Tyvärr så blev det en ej start på mig i söndagens Ränneslättstur.
Jag blev ju sjuk på midsommarafton med feber och förkylning (läs döende). Frisknade till något i veckan som kom, men vaknade återigen upp med en helt svullen hals på lördag morgon och insåg direkt att jag skulle få spendera helgen hemma på schlätta och inte göra några utsvävningar mot Smålandstrakterna. Riktigt surt då jag gärna hade velat köra den långa banan där då jag körde min allra första mtb-tävling, 41km, i just Eksjö för tre år sedan.
Träning har det alltså inte blivit mycket av de senaste veckorna. Kikade på min Stravaprofil och såg att de senaste 18 dagarna har jag fått till hela 2 timmar och 50 minuters träning fördelat på tre pass. Varav ett av dessa pass slutade i ett dike på Kinnekulle efter att ha flugit över styret på landsvägscykeln då jag försökte ta av mig en armvärmare samtidigt som det kom världens kastvind. Jag blåste alltså av vägen. Jippie. Jag är hyfsat hel, men värre är det med mitt framhjul då jag kommer få beställa ett nytt efter att ha varit och synat det hos en cykelverkstad.
Men åter till det här med att vara sjuk en längre period. Det värsta för mig är egentligen inte att jag varit tvungen att träna lite ett tag, det värsta är att komma igång igen efter en sjukdomsperiod. Jag drabbas nämligen ganska så hårt av den bekanta lat och slöheten nu när jag ska börja igen. Det i kombination med att man inte är vrålstark efter att ha varit sjuk gör det hela lite motsträvigt…Det påminner mycket om det fenomen som säkerligen alla som pluggat någon gång drabbats av. Helt plötsligt så är det till och med roligare att diska än att lära sig olika växter, buskar och träd på latin (som det var i mina böcker när jag pluggade). Sen kanske jag inte direkt hellre diskar än cyklar just nu, men en hel del annat blir det.
Vad gör jag då när jag inte tränar? Eller rättare sagt, vad gör jag större delen av mina veckor då träningsmängden ligger på snittet 4h/v just nu (och det är mycket för att vara mig!!). 4 timmars cyklande i veckan, då återstår det alltså 164 timmar att göra annat på.
Man kan ju lätt tro att det enda jag gör är att cykla eftersom jag skriver här om cykling, träning och tävlingar, men så är inte riktigt fallet.
Som många andra så är man ju såklart på ett jobb 8 timmar per dag. Så där går en hel del tid bort. Jag arbetar på Skövde kommun som enhetschef och ansvarar för skötseln av våra parker, naturmark samt trafik. Just nu så sitter jag och designar nästa års sommarblomsplanteringar, väldigt kul sysselsättning!
Sen sover man ju också, precis som alla andra. Så där går ju också en hel del av dygnets timmar bort. Men här vill jag nog påstå att jag sover rätt mycket mer än alla andra. Jag har ett enormt sömnbehov. 8-9 timmar per natt och gärna en eftermiddagslur. Eller rättare sagt, min kropp kräver nästan en eftermiddagsvila, jag kan liksom inte hålla ögonen öppna tillslut. Jag tror att jag kan ha varit en katt i mitt förra liv. De sover ju ungefär 18 timmar per dygn, rena drömmen! Det är många som genom åren sagt till mig att ”det där med att du är så trött jämnt och måste sova så mycket kan knappast vara normalt, du måste kolla upp det där”, och jovisst har jag gjort det. Men jag är faktiskt hyfsat frisk. Det enda som kanske kan härledas till tröttheten är väl mina fenomenalt pissiga blodvärden. Men ska man se något positivt i det hela så lär jag ju aaaaaldrig åka fast i en dopningskontroll med mina 110 i hb-värde (måttet på ett protein man har som transporterar syret runt i kroppen). Inte för att jag någon gång tror att jag skulle få lämna ett dopningsprov i och för sig…. Men man kan ju aldrig veta! Men inte nog med det så har jag fått mitt blod undersökt i mikroskop också och jag har tydligen även ”väldigt få och små röda blodkroppar” som läkaren sa till mig. Så är det någon som borde startat en professionell karriär inom sporter såsom schack, suduko eller knyppling så är det väl jag. Det var tydligen ingen konditionsidrottare som Gud tänkte på när han ville skänka mig till mänskligheten. Men jag är ju en trotsunge ut i fingerspetsarna så jag skiter fullkomligt i det och flåsar på både i skidspåret och på två hjul i gyttja.
Så alltså – jobb och sova, det är det två stora tidsslukarna i mitt liv. Däremellan så försöker jag cykla, men har också andra intressen såklart. Just nu pysslar jag lite med att renovera, övningsköra på mc, läsa böcker, sjunga, åka och bada med kompisar, vika pappersfigurer, allmänt pyssel (är en kreativ själ!), åka runt till olika handelsträdgårdar och utöka min pelargonsamling med nya coola sorter samt en och annan loppisutflykt.
Pelargoner ingår i mitt liv...
...liksom allmänt pysslande, här har jag tex under förrförra veckan byggt ett matbord. Det var kul. Handywoman - det är jag det!
Eller så ger jag mig i kast med världens bästa avkoppling. Vika saker av ett fyrkantigt papper. Detta är en drake med både öron och gap. Den tog tre timmar att göra.
Så jag har allt en del att pyssla med även när jag inte cyklar.
Och det roliga är att allt detta går att kombinera med cykling! Som nu i helgen till exempel, då ska jag hänga två dygn i Rättvik, ta med mig en kompis och hennes dotter och åka på diverse utflykter.
För det första så ska dessa två medpassagerare få chansen att testa på att cykla mtb. Något som de aldrig har gjort, så det ska bli kul att få introducera dem i Rättviksterrängen. Så ni som tränar i området på lördag lunch/em - se upp för oss:) Sen har vi kikat på lite andra saker man kan göra i Rättvik, bland annat bada, loppisar i Vikarbyn och åka rodel nedför slalombacken. Eller varför inte bara åka upp till Vidablick och sätta sig och kika ut över Siljan. Magiskt fint. Om man inte får nog av den backen på söndag förmiddag vill säga, det är ju en rätt tuff start upp dit.
Mörksuggejakten är min absoluta favorit-mtbtävling. De två gånger jag kört där uppe (2013 halva turen och 2015 hela turen) så har det varit kanonväder och söndagen verkar inte bli ett undantag ur den synvinkeln. Det är en grymt fin runda och allmänt trevlig stämning med mycket folk utmed banan som hejar på, fina vyer och lagom tävlingstid på drygt tre timmar tycker jag. Sen är det något med Rättvik. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag mår så bra där. Det är kanske något i luften, vad vet jag inte, nutellasporer kanske?
Det känns som att söndagens lopp får bli en rolig grej att genomföra mer än att köra bus med tanke på den senaste tidens ”uppladdning”. Men vem vet, får man feeling så får man. Och köra bus med feeling är ju grymt! Ibland kan man ju till och med komma tillbaks starkare efter en sjukdomsperiod för att man fått vila sig i form.
Sist jag var i Rättvik och for runt på två hjul så slutade det såhär i sportklassen:)
Ett litet allmänt orosmoln finns det dock på min lilla cykelhimmel. Stavas högerknä. Efter tjejvättern så fick jag ont precis ovanför knäskålen och det har inte gett sig, inte ens med min ofrivilliga viloperiod jag haft i och med mina sommarförkylningar. Igår tog jag dock tag i det och gick till en naprapat här i Skövde som jag hängde hos en hel del när jag fick min löparskada i vänsterbenet. Så nu hoppas jag på att det ska bli lite bättre efter behandling med bland annat laser. Laser är något som jag testat tidigare då jag efter Cykelvasan 2015 fick så ont i fotknölen på insidan att jag inte kunde gå ordentligt. Då fick jag behandling med laser på fotknölen (gör inget ont) och stötvågsbehandling upp mot vadmuskeln (gör förjävla ont) och efter den behandlingen så vart det helt väck. Hoppas på något liknande denna gång.
Nu längtar jag till ett soligt Rättvik, folk som har ställt ut vattenspridare utmed banan, söta dalahus och höhässjor att vila ögonen på samt en och annan glass på den 628 meter långa bygga rätt ut i Siljan. Och efter det tänkte jag leverera en racerapport här med mycket humor, glädje och förhoppningsvis cykelinspiration. Lycka till alla ni som kör på söndag!