Det börjar ju bra. Min nummerlapp hittas inte av funktionärerna. Jag som kommit extra tidigt för att få en bra plats i startfållan. Nu får jag vänta ett bra tag på att få en ny nummerlapp, och jag passar på att tjafsa lite om att jag borde stå i startled två i stället, men får inte gehör för detta.
Kan ändå lägga cykeln längst fram i startled tre vilket innebär att så fort de drar bandet kan jag klämma in mig bland tvåorna.
Det är gott om tid innan starten så jag passar på att äta en andra frukost och snacka lite med gamla bekanta. Det är ju min ”hemmabana” eftersom jag kommer från Rättvik så jag känner en hel del både bland publik och deltagare.
Jag är full av förväntan innan start. Plats 30 förra veckan med trötta ben från dagen innan. Ganska utvilad idag och på en bana som borde passa mig perfekt, och som jag kan nästan utantill.
Planen för dagen är att inte fega som jag brukar uppför Långbacken och alla andra backar som leder till Vidablick. En bra position vid toppen är viktigt om man inte ska hamna på efterkälken när farten ökar nedför.
Pulsen pendlar mellan 93-96% av max hela vägen uppför backen. Hårdare än så här kan jag inte gå. Visst kan jag komma upp i absolut max, men inte hela tiden under de 8-10 minuter det tar att komma hela vägen till toppen.
Jag återhämtar mig ganska enkelt i nedförslöpan efter Vidablick och när vi sedan sticker in i skogen har arrangören byggt bort blöthålet som brukar ställa till problem.
Dammet yr om oss när vi susar nedför vägen som går bredvid hästhagarna. Damm kommer att bli ordet för dagen. Jag hostar konstant av all stendam som rivs upp av cykelhjulen.
Vi är en ganska stor klunga som kör tillsammans till Övre Gärdsjö där de flesta av oss hoppar över kontrollen.
Jag är ganska slemmig i halsen så jag drar iväg en spottloska åt sidan precis när jag blir omkörd av en konkurrent.
– Oj förlåt!
– Ingen fara. Det är sådant man får ta när man kör sådana här lopp, svarar han glatt.
Den sköna stämningen råder faktiskt hela dagen. Folk är hänsynsfulla mot varandra, publik och funktionärer hejar glatt och vi hjälps åt att dela på dragjobbet i klungorna.
Det går jäkligt fort stundtals, och ibland hamnar jag lite på efterkälken i klungan. Främst när jag försöker stoppa i mig energi. Men så fort vi kommer in på single track kommer jag ikapp igen så jag börjar ta det lugnt när det blir en liten lucka. Den går enkelt att täppa. Jag minns när jag för många år sedan tyckte att Mörksuggejakten var precis lagom teknisk. Nu skulle jag önska mer rötter och stenar.
Efter ganska många långlopp börjar jag känna igen cyklisterna omkring mig. Det är flera som jag känner igen från Ränneslättsturen vilket borde betyda att jag kör lika ”bra” som förra veckan. Känslan är att det rullar på rätt fint.
Visst är det jäkligt jobbigt, och jag kör på gränsen av vad jag klarar rent orkesmässigt. Trots det har jag inga problem att hänga på i igångdragen som uppstår efter tvära kurvor.
Men i en ganska brant nedförsbacke tvärbromsar plötsligt folk och det yr upp ett dammoln som gör att jag inte ens ser handen framför mig. Jag har ingen aning om jag kör på vägen eller vid sidan av den. Några cyklister har hamnat i diket och när vi får fart igen har klungan splittrats upp. Jag hamnar i den bakre delen och inser att chansen att hinna i kapp de andra är liten.
Dessutom kommer en fruktansvärt seg och lång backe där mina krafter plötsligt tar helslut. Det känns som om jag bara trampar luft. Viktor Junell med startnummer 2 seglar om mig och ropar:
– Heja Hampus!
Hur kan han vara bak vid mig? Har han kört fel? Råkat ut för punktering eller annat haveri? Han satsar ju på att ligga i täten.
Folk svischar förbi mig och nu ser jag inte ens skymten av den främre delen av klungan som jag kört med. Helvete! Det gick ju så bra ett tag.
Men så kommer vi in på det som kanske är Mörksuggejaktens enda stökiga parti. Single track med lite rötter och stenar och jag kommer ikapp klungan igen. Det går tydligen fortare för mig att cykla ensam än för hela klungan som kanske har någon som inte tycker det är så kul att cykla stig längst fram.
Vid Nittsjö kommer en brant backe där många brukar tvingas kliva av med kramp. Där hör jag plötsligt en tjej vråla:
– Kom igen Peter! Trampa på nu då, annars får du inte åka med hem!
– Det där var inte så snällt sagt till din man, säger en annan åskådare till henne.
– Äh, det där är inte min man, svarar hon.
I ögonvrån ser jag att det är Lina, min cykelkompis Mickes fru, som kommer att köra oss hem. Om jag trampar på vill säga.
Sedan kommer min hatbacke. Den leder upp till byn som heter Backa och den är brant så in i i bomben. En bit in i backen har en cyklist stannat på en uppfart där han lagar en punka. På uppfarten sitter fem pensionärer i varsin fällstol och tittar på. De har samma blick som Bill Murray i filmen ”Lost in translation”. Lite sömnigt avvaktande. Just när jag passerar säger en av tanterna:
– Men ska jag inte hämta ett glas vatten till dig i alla fall?
Väl uppe på toppen av backen är jag som vanligt omtöcknad. Det brukar ta några sekunder innan jag kan se och tänka klart. Men sedan sätter jag fart igen. Lite förundrad ser jag stora klungan som jag jagat åka bredvid mig på andra sidan en åker.
Jag vet inte om hon var en flaggvakt som just varit och kissat och glömt sitt arbete, eller bara en snäll åskådare som sprang mot mig och upphetsat berättade att jag kört fel. Jag skulle ha svängt höger någonstans där jag tydligen körde rakt fram. Men jag svänger i stället in på någons tomt. Där sitter en familj och fikar. Det är en sådan där inbyggd Dalagård och jag hittar inte ut utan vimsar runt på gräsmattan som en vilsen älgkalv.
– Där kan du åka, ropar en man och springer i förväg och visar mig mellan två av husen. Över ett dike och så är jag ute på rätt väg. Har inte dåligt samvete för att jag inte åkte tillbaka och tog rätt väg för den där karusellen jag gjorde inne på gården tog rejält med tid. Dessutom kör jag fel igen strax därefter. En snäll konkurrent ropar åt mig och jag tvärnitar, vänder om och stressar efter honom in på rätt väg.
Hur kan jag misslyckas så i mina egna hemtrakter? Förfärligt uselt.
Jag cyklar i de branta backar där många tvingas kliva av, och jag är bara halvdöd när jag kommer i mål. Piggare än efter Ränneslättsturen. Resultatlistan visar en 40:e plats. Ja det är ok. Min bästa placering på Mörksuggejakten.
En liten kramp i benet då jag och Micke vilar upp oss mot någons bil.
Men vänta! Det är ju två Peter Hampus som kört loppet. Nej! Någon har kört med min nummerlapp som saknades vid utdelningen. Jag, den riktige Peter Hampus hamnar på en 60:e plats.
Fy fan vad dåligt! Ja nu svär jag här i bloggen. Men jag är riktigt besviken. Loppet kändes bra, jag persade visserligen inte men banan var 5 km längre än förra året.
Hur kunde det bli så här? Är dalfolket så mycket snabbare än smålänningarna? Har jag ingen koll på min kropp? Eller är det så att jag pressar mig mindre när jag ser på pulsklockan hur hårt jag kör? Förra veckan körde jag ju helt på känn och ska sanningen fram låg jag betydligt längre utanför komfortzonen.
Nästa lopp ska jag ställa in så jag ser tid och distans, inget mer.
Och kanske är det så att mer tekniska lopp numera passar mig bättre. När jag för många år sedan körde Mörksuggejakten för första gången på en helstel tung cykel, med gympaskor och mammas spinningbyxor tyckte jag det var väl stökigt i skogen, men riktigt kul på grusvägarna. Nu är känslan en helt annan.
Min cykelkompis Leif som jag slog med flera minuter. Bra! Det bådar gott inför Cykelvasan senare på säsongen. Vi smidde lite elaka planer efter målgång. Mer om det lite senare i bloggen.
Är det så där Mörksuggan ser ut? Nej det där är väl ett troll?
Är det så där Mörksuggan ser ut? Sitter hon och fikar i Rättvik när alla cyklister jagar henne i skogen? Nej Mörksuggan ser mer ut som ett svart elakt mumintroll faktiskt.
Hade jag haft det där fightingfacet hela loppet hade jag nog inte hamnat på 60:e plats. Mer sådant Peter!
Sammanfattning:
Snittpuls: 86% av max
Medelhastighet: 24,7 km/h
Toppfart 56,2 km/h
Lägsta fart: 0,1 km/h när jag tvingades invänta en kille som skulle kliva av precis framför mig mitt i loppets brantaste backe. Men jag klarade det utan att sätta ned foten.
Känsla: Dammigt. Torrt. Besviken.
Lärdom: Kör hårdare. Kör fortare.
Skrivet av Peter Hampus, http://hampus.biz
Foton: Mats Forsberg och Peter Hampus