Engelbrektsturen är avklarad och Bockstensturen ligger framför oss, vissa har kanske även cyklat mellan Sälen och Mora på Cykelvasan? I år hade vi en enorm tur med vädret, jämfört med förra årets lerfest men leran och vattenpölarna fanns där även i år. 

Träningsmässigt gnetar jag på här på hemmaplan och försöker att bemästra de partier, vilka jag tycker är trixigast på Stenbocksturen, som är årets nykomling och den avslutande deltävlingen i Långloppscupen.

I omklädningsrummet efter Mörksuggejakten pratade vi om Stenbocksturen och hur det loppet förhåller sig till de andra långloppen. Jag tänkte att jag därför skulle plita ner några (nja, det blir ju rätt många rader när jag är i farten med mitt bloggande) om hur jag upplever banan och vad ni ska tänka på. Naturligtvis kommer det även att bli lite information om vissa platser som vi kommer att cykla förbi, givetvis med lite historisk anknytning.

Banbeskrivningen är relativt lång, även utifrån mina mått mätta men ni kan ju läsa om loop 1 en kväll och stycket om loop 2 nästa dag.

Ni får göra som på cykeltävlingarna, ta en depå i taget och sätta upp små delmål. Klarar ni av att cykla ett långlopp på flera timmar, ska ni nog klara av att läsa min något långa banbeskrivning ska vi tro.

Det finns många bilder med i bloggen som lättar upp….

Precis som bloggen efter Engelbrektsturen läser ni det som ni tycker är intressant. Är sambandet mellan Magnus Ugglas mormor och spökena vid Boxholms säteri det som tilltalar er mest, grottar ni ner i där. Är ni totalt ointresserade av varför bonden i Sandliden fick två guldmedaljer av Karl XIV Johan skippar ni det och fokuserar istället på hur Stenbocksturens loopar går och var publiken bör stå för att ge er extra kraft på turen.

För er som har cyklat tidigare har vi gjort några förändringar, då vi hoppas på ett ökat deltagarantal vid årets lopp, eftersom det faktiskt är säsongsavslutningen i Långloppscupen.

Jag vill dock påpeka att denna banbeskrivning är utifrån min synvinkel, ur en motionärs perspektiv, som bara cyklat MTB ett par år, alltså en relativt nybliven MTB-cyklists tankar.

Det som jag upplever som bökigt, stökigt och lite trixigt, kommer de flesta av er inte alls att märka eller ens reflektera över den 8 september.  Ni som har cyklat länge kommer nog aldrig ha uppfattat var de tekniska partierna var, när ni kommit till mål.

Min start inom MTB-världen och Stenbocksturens uppkomst

Det var i samband med detta lopp som allt med att jag skulle prova på att cykla MTB påbörjades. Viljan att vara med och cykla Stenbocksturen ledde till att jag anmälde mig till en nybörjarkurs i MTB. Nu har jag ju avancerat ända upp till att vara bloggare i Långloppscupen, mycket högre upp kan man väl inte komma i hierarkin inom cykelvärlden antar jag?

För sisådär 6 år sedan fick sönerna Oskar, Arvid och Carl och maken Lars för sig att det skulle arrangeras ett MTB-lopp, på de fina stigarna och grusvägarna, där de brukar träna. Vi bjöd hem några cykelintresserade skidklubbkompisar med familjer på kvällsmat och presenterade idéen över loppet och de var med på tanken. Måhända  bidrog kanske efterrätten till sitt ….

Maken sitter i styrelsen för Boxholm-Ekeby Skidklubb och han talade väl om projektet, så styrelsen bestämde att vi skulle testa att arrangera ett MTB-lopp. Skidklubben brukar mest fixa skidtävlingar (vilket hörs på namnet) och terränglopp, så det där med cykellopp var en helt ny erfarenhet. Vi började dock som ett motionslopp, då cykelvärlden är full av diverse konstiga och komplicerade paragrafer och regler (enligt mitt tycke).

Tanken blev verklighet och skidklubben i Boxholm arrangerade 2019 MTB-loppet Stenbocksturen.  

De första åren stod jag som funktionär vid “Chokladbollsstationen”, ett helt perfekt ställe för mig som älskar sötsaker. Tursamt nog stannade inte alla deltagarna till hos mig på depån, så det blev många chokladbollar över, jag orkade dock inte äta upp alla.

Jag ansvarade för att dela ut vätska och chokladbollar, samtidigt som jag tog kort på de svettiga och härligt kämpande cyklisterna, som passerade förbi. Snacka om "multitasking”! Cyklisterna fick dock serva sig själva vid depån, annars hade fotograferingen gått lite sisådär. 

Efter ett par år som “Chokladbollsdepå-ansvarig”, kände jag att jag minsann också ville vara med i Stenbocksturen som cyklist och inte bara som funktionär. Det fanns dock ett litet problem, jag cyklade inte MTB. Det fick helt enkelt bli en nybörjarkurs i MTB hos Therese Lindvist och en sommar full med träning på stigarna där loppet skulle gå. Det var inte helt lätt för mig att klara av vissa bitar. Den sista meningen borde kanske byta tempus och stå i presens istället, för det finns fortfarande bitar på banan som jag inte helt bemästrar.

När vi pratade om loppet hemma runt köksbordet minns jag att sönerna och maken hade en vision om att Stenbocksturen en gång skulle kunna bli en del av Långloppscupen. Nu är det verklighet, nu är vi där och jag hoppas att ni cyklister kommer att bli nöjda över vår bana och att de uppfyller de kriterierna, som ni har på ett långlopp i Långloppscupen. Vi som arrangörer anser i alla fall att vi kan erbjuda er ett mycket fint långlopp. 

Till första årets lopp användes jag som måttstock, på hur en vanlig cyklist kunde klara av att cykla eller helt enkelt mer eller mindre ta sig fram. När det kom mejl angående svårighetsgraden, så fick jag provcykla och svara på mejlet. Även till årets lopp, då loop 2 har omarbetats, har jag fått vara måttstock på om det känns för tekniskt för motionärerna. En av våra tävlingsledare, Henrik Rosenlöf, har lagt ett enormt jobb på att få till de där extra kilometrarna, som krävs för att få vara med i Långloppscupen.

Vårt originallopp, som sönerna tänkte ut banan till, är loop 1 men nu är loppet dubblat och innehar två loopar. Det är inte många meter på vissa stigar i Österskogen som är outnyttjade.

Stenbocksturens omgivande natur i några rader

Boxholm är kanske mest känd för den stora gräddosten som syns bredvid 32:an, när ni passerar förbi samhället. Själv bor jag ett par mil utanför tätorten, ute på landet i Boxholms kommun. Kommunen har en oerhört fin landsbygd, med olika naturtyper, jag bor i den så kallade övergångsbygden mellan den milsvidda östgötaslätten och Smålands djupa skogar. 

Utmed den populära sjön Sommen kantas sommarstugorna och kommunens invånarantal får en markant ökning sommartid. Ångfartyget Boxholms II, som är ett av Sveriges äldsta och sista vedeldade ångfartyg, fraktar passagerare på Sommen.

Under Stenbocksturen kommer ni att cykla genom några av de olika naturtyperna, som kommunen erbjuder. Det finns djupa granskogar, likt de avbildade i John Bauers sagovärld där trollen väntar bakom de mossklädda stenarna. (John Bauer höll inte till i boxholmsskogarna utan bodde i Småland vid sjön Bunn, cirka 5 mil söderut. Han dog dock i Östergötland en stormig novembernatt, i samband med ångbåten Per Brahes förlisning utanför Hästholmen. Det var en hemskt tragisk historia, som det givetvis alltid är när någon dör. Johns fru Esther, ville inte åka tåg till Stockholm, på grund av den fruktansvärda tågolyckan vid Getå utanför Norrköping och valde då ett säkrare alternativ gällande transportmedel, trodde hon. Det här blev visst en lång parentes…)

Ljusa och glesa tallskogar med små glittrande skogssjöar, ljungbeklädda skogsgläntor, hagmarker med betande kor och får, gamla stenmurar, dalgångar vid den svagt ringlande Svartån, böljande åkrar, kyrkor och fina herresäten är något som Stenbocksturen bjuder er på.

Svårighetsgraden på stigarna kan nog jämföras med Mörksuggejaktens, så med andra ord ganska snälla stigar tekniskt sett. Det jobbiga med Stenbocksturen kommer nog att vara just det, att det är mycket stig, givetvis blandat med en del grusväg. Vi korsar bara en asfaltsväg två gånger men annars är ingen större del av banan på asfalt, förutom cykelvägen nere vid Svartåvallens fotbollsplaner. Vi har inga superlånga backar men loppet är ganska så kuperat, så ungefär 1000 höjdmeter är avklarade, innan ni får passera mållinjen på den långa banan. 

Jag är ju givetvis väldigt partisk men jag tycker naturligtvis att Stenbocksturen har en mycket fin bansträckning med bra stigar, som erbjuder en del klurigheter och snabbåkta grusvägar i en enormt vacker omgivning.

Starten uppför skidstadions egen “Mördarbacke”

Starten kommer att vara på vår skidstadion, som vintertid är preparerad med ett tjockt lager av konstsnö. 

Vi beger oss först ut på en liten startloop, som börjar med att vi cyklar uppför vår egen “Mördarbacke”, som lockar många starka längdskidåkare till Boxholm. Flera skidåkare åker till Boxholms konstsnöanläggning just för denna backe, då övriga skidanläggningar häromkring inte har en lika lång eller brant uppförsbacke.

För andra längdåkare är dock denna backe skräcken, både att ta sig nerför och uppför backen under vår skidsäsong.

Boxholms egen skidlegend, 57-årige Peo Svahn is still going strong och genomför Vasaloppet år efter år. Han har förvisso sagt vid ett par tillfällen att han ska sluta köra Vasaloppet men det verkar han inte fatta själv, då han fortfarande återkommer till Berga By år efter år.

Han innehar ett 20-tal topp 50-placeringar i Vasaloppet och några år har han till och med varit topp 20. Om ni kommer hit vintertid och åker skidor, lär ni nog stöta på honom, när han stakar på uppför Vivåsbacken.

Nu kanske några av er ser startbacken i Lida Loop eller Mörksuggejakten framför er, ni kan pusta ut, backen är inte så jobbig att cykla uppför som det är att åka längdskidor uppför den. Det är ju samma sak med startbacken i Cykelvasan, det är ju så mycket jobbigare att ta sig uppför den med sina skidor på Vasaloppet, än med sin cykel på Cykelvasan. 

När vi har kommit till toppen av Vivåsbacken åker vi baklänges ut på vårt elljusspår (nja vi cyklar ju givetvis inte baklänges utan vi cyklar mot den ursprungliga "körriktningen”) så att vi ska få några extra höjdmeter, vem vill missa det. Vi beger oss sedan tillbaka ner mot startfältet igen och fortsätter i rätt riktning på vårt spårsystem. Publiken kan med andra ord lugnt stå kvar ett par minuter till, efter det att startskottet har gått, då ni snart kommer att återvända. 

Lagnebrunnaeken, Östergötlands största ek

Redan efter ett par kilometer kommer en liten ändring i tidigare års bana att ske, genom att vi tar en grusväg mot Lagnebrunna, för att sedan återigen gå på originalbanan. 

När ni åker den lilla extraslingan på grusvägarna, kommer ni att omges av hagar med många fina gamla ekar. 

I Lagnebrunna finns faktiskt Östergötlands största ek, som är 915 centimeter i omkrets och uppskattas vara 900 år gammal. Den kallas för Lagnebrunnaeken och växer i den vackert böljande hagmarken. Eken är ihålig och lite speciell, har ni tid, så gör gärna ett besök där (med fördel innan eller efter loppet, annars får ni lite väl lång tävlingstid).

Vi fortsätter att cykla på grusvägar samt skogsstigar. För er som cyklade tidigare år, kommer det en liten ändring när vi anländer ner till Ugglehult. Istället för att cykla genom de smala grindöppningarna till fårahagarna, har en ny stig byggts några hundra meter vid sidan om den vanliga stigen, parallellt med hagarna. 

Jag skrev att de flesta stigarna är lättcyklade (och det är nog samtliga stigar för er gamla och erfarna samt unga och orädda MTB-cyklister). Den nybyggda stigen kan kanske upplevas lite svår men den är bara några hundra meter. När vi tillslut kommer ner på den vanliga stigen, så är den lite stenig men inte värre än att man klarar det, även som relativt nybliven MTB-cyklist. 

Ett ställe som jag tycker är extra vackert så här års, är när man cyklar på stigen som är kantad av ljung, speciellt nu när den blommar med underbara lila små blommor.

Stigarna ringlar sig sedan fram i skogen med flera härliga nedförsbackar men tyvärr håller jag lite väl hårt på bromsen där. Till slut kommer ni ut på den gamla vägen och ni cyklar några hundra meter på den vägen, som går parallellt med riksväg 32 och leder ner mot samhället Sommen, vid sjön med samma namn.

Stenmuren i Sandliden, belönad med kungliga medaljer

När ni närmar er Sommen så kommer en del av banan som är så fin i olika aspekter. Ni kommer nämligen att cykla bredvid och genom den 200 år gamla praktfulla stenmuren, som kung Karl XIV Johan blev så imponerad av, när han passerade förbi Sandliden på sin resa ner till Skåne. För idogt arbete erhöll bonden Petter Svensson två medaljer från kungen. På informationsskylten vid muren (som ni kanske inte har tid att stanna och läsa på) kan man också läsa att muren är 1419 meter lång och skulle man byggt stenmuren idag, skulle det behövts 300 lastbilslass med sten.

Ni smålänningar, kan kanske känna vittringen av hemmiljön, för nu är vi bara några hundra meter från gränsen till Småland.

För er som cyklat tidigare, så har det varit en 90 graders tvär högersväng, in på en smal stig från en grusväg, där jag har haft svårigheter att ta mig uppför den lilla knixiga backen. Nu är den backen rejält breddad och grusad, så det är inga större problem att klara den svängen längre, om nu någon annan hade samma strul.

Någon kilometer längre fram kommer en brant nedförsbacke med en bro nedanför. Det gäller att ha i rätt växel, för direkt efter bron kommer en rejäl uppförsbacke. Det brukar ju liksom hänga ihop, det där med att när man får njuta av en nedförsbacke, så måste man träla i en uppförsbacke efteråt.

Vätskedepån som jag bemannade de två första åren vid Ugglehult, har förflyttats några kilometer till Askaremålen. Sommarstugeägarna där har informerat mig om att varningsskylten vid Askeremålen gällande kameler, behöver ni inte bekymra er över.

Vi kommer sedan att cykla en bit på “Centralvägen” och det namnet ger kanske associationer till att vi befinner oss väldigt centralt. Nja, centralt i skogen måhända men inte speciellt nära någon centralort. Jag och min familj bor 15 kilometer utanför Boxholm och när vi ska börja cykla på Stenbocksturen närmast hemifrån, så kommer vi cyklandes på Centralvägen. Så för oss har visserligen Centralvägen en central plats, i alla fall gällande Stenbocksturen.

Sjögarpesjön och terrängloppet Sjögarpslunken

När ni cyklar på grusvägarna kommer många små vackra skogssjöar och gölar att passeras förbi och den största sjön som vi cyklar precis jäms med heter Sjögarpesjön. 

Jag är tävlingsledare för ett terränglopp som heter Sjögarpslunken och det arrangeras alltid den sista söndagen i oktober. Det vore ju osmart av mig som tävlingsledare, att inte passa på att göra lite reklam för det arrangemanget. Början och slutet på Stenbocksturens loop 1 är nämligen Sjögarpslunkens banor. På grusvägen innan Sjögarpesjön, dyker plötsligt de blåmarkerade skyltarna upp och det innebär att vi befinner oss på 14-kilometersrundan (det finns också 5 km och 7.5 km att välja på den 27 oktober).

När vi har cyklat förbi “Hybbeln” på grusvägen, så svänger vi in vänster på en skogsstig, som efter den nybyggda bron är lite trixig för mig. Det är ganska mycket rötter och när stigen svänger svagt åt vänster och stigningen börjar lite smått, är det en irriterande rot och ett par stenar som begränsar min framfart (er framkomlighet kommer nog inte beröras), som gör att jag  måste sätta i foten. Sönerna säger att jag ska göra om och göra rätt, tills jag bemästrar svängen med roten och stenarna  men tyvärr brukar jag trampa vidare bort från eländet. För er som tror att denna rot är i storlek av en stor stock, så är det inte fallet, det är helt enkelt bara en liten rot som växer nära ett par stenar som befinner sig på stigen. Det som försvårar allt lite extra är att det kommer en liten svagt lutande uppförsbacke precis efteråt, som också består av några stenar.

Varningsskyltar för en av Boxholms skjutbanor dyker upp. Följ bara banmarkeringarna, så ska nog allt gå vägen, får vi hoppas. Strax därefter sitter en skylt där det varnas det för pensionärer men pensionärerna i Boxholm är givetvis rara och trevliga, absolut  ingenting att oroa sig över. 

När vi cyklar på andra sidan Sjögarpesjön passerar vi precis förbi badplatsen. Förra året var det runt 25 grader och strålande sol på Stenbocksturen och då hade det varit skönt med ett dopp. Jag hoppas verkligen att vi får fint väder även i år, den första helgen i september.

Nu är det mest stigar på våra motionsspår kvar, tills vi kommer in för varvning på skidstadion igen.

Målgång för 33:an samt varvning för 66:an

På stadion är det målgång för er som har valt att cykla 33 kilometer och ni som ska vidare ut på 66:an, ska kanske passa på att ta lite vätska och energi vid vätskedepån, som ni passerar.

För andra gången idag ska vi nu uppför Vivåsbacken, så i med rätt växel och trampa på. Vi kommer nu att ge oss ut “baklänges” på 14 kilometers-spåret, det blå spåret, som är den långa banan i Sjögarpslunken den 27 oktober (här kom lite smygreklam igen från tävlingsledaren).

Bitvis kommer vi också att cykla på orangemarkerade stigar. Denna orangea färg innebär att vi befinner oss på Östgötaleden. Fortsätter man på Östgötaleden i Boxholm, kommer man tillslut till en av Sveriges så kallade Signaturleder runt Omberg. Det var STF, som 2019 utsåg 12 signaturleder runt om i Sverige, för att de har en vacker natur samt uppfyller diverse andra kriterier. Är ni nere flera dagar i Östergötland är ett besök på Omberg ett måste, både för att cykla, vandra och kanske även ta ett dopp i Vättern.

Vi kommer ut på grusvägen som leder oss bort från Sjögarpesjön och får njuta av en härlig nedförsbacke. Stenbocksturen har ingen direkt cykling på asfaltsväg men nu kommer vi att cykla över asfaltvägen mellan Väderstad och Boxholm, där vi i vår familj ofta transporterar oss, när vi ska ner till Boxholm.

Boxholms säteri, platsen där allting började, gällande ortsnamnet

Nedförsbacken fortsätter och nu är grusvägen kantad av en allé, som leder oss ner till en bro över Svartån och vidare till Boxholms Säteri.

Det var här på en holme som Östergötlands ståthållare och Gustav Vasas svåger, Arvid Stenbock, bror till Gustavs tredje fru Katarina, anlade ett säteri på 1500-talet. Arvid hette Gustafsson i efternamn och var av adelsätten Stenbock, som hade sin hemvist några mil söder om Ulricehamn vid Torpa Stenhus, en av Sveriges bäst bevarade medeltidsborgar. Det var vid Torpa Stenhus som Gustav Vasa, 56 år gammal, kom för att be om Arvids syster, den 16-årige Katarinas hand. Trots att det var Sveriges konung som kom för att fria, så sägs det att Katarina flydde förtvivlad ut i skogen när Gustav kom dit. Katarina var minimalt intresserad av att gifta sig med denna halta och tandlöse gamla gubbe.

I kriget mellan Karl IX och Sigismund valde Arvid Stenbock Sigismunds sida och tvingades efter förlusten vid slaget i Stångebro fly utomlands till Polen, för att rädda sitt huvud från att rulla i Linköpings blodbad.

Arvid lät sin sätesgård heta Bocksholm, där ”Bock” kom från Stenbock och namn med ”holm” var på modet. På 1600-talet ändrades stavningen till Boxholm och man vet inte säkert varför. En teori är att prästen i Ekeby, i samband med ett besök av Sveriges rikskansler Axel Oxenstierna, föreslog att stavningen borde ändras från "cks" till "x", för att hedra Oxenstierna.

När järnvägen kom och drogs förbi bruket, så fick järnvägsstationen heta Boxholm och det blev också namnet på tätorten som uppstod. Om ni inte visste det tidigare, så rullade faktiskt Sveriges första elektriska lok inne på bruksområdet i Boxholm redan 1890. 

Man kan ju undra vad samhället hade hetat om inte den där Arvid hade kommit och uppfört gården Bocksholm? 

I delstaten Iowa i USA, finns faktiskt också ett samhälle som heter Boxholm, dock inte så stort som östgötska Boxholm. Jag besökte amerikanska Boxholm, i samband med att jag hälsade på släktingar som bodde i närheten.

Johan Andersson från Ugglehult (som ni tidigare cyklade förbi) emigrerade till USA och blev postmästare  i det lilla nybyggarsamhället på prärien. Det var Johan som beslöt att platsen i USA skulle heta Boxholm. Tänk vad en mördare från 1500-talet har lämnat efter sig  (Arvid högg nämligen ihjäl fältmarsken Ivar Månsson på en fest på Åbo slott).

I Boxholms kommunvapen finns det en stenbock (precis som i adelsättens Stenbocks vapensköld) och vid infarten till Boxholm står en staty av en stenbock. Skolan i Boxholm heter Stenbocksskolan, så givetvis skulle ju vårt MTB-lopp heta Stenbocksturen, trots att det redan fanns ett MTB-lopp med namnet Bockstensturen.

Bockstensmannen levde på 1300-talet och Arvid Stenbock på 1500-talet, så det är ju en enorm skillnad på dessa två män, som gett upphov till MTB-loppens namn. Dock kan loppen lätt blandas ihop, då de trots allt har liknande namn. När kartongen med medaljerna anlände, stod det Bockstensturen på kartongen, innehållandes Stenbocksturens medaljer, så visst kan namnen förväxlas.

Magnus Ugglas mormor och spökerierna på Boxholms säteri

När jag gick på högstadiet på Stenbocksskolan under 80-talet, hade vi alltid en friluftsdag på våren, då man fick välja på olika aktiviteter. Majoriteten av alla elever valde naturligtvis den spännande nattvandringen och den vandringen gick givetvis över den kusliga bron vid säteriet. Det sägs nämligen att nattetid kan en huvudlös ryttare skymtas ridande på bron över Svartån.

Vi såg naturligtvis aldrig några spöken men vi blev rejält skrämda av diverse klasskompisar, som roade sig med att gömma sig lite här och där, för att sedan hoppade fram och skrämma oss lättskrämda tjejer under vår nattvandring.

Finns det några spöken på Boxholms säteri, då nattvandrande högstadieelever aldrig har sett några?

I början av 1900-talet växte en liten flicka vid namn Margareta af Burén upp på Boxholms säteri. Hennes farfars farfar far var Carl Daniel Burén, mannen som var den som vidareutvecklade järnbruket i Boxholm. För gemene man är kanske inte hennes farfars farfars far så värst känd, om man jämför med hennes barnbarn som heter Magnus Uggla.

Margareta har skrivit två böcker om hur det var att växa upp på Boxholms säteri. I dessa böcker skriver hon också och berättar om spökerier som hon har varit med om. När hon var inne hos sin farmor, som då bodde i huvudbyggnaden på säteriet, kunde hon höra dova knackningar bakom en av tavlorna i hallen.

Dörrar öppnades och stängdes av sig själva, det hördes knarrande steg utanför rummen utan att någon var där, så visst spökar det, kanske…..

Man kan även läsa om att en av slottsfruarna har sett spöket från en adelskvinna visa sig i huset vid flertalet tillfällen. En gång som denna friherrinna visade sig var när hennes egen döda son skulle bäras ut från huset, i kistan till sin begravning. De något överförfriskade kistbärarna höll på att tappa kistan nerför trappan i säteriet, då såg man en gråklädd gumma med bister min som stod och övervakade allt och såg att allt skulle gå rätt till.

Det är inte bara i huset som det sägs att det spökar. Spöket från en gammal gråklädd munk har också visat sig ute i trädgården och han lär ha skrämt slag på säteriets boenden. 

Den där munken har synts bakom den stora häcken, som ligger åt boxholmshållet. Förr vägrade hästarna att gå förbi där och senare har bilar och mopeder fått oförklarliga motorstopp vid häcken. Vi får hoppas att inga cyklar går sönder just där, se till att ha multiverktyget nära till hands i bakfickan på cykeltröjan.

Vi tar oss fram på våra cyklar men här på Boxholms säteri tar man sig helst fram på hästar. Här föder man nämligen upp hästar och OS-ryttarinnan Frida Andersén och hennes vinstbringande häst, har sin bas på Boxholms säteri. I OS i Paris lyckades hon att komma på 6:e plats i fälttävlan, ridandes på hästen Box Leo. Box kommer ju givetvis från Boxholm och hästen är född och uppvuxen här på säteriet.

För er som cyklade Stenbocksturen förra året, så tog vi vänster vid säteriet, i år kommer vi istället att cykla höger mot Svartåvallen. Alla campare kan passa på att slänga ett öga mot sin husbil eller husvagn, när vi passerar förbi fotbollsplanerna, där ni har ert natthärbärge.

Österskogen, skogen som rimligtvis borde heta Norrskogen

Nu kommer vi att cykla 100 meter på asfaltsvägen vid fotbollsplanerna på Svartåvallen, för att sedan svänga in vänster på en nygjord stig och över en nybyggd bro, som tar oss in i Österskogen.

Riddare Kato höll till i Dunkla skogen och vi ger oss nu in i Österskogen och dess myller av stigar. Loop 1 var vid Vivåsens spårsystem och loop 2 är i Österskogens spår.

Några av er cyklister är kanske också orienterare och har då säkert grottat ner i banans karta och tycker troligtvis att Österskogens namn är något märkligt. Jag kan misstänka att ni nu är relativt irriterade över att inte boxholmarna kan väderstrecken, vilket ni är suveräna på. Jag måste faktiskt inflika att Boxholms Orienteringsklubb, som huserar uppe i Vivåsen, precis som vår skidklubb, har fostrat många duktiga orienterare. När jag växte upp var Lena Molin med i landslaget och numera är en av Sveriges elitdamer Sanna Fasth, som var aktiv i ungdomssektionen i BOK, när mina söner höll på med att träna orientering. 

Skogen ligger ju faktiskt norr om samhället Boxholm och det mest logiska vore ju att skogen skulle heta Norrskogen. Javisst ligger skogen norr om samhället MEN den ligger öster om säteriet och i gamla husförhörslängder kan man läsa att det står omnämnt “Östra skogen”.

Vi skidåkare kan ju tänka som så att allt utgår från skidstadion och då gäller ju också östra-skogen. 

Hälsokällan, platsen där det dracks hälsobringande vatten

Rätt som det är när ni cyklar fram på stigen, kommer ni att passera en skylt där det står “Hälsokällan”, som sedan återkommer en gång till under er cykeltur. Glömde ni att dricka eller fylla på er flaska vid vätskedepån i Vivåsen, har ni chans att göra det i den porlande källan, vid avstickaren från stigen. 

På 1700- och 1800-talet var det populärt att besöka hälsokällor och “dricka brunn”. Här i Östergötland är kanske de mest kända platserna för detta Medevi Brunn, norr om Motala samt Söderköpingsbrunn, söder om Norrköping (hörs kanske på namnet). Här i Österskogen fanns det faktiskt en paviljong, som användes både som kuranstalt och sommarnöje. Av denna paviljong finns dock ingenting kvar. 

Nu ska vi svänga vänster på en korsande stig och en brant nedförsbacke väntar oss, Dagsverksbacken, leder oss ner mot säteriet igen. Nu kommer vi fram på baksidan av gården och kanske kan ni skymta den spökande munken i trädgården? 

Dagsverksbacken har fått sitt namn efter alla torparna som bodde ute i Österskogen på säteriets ägor, då de gick på denna stig när de gjorde sina dagsverken vid Boxholms säteri. Det borde varit tufft för de stackars torparna, när de efter fullgjort dagsverke, skulle träla uppför backen igen och fortsätta med sina egna sysslor hemma på torpet.

Förra året slet vi uppför denna backe på våra cyklar men i år får vi njuta av farten nerför.

Som ni förstår sliter jag hårt på bromsbeläggen på min cykel även här.

Vi säteriets ladugårdsplan, svänger vi höger och kommer nu att cykla på banans absolut tråkigaste grusväg. Vägen i sig är helt OK med Svartån ringlande till vänster och skogen tornande till höger MEN underlaget är ingen höjdare, om man inte gillar sprängsten förstås. Tacksamt nog är inte sträckan så lång och snart svänger vi in höger på en stig som går över ett hygge. Vi lämnar för andra gången idag Svartån bakom oss och det innebär att det blir en uppförsbacke som väntar, när vi återigen ska ge oss in i skogen.

Strava-segmentet “Brötet vid Stenabogölen”

Vi cyklar vidare på stigarna och några grusvägar tills vi kommer till min stora utmaning, som jag fortfarande inte klarar av utan att jag måste hoppa av cykeln i början av stigen. 

Det är en 880 meter lång stig med Strava-segments namnet “Brötet vid Stenabogölen” (ni kan ju höra på namnet hur brötigt det är där). Jag vet egentligen inte vad det är som gör att den känns så svår, kanske är det att stigen är så smal för den är nog inte jätteteknisk egentligen. De värsta partierna är fyllda med grus, så det borde ju bara vara att cykla på.

Är det det som kallas hjärnspöken?  Det är väl helt enkelt bara att gneta på och i skrivandes stund så innehar jag faktiskt QOM på strava-segmentet, troligtvis för att vi endast är två damer med strava som har cyklat där och sedan laddat upp våra träningspass.

När stigen “Brötet vid Stenabogölen” är avklarad ska vi runda en liten vändplan och ge oss in på nya stigar. Denna stig är bekant för er som cyklade förra året men i år cyklar vi åt motsatt håll. Det blir en kort ganska brant uppförsbacke i början av stigen men i med rätt växel på cykeln, så ska det nog gå bra. 

Svartån, andra loopens lägsta punkt

När denna stig är avklarad med en avslutande nedförsbacke, där vi trälande uppför i fjol, kommer vi nu ut på en härlig grusväg, där vi mest rullar på. Nu ska vi nämligen ner mot Svartån igen och som vi har lärt oss vid det här laget, så är Svartån vår lägsta punkt under loop 2.

Under Stenbocksturen kommer vi vid flera tillfällen att cykla utmed Svartån. Linköpingssonen Lars Winnerbäck besjunger i “Söndermarken” hur båtarna de satte i bäcken tog sig vidare mot Vättern, Göta kanal, Nordsjön och slutligen till Irland. Svartån sträcker sig från den underbara sjön Sommen med sina 365 öar i söder till sjön Roxen utanför Linköping i norr.  I Roxen kan man antingen ta Göta Kanal väster ut till Vättern och vidare på Göta Kanal till vi slutligen hamnar på vår västkust. Vill man till ostkusten följer vi Göta Kanal öster ut till Östersjön, så denna ringlade å kan ta er vida omkring här i världen.

“Vi satte båtarna i bäcken, såg dom flyta in i tunneln.
Kanske vidare mot Vättern och kanalen ut till Nordsjön över vågorna mot Irland.
Ut på havet och sen blåsa iväg och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det började.”

Ekeby kyrkan, den rosa skönheten på höjden

Kohagar passeras när vi cyklat över färisten. Nu öppnar landskapet upp sig med gärden och på en kulle längre fram tornar Ekebys vackra rosa kyrka upp sig. Landskapet här påminner lite om skånska Österlen med sina böljande åkrar. 

I sitt nuvarande skick är Ekeby kyrka daterad till 1600-talet men mittpartiets väggar är kvar från den ursprungliga kyrkan, som troligtvis byggdes på 1100-talet. Vi vet i alla fall att det år 1223 tjänstgjorde en präst som kallades Andreas i Ekeby och då borde ju kyrkan rimligtvis vara bygd. 

Kalkstenskyrkan i Ekeby har inte alltid varit rosa. Kyrkans lite speciella rosa färg har man fått fram genom att pulverisera tegelsten, som sedan blandats med vit färg. 

Grundaren till järnbruket i Boxholm var av adelsätten Ribbing och bodde på Boxholms säteri (det som Arvid Stenbock en gång i tiden ägde och senare Magnus Ugglas förfäder Burén).

1652 byggdes det nuvarande koret inne i kyrkan, efter att Per Ribbing på Boxholms säteri skänkt pengar till detta. Han passade även på att se till att han och hans familj skulle ha en fin begravningsplats, så under kyrkgolvet lät han inreda ett gravkor för den Ribbingska släkten. Där vilar många medlemmar av ätten Ribbing från 1600- och 1700-talen. Det ribbingska gravkoret är sedan mitten av 1800-talet helt stängt. Jag var dock på en intressant föreläsning med en man som var nere i gravkoret för ett par år sedan. I dag pryds väggarna inne i kyrkan med flera av den Ribbingska släktens ståtliga vapensköldar.

Gabriel Adolf Ribbing var mannen som satte upp de första hamrarna vid Svartån 1754 och då också lade grunden till Boxholms bruk. Det var dock Carl Daniel Burén som anges som “skaparen” av bruket, då han satsade och vidarutvecklade bruket. 1782 fick han nämligen tillstånd att kalla anläggningen för Boxholms Järnbruk. 

Gabriel Adolf Ribbing, som ändå var först med bruket, var svag för vin och kortspel. Han ägde godset Trollebo utanför Vetlanda men spelade bort hela gården på kortspel. Det sägs att han blev lurad och efteråt ska man ha hittat en kortlek som innehöll två stycken ruter nio. När han senare dog bodde han i Götevi och därifrån hade han inte långt till sin sista vila i det Ribbingska gravkoret i Ekeby kyrka.

Det sägs att det spökar på Boxholms säteri. Vid vår tredje vätskedepå i Götevi ligger den pampiga herrgården Götevi, som ni ser om ni kikar in bland träden till vänster om grusvägen. När jag var liten var jag på kalas hos min klasskompis Malin, som bodde i Götevi. I den numera rivna flygelbyggnaden trodde i alla fall vi att det spökade och om jag inte missminner mig hade vi en spökvandring på barnkalaset, i den enligt oss mycket läskiga flygelbyggnaden.

För publik samt langare finns det bra parkeringsmöjligheter vid Götevi såg, som ligger till vänster precis när ni passerat över bron, vid den tidigare nämnda Svartån.

När vätska och energi har intagits på depån i Götevi trampar vi vidare. Till vänster om oss ringlar Svartån. Lyft nu blicken och titta på den rosa kyrkan i Ekeby och prästgården i samma kulör, som ligger på andra sidan ån.

En liten bit till cyklar vi bredvid Svartån innan det är dags att för tredje gången lämna ån bakom oss och cykla in i skogen igen. Vid det här laget vet vi mycket väl vad det innebär, japp, en uppförsbacke.  

Strava-segmentet “Ekeby Grus”, här lär det kännas i låren och i lungorna

Nu ska vi strax svänga av till höger och nu gäller det att trampa på uppför “Strava-segmentet” “Ekeby Grus”. Det är en drygt 250 meter brant uppförsbacke, där vi har chans att vädra lungorna. Pulsen lär stiga markant, om den inte redan är hög och mjölksyran i låren gör sig kanske påmind. Det är totalt 40 höjdmeter under 700 meter, så har ni en privat hejarklack, så kan detta vara ett perfekt ställe att be att de står och hejar. Er hejarklack har bra parkeringsmöjligheter vid sågen i Götevi.

Nu befinner vi oss återigen på orangea markeringar, vilket innebär Östgötaleden, denna gång är vi på sträckan Mjölby-Boxholm, förra gången var det sträckan Boxholm-Ödeshög. 

Om Boxholm är känd för sin stora gräddost målad på oljecisternern, så har ju Mjölby sin stora potatis i rondellen utmed riksväg 32. Vi östgötar gillar helt enkelt mat och att avbilda maten i stor skala.

I Mjölby har Mjölby Cykelklubb sin hemvist, vilken slutsats man kan dra av namnet. Mjölby CK är medarrangör till Stenbocksturen från och med förra året, då vi förlängde banan från 30 km till 52 km och gjorde två loopar istället för en, vilket krävde många fler funktionärer. Många i Boxholm-Ekeby Skidklubb är även medlemmar i cykelklubben i Mjölby, precis som min familj och flera skidåkare tävlar då för den klubben på cykeltävlingarna.

Vi kommer att svänga vänster från Östgötaleden och hamnar då på en nygjord stig över ett hygge. Precis där hygget slutar kommer en kort men ganska brant uppförsbacke. Glöm inte bort att växla ner i tid, vilket jag ofta gör och det är inte så smart, om ni ska ta er hela vägen uppför backen, vilket trots allt är meningen.

Stigarna och grusvägarna avlöser varandra i Österskogen. På en del cyklar vi på “Mårtens reflexbana” (Mårten är skidklubbens egen lilla hustomte och loppets materialare). Ni som kommer att vara ute riktigt länge kommer inte ha några problem att hitta hem, bara ni har med pannlampan eller cykellampa på cykeln, så leder er de reflexbeklädda stolparna åt rätt håll.

Parallellt med oss kommer bilarna på riksväg 32 att köra ikapp men vi har ett viltstängsel som skiljer oss åt. 

Ännu en skyttebana, det finns många jägare i boxholmsskogarna

Vi kommer återigen att passera förbi varningsskyltar för ännu en skyttebana. Där går stigen först lite nedför och sedan kommer en liten uppförsbacke med endel rötter, så samla på er farten i nedförsbacken och håll tungan rätt i munnen, så kommer ni upp utan större problem. Jag fick dock träna ett antal gånger innan jag fick till det och lyckades att komma upp. Sedan är det lite trixigt mellan ett par stenar och tallar, för att återigen ta sig ner men fortsätt bara att hålla tungan rätt i munnen och fingrarna på bromsen, så går det alldeles utmärkt att cykla slalom mellan trädstammarna och stenarna.

Grusvägarna och stigarna avlöser återigen varandra och tillslut är vi uppe på Österskogens elljusspår.

Det enda som kan vara lite stökigt är när vi lämnar elljusspåret på grusvägen och svänger in höger på en stig, för er med Strava heter segmentet “Avstickare från vägen”. Enligt mig (troligtvis inte enligt er andra) tycker jag att den 600 meter långa stigen är lite stenig och i slutet kommer det enligt mitt tycke en liten trixig och brant nedförsbacke över en liten berghäll. Jag fick träna många gånger där, innan jag vågade att cykla nedför men nu går det förhållandevis bra, bara man håller in bromsen rejält (till i stort sett stillastående)när man passerar under kraftledningen. 

Nu kommer vi att cykla nära mötande cyklister, så se till att heja fram varandra i spåren.

Grusvägar och stigar avlöser varandra igen och i slutet på det gröna spåret i Österskogen, kommer vi att cykla uppför slutet av Dagsverksbacken, som vi åkte nedför tidigare.

Nu är det snart dags att lämna Österskogen bakom oss. Vi kommer efter att ha cyklat på en stig bakom villaträdgårdarna i Boxholm, ut på vägen vid fotbollsplanerna och nu kommer banans andra sträcka på asfalt. Det är den 1 000 meter långa cykelbanan, då vi passerar genom en gång- och cykeltunnel, för att sedan återigen passera över Svartån, vid kraftverket. 

För er som är golfintresserade passerar vi nu förbi Flemminge golfbana, vilket ni kan se tecken av i cykelbanans asfalt.

Vi ska sedan över länsvägen vid numren 512-515, som sträcker sig mellan Boxholm och Väderstad och passerar metropolen Rinna, där jag och min familj huserar. 

Bara 3 kilometer kvar till målgång

Den stora röda ståtliga byggnaden, som en gång i tiden var Flemminge gamla skola, numera Motionsgården, cyklas förbi. Nu kommer ni att höra  speakerns röst men lägg för Guds skull inte redan nu in er spurt, för precis som på Mörksuggejakten väntar nämligen en 3 kilometer lång slutloop. Man får helt enkelt inte glädjas sig riktigt ännu åt målgången, trampa trampa….

Nu ska Vivåsbacken återigen susas nedför, Stenbocksturen är avklarad och det är äntligen dags för målgång, då ni får en rejäl medalj hängd runt din hals. Jag hoppas att ni uppskattar medaljen, eftersom jag, som är pris- och sponsoransvarig för Stenbocksturen har fixat och specialbeställt detta pris. Jag gillar stora medaljer med lite tyngd i och dessa kriterier uppfyller verkligen Stenbocksturens medaljer, nu när jag har fått bestämma. Ni medaljjägare, missa inte chansen att erhålla en av dessa tjusiga minnesmedaljer att hänga i er prissamling. 

Jag har också fixat prispåsen till alla er som lyckas med den stora bedriften att hamna på prispallen i 66 kilometers-banan. Prispåsen innehåller bland annat diverse godsaker från lokala sponsorer. Vad sägs om:

•Knäckebröd från Väderstad Centralkonditori 

•Saft från Väderstad musteri 

•Gräddost från Glada Bondens mejeri 

•Marmelad från Bleckenstad Gård 

*Surkål från Tistelvind

*Godiskolor från Holmen

•Tandborste och tandkräm från Vadstena Tandvård (kan behövas efter allt sött i påsen)

*Bilschampoo till cykeltvätten från Mickes Autotjänst 

•Blomma från Hillingstad Blomsterodling

Sedan vankas det givetvis även ett pris från Långloppscupens sponsor Fjällräven, till pallplacerade cyklister.

För alla oss som inte kommer att befinna oss i närheten av prispallen, kommer det ändå finnas chans att komma hem med ett pris genom utlottning på vårt startnummer. Jag som motionär tycker att det är viktigt med priser till många, även till oss som genomfört en strålande insats men inte lyckas nå hela vägen till prispallen.

Det är flera sponsorer som har skänkt priser till utlottningen, bland annat Grillkung i Skänninge, Axelssons i Väderstad och Aktivitus i Linköping sponsrat med presentkort som kan utnyttjas till diverse olika tjänster.

Efterloppsmaten hoppas jag verkligen att vi kan inta i solen om inte Stenbocksturen, likt många andra långlopp denna sommar genomförs i regn. Regnar det kan vi sitta i skydd nere vid dragkampsplanen. Där har dragkampsklubben Björke SK (som genom åren dragit hem en hel hög med VM-medaljer), snickrat ihop nya fina bord och bänkar till deras tävling i våras. 

Har du frågor över loppet gällande kartor, PM etc så finns det en hemsida: https://www.stenbocksturen.com/

Vi finns även på Facebook samt Instagram, så in och följ oss nu vetja!

Jag hoppas att ni kommer till Boxholm den 8 september och själva får uppleva våra fina cykelstigar. Trots att det stundtals kanske kommer att kännas jobbigt utmed banan, så glöm för allt i världen inte bort att njuta av den fantastiska omgivningen utmed Stenbocksturens bansträckning.

På Stenbocksturen har vi nog alla olika målbilder framför oss. 

Några satsar på att komma först till målet, andra ska slå pers, någon har siktet på att bli klubbmästare i sin cykelklubb, Distriksmästare i Östergötland (DM i XCM avgörs samtidigt med Stenbocksturen) eller att komma bäst i totalen i Långloppscupen. 

För en del är det kanske den första MTB-tävlingen någonsin och förhoppningen är att bara ta sig runt. För min del kanske det främst är att inte fega så mycket och sätta i foten när det kommer någon, enligt mig, livsfarlig sten på stigen.

Vilken målbild som än är din, glöm bara inte bort att njuta av den vackra naturen och din suveräna prestation genom att ha tagit dig runt. Jag hoppas verkligen att vi syns i Boxholm på Långloppscupens säsongsavslutning, söndagen den 8 september.