Till helgen smäller det. Då är det dags för årets andra tävling i Långloppscupen. Jag och Henrik kommer åka ner med husvagnen under lördagen. Att vakna på tävlingsplatsen på morgonen är värt väldigt mycket. Gott om tid till frukost och ingen restid. Förhoppningsvis hinner vi med en kort sväng på banan under lördagen med. Kanske är ni fler som kommer dagen innan och vill hänga på lördagskvällen? Kanske en middag ihop i närheten? Lite cykelsnack. 

Jag har sett fram emot den här helgen länge. Förra året var första gången jag fullföljde Lida Loop. Då tyckte jag de steniga partierna var svåra med alla rötter och ojämnheter. Värmen låg också som en våt filt över hela området och loppet kändes krävande. 

I höstas så var vi på plats på Lida igen för att köra Lida 24H. En varvtävling där målet är att köra så många varv som möjligt under 24H. Varvet var cirka 10 kilometer långt och bestod om många höjdmeter och mycket teknisk stig. Stig som kanske är hanterbar i dagsljus, men som i mörker och efter 18 timmar på cykeln kändes nästan omöjlig.

För mig var det en otroligt tuff mental utmaning och pannbenet jobbade hårdare än någonsin. Jag har cyklat Bjärred-Falun i ett sträck, men att köra Lida24H var värre. Varje varv körde vi hela den beryktade Diagonalen. Jag körde 18 varv och 4700 höjdmeter innan händer och armar gav upp. Till slut klarade jag varken av att växla eller bromsa och tvingades kliva av för att inte riskera att skada mig. Det tog sedan en vecka innan jag klarade att lyfta en kaffekopp med en hand, nerverna i underarmen var tillfälligt ur funktion och fingrarna var bortdomnade. Henrik körde 37 varv vilket ju är helt knäppt. Efter målgång så låg han i fosterställning i husvagnen och skakade av tröttheten i armar, fötter, ben och rygg. 

Men det ger mig (och troligen också honom) ett mentalt övertag och en bra inställning inför helgen. När dipparna kommer så vet jag att det efter dalar kommer toppar. Jag vet också att jag orkar mycket längre än vad jag kanske tror. På söndag skall vi köra 63 km, fördelat på tre loopar. Det är rena barnleken jämfört med mitt förra besök på Lida. Jag går också in med en mental inställning att jag testat de flesta spårval som finns när man kör Diagonalen. Inte för att jag tror att jag kommer komma ihåg dem, men jag vet att jag har klarat att cykla hela sträckan utan fotisättning någon gång tidigare. Inte för om jag vet om allt detta hjälper i den hårda konkurrensen som väntar, men ett tjockt pannben hjälper när man vill ha en positiv upplevelse samtidigt som man ger det man har att ge under lång tid. Det skall bli så kul det här, bränn inte allt krut i startbacken bara. 

Startbacken 2017.

Diagonalen 2017. 

Diagonalen 2018. 

Känslan efter Lida24H.