Fredag kl. 15.47, Fiskartorpet (Stockholm)
Han börjar rulla mot kanten. Avgrunden. Och jag hinner tänka ”Nu dör han. Fan också”. Det är inte bara det faktum att jag kommer ha ett liv halvt på mitt samvete, jag har dessutom på kort stund fattat tycke för denna mycket ödmjuka, sympatiska och till synes helt orädda person. Hur ska vi förklara detta för hans familj? ”Joo, men det var livsviktigt att vi kunde genomföra den här teknikkursen, eftersom jag ska hobby-köra lite långlopp på min fritid”. Stelt.
Minuterna innan har Emil med oroväckande frenesi städat landningen ren från nedfallna småträd och annat bråte som bosatt sig under ”Yngwies Drop” sedan sist någon tog genvägen via denna åtminstone 45 grader branta och fyra meter långa klipphäll. De tre av oss som just introducerats för Yngve (Malmsten, reds. anm., som droppet av oklar anledning döpts efter) följer med stora ögon Emil avvaktande och till synes kontrollerade rullande ner mot domedagskanten. Sedan går allting väldigt fort.
Redaktör Danielsson filmade spektaklet. Med hårdrockslins.
Ja, ni ser ju själva. Det var ju lugnt. Med tillägget att det inte skulle varit lugnt för typ 99,99 % av världens befolkning. Varken Emil eller Andreas verkar dock ha upplevt något pulshöjande. Delvis för att Andreas (Bicyclings chefredaktör) råkar ha ”byggt” just Yngwies Drop och resten av Fiskartorpets MTB-bana, på den tiden det även cyklades friskt i hoppbacken som än idag utgör Fiskartorpets tak. Ett litet hus vid Lill-Jansskogens slut kan man säga. På Norra Djurgården, tio minuters cykelflåsande från Stureplan. Förr i ti’n var Fiskartorpet en friskvårdsanläggning öppen för offentligheten, medan huset idag utgör konferenslokal och kontor (åt bland annat oss på Lundhags). Och start-/målområde för en av stans mer flowiga MTB-slingor modell svinkul.
Emil Lindgren är mountainbikeproffs och teknikguru, med flertalet snajsiga mästartitlar i bagaget. Vad sägs om SM-guld i XCO (det där Rissveds är planetmästare i), XCM (typ långlopp), och Cyclocross (det där hippa med mycket lera i fejan). Och som en liten skön bonus har Emil lyckats knipa en av de bästa svenska placeringarna i Enduro-världscupen. Så när det i cykelbakar-projektet plötsligt uppstod en chans att träffa Emil för en teknik-clinic, kände jag att en sådan briljant chans måste delas med mina vapendragare Lina och Sue. Två vänner (varav en lagkamrat) med ungefär samma bakgrund som jag – en viss mängd cykelträning i benen genom multisporten (tänk långt och ganska otekniskt), men lite ”självlärda” och icket så många högskolepoäng just i MTB-skills.
Nåväl. Efter att övriga vänligt men bestämt avböjt döds-Yngve väntade lite snällare övningar. Såsom cykling uppförs i stökig backe. Medan kursdeltagarna kämpade med att hitta rätt växel vid rätt läge, och undvika att trampa EXAKT på backens största rot och förlora fästet, höll Emil konferens stillaståendes på samma rot i vad som kändes som en kvart. I nästa skede tränade vi framhjulslyft, och fick veta att om armarna lär sig flexa samtidigt som vår kroppsliga tyngdpunkt hittar rätt position över cykeln med någon slags tajming, så kan magiska saker inträffa. Att våra framhjul bitvis ändå snuddade vid den 5 cm höga bom som lagts ut för att cirkulera kring likt nybörjare på ridskola, pga. till synes stelopererade armar. Det är en annan historia.
Men nog tog det sig allt. Efter en timmes harvande i spåret, och nötande i ”kurva med litet skutt i nedförslöpa” fick vi betyg godkänt, och stod inför vår examen – sladdkursen. En relativt ny övning för de tre av oss som råkade vara av kvinnligt kön, vilket för att generalisera innebär att vi kanske inte uppmuntrats att sladda oss genom uppväxten. MEN JÄVLAR SÅ KUL! Och egentligen inte mer komplicerat än att hugga tag i bakbromsen och hoppas att bakhjulet sitter kvar när man är klar. Emil själv verkade ägna en betydande del träningen åt just sladdandet, och på frågan om hans årsförbrukning av däck var svaret ”ett fyrtiotal”. Vilket i mitt fall skulle innebära en ökning på 3900 % vid eventuell sladdarkarriär.
Höga av inspiration från fredagens session anmälde vi oss genast till första bästa tekniska lopp. Vilket visade sig vara Keps Cups säsongspremiär i Täby. En serie träningstävlingar där stans klubbar turas om att arrangera. En ny och ganska teknisk form av lopp för oss multisportare, som på vår höjd har ett par långlopp i bagaget. I min klass väntade fyra varv på den relativt leriga bana som mätte 2,5 km. Maxpuls från start till mål. Lyckades göra en rekordelig volt över styret, som jag dock helt slumpmässigt landade på en trivsam och oväntat bekväm mossbädd. Placering 4/7 och 1,5 min efter vinnaren i min klass säger inte mycket. Men mersmaken var total. Efter två år på hardtail är det balsam för både kropp och själv att få flyga fram med fjäder i baken (läs fulldämpad cykel jag testar från Bianchi). Även om det kanske inte ser ut så på mina nu till två tredjedelar blåmärksprydda ben.
Keps Cup med multisportligan, Sue Paz och Malin Hjalmarsson. Foto: Åsa Larsson.
En film från vår snälla supporter. Självklart är det brantare än det ser ut. Hrm.
Stort tack till Emil och Andreas för mersmak och cykelpepp major! Följ Emils blogg vetja, där han också berättat kort om vår tekniksession.
Och för dig som vill ta del av Emils skills finns ett MTB-läger i Falun med Emil och Alexandra Engen som instruktörer, som arrangeras av Toppfysik 1-4 juni. Hoppas vi ses där!
So long!
/Hanna
LIVSPEPPTIPSET: Filmen Lion, om en indisk pojke som går vilse och hittar hem först 25 år senare. Bland det starkaste jag sett på en bioduk. Sorgligt, vackert och perspektivgivande.
Den ultimata hemsk-sköna känslan innan start. Foto: Åsa Larsson.