tid för band dragning. Om det nu tog nästan 4 timmar för bästa herre (nr.5 hade ganska exakt 4 timmar) så kunde vi som är lite långsammare i alla fall fått dubbelt så lång tid med tanke på omständigheterna.
Jag försökte och har försökt att tänka att det var just av organisationen att förlänga med 25 min men det har varit en svår sak att smälta, jag ville ju så gärna gå i mål jag också. Mitt mantra under de 6,5 milen jag körde var ju att det skulle bli så härligt att få cykla i klipporna vid havet, runda omklädningsrummen och trampa förbi fästningen och sedan gå i mål lerig och trött men lycklig.
Så blev det alltså inte, det var tufft att stå där vid tredje depån och inse att loppet var kört för min del. Nu när jag skriver detta känns det fortfarande som om hela huvudet är fullt med geggamoja. Allt känns bara suddigt och rörigt.
Vad kommer jag att ta med mig från detta lopp då, finns det något positivt? Jo, jag tar med mig två saker. Stoppet vid andra depån, med alla glada och positiva funktionärer. Jag tänker att deras arbete är minst lika jobbigt som vårt som cyklister. Vi rör ju på oss och håller värmen de står stilla och kommer inte någonstans så länge cyklisterna strömmar förbi.
Det varmaste minnet jag har är just innan jag blir avplockad av banan. Jag cyklar på någon slags grusväg, det är uppförsbacke. Något börjar tjuta och det visar sig att det är min frambroms som nu ger upp totalt. Det måste vara det sista dödsskriket jag hör, det man själv gärna också skulle stämma upp i om man inte var så tjurskallig och bara ska framåt.
Jag kommer upp för backen och vägen svänger åt vänster i en kurva. Jag tror att jag har en lada till vänster och ett hus på höger sida. När jag åkt förbi dessa kommer ett nytt hus och här tar vägen slut och det går in en liten stig i en skogsdunge. Här möts jag av två flickor som sträcker fram skålar, där finns också en mamma som kommer med muggar med dricka och en pappa med ett mindre barn. Alla är klädda i regnkläder, kommer med uppmuntrande ord och bjuder på saft och naturgodis. Normalt sett hade jag inte stannat men hela bilden är så vacker att jag bara måste.
Nu blir jag informerad om att det bara är 100 meter genom den där dungen på geggig stig innan jag kommer till depå tre. Jag blir alldeles varm i hjärtat, önskar att jag haft en telefon så jag kunnat ta kort på denna vackra och tappra familj som vädret till trotts givit sig ut för att stötta oss blöta, leriga, trötta cyklister.
Stort KRAM och tack till er, ni kommer alltid vara ett varmt minne hos mig.
Den värsta besvikelsen har nu lagt sig och jag laddar nu för det sista loppet i Mitsubishi MTB challenge på lördag. Det ska enligt mammas väderprognos bli fint väder och det behöver jag sannerligen för den mentala biten. Jag vågar inte sätta upp några som helst mål, men jag såg på hemsidan att det inte fanns någon sista målgångstid så om jag inte ramlar av cykeln och bryter ett ben så kommer jag ju förhoppningsvis i mål denna gång.
Catina
Jag cyklar in i depå 3 och tänker att oj har de stängt här.
Men så ser jag ett bord fullt med förnödenheter och jag tänker
nej ok dom har bara allt där. Det tar ett tag för mig att förstå
att de faktisk har dragit repet här, att jag måste kliva av
cykeln och att jag inte får fortsätta.
Första gången jag inte tar mig i mål på ett långlopp
och det känns naturligtvis jätte tråkigt. Det är inte
långt till tårarna men man får bita ihop och komma igen
nästa år.