Långloppet i helgen var fördelat på två dagar. Ungdomar lördag och äldre på söndagen. Rätt skönt ändå att kunna vara supportande mamma till 100%, och minst lika skönt att få åka på en tävling ensam en gång och bara fokusera på sig själv. Missförstå mig inte, vi har roligt när vi åker iväg tillsammans men det här moderna gycklet med att föräldrar nu för tiden kräver ”egentid” är något även jag längtar efter. Hur som helst. Vilket otroligt bra jobb de gör i Rättvik att hitta funktionärer till båda dagarna, och så bra de gör det sen!
Vi åkte och tjuvjagade på barnens jaktmark redan på fredagen. Barnens bana inleder nämligen med en liten läskig backe som Saga vägrade köra nerför förra året och enda anledningen till att Terje körde nerför den då, var att han inte hann klicka ur skorna. Även i år infann det sig en viss tveksamhet att köra den. Den är brant, det är grus och den svänger. Men den är inte farlig. Den är urgrävd och så finns det skyddsnät om man skulle råka glömma svänga. Vi körde den en antal gånger och till slut satt det och de vågade släppa på lite.
Till skillnad från de tidigare loppen för klassen P/F 10-12 så är det här en kort bana. Endast 3,5 km. Något som Saga störde sig på för hon fattade inte hur man skulle hinna fram till täten på den korta sträckan. Antingen är det så att korta sträckor lockar flera att köra, eller så är det så att Mörksuggejakten är ett så omtyckt lopp att flera vill pröva. Troligtvis är det en kombination av båda. 28 flickor tog sig i mål och 57 killar. Bara i denna klass alltså. Sjukt kul att se så många tuffa barn på cykel.
Saga såg till att lägga sig i täten redan från start och kom in som fjärde flicka. Vilket faktiskt förvånade mig lite då hon var hängig redan på fredagen och ännu hängigare på lördagsmorgonen. Hon ville absolut köra ändå och febertermometern visade att det var lugnt. Terje där i mot var pigg men hamnade bland de sista i startfållan (mammas fel som inte riktigt var med på noterna när de öppnade till fållan). Han kom in som 30:e kille och var nöjd med sin prestation.
Träffade några av mina elever där med, de cyklar för CK Uven.
I min egna planering hade jag tänkt att vi skulle vara tillbaka i Mora runt kl:12. Jag skulle ha gott om tid att lämna barnen till barnvakt och ta mig ett ”väcka benen” pass, samt provköra med de numera slanglösa däcken på min cykel. I verkligheten så var barnens prisutdelning kl:14. Ett helt bord fullt med saker att välja ifrån. För ALLA barnen, oavsett placering. Saga vägrade att missa den, så vi hade några timmar att döda (hade jag varit beredd på detta hade jag naturligtvis tagit med mig min egen cykel och gjort mitt tänkta pass på IK Jarl). Saga fick med sig ett par schyssta Shimano cykelglasögon och Terje en ask med olika fiskedrag. Nöjda och glada i bilen på vägen hem kommer Saga på att vi måste köpa present till kalaset hon skulle på nästa dag. Bara att köra ner till centrum då och trängas med alla turister. Vi kom till affärerna tre minuter innan de stängde men hann ändå hitta present! Sen hem, duscha, käka, packa lite grejor, skjutsa ut barnen till Våmhus, komma hem, ta ut hunden… så var den dagen över.
Ännu en liten läskig backe längs barnens bana.
Söndagen vaknade jag med en känsla av omotivation. Jag kände mig liksom så oförberedd på loppet. Inte bara för att dämparen var trasig och jag inte hunnit köra med de nya däcken. Jag hade inte heller laddat med käket som jag borde ha gjort dagen innan. På hela lördagen fick jag i mig två koppar kaffe, en cola zero och ½ pizza. Jag är lite sån att jag inte känner någon hunger när det är varmt ute och det är massa saker som ska göras hela tiden. Till frukost åt jag en stor tallrik spagetti och två påsar Resorb vätskeersättning. Men det räckte faktiskt rätt bra ändå för jag kände att jag hade energi genom hela loppet.
Det skulle visa sig att det inte var hela världen att cykla upp till Vidablick med en dämpare som fick styret att gunga. Jag fick till och med PR i den backen enligt Strava. Värre var det nog att mörksuggan petade ut en kvist i spåret och snodde mina glasögon efter ca 15 km. Jag petar fortfarande ut små, små sandkorn ur ögonvrån. Det var ju en hel del damm längs den snustorra banan om vi säger så.
Däcken höll, ett tag i alla fall. För varje gång jag körde på en sten eller rot så minskade det dock med luft. Milen innan Östbjörka gick fruktansvärt tungt och långsamt, hur mycket jag än tog i. Jag frågade folk bakom mig hur mina däck såg ut. De svarade att det var hög tid att fylla på med luft. När jag kom till publiken i Östbjörka skrek jag efter en fotpump och lyckligtvis satt det en farbror där som hade en i bilen! Jag hade då 0,5 bar i däcken. I min frustration så pumpade jag i lite väl mycket i stället, men det var bara till min fördel eftersom ganska många av följande kilometrar var grusväg eller asfalt med endast några korta partier stig, men benen kändes slitna. Väl inne i skogen igen på IK Jarl-området höll jag på att få ett vansinnesutbrott. Få saker får mig så irriterad som när bakdäcket inte har något fäste och hela cykeln hoppar upp och ner, man trampar och trampar men kommer liksom inte framåt för bakhjulet kan lika gärna vara uppe i luften när man tar sitt tramptag. Det blev till att ta en paus igen och pysa ur lite luft.
De sista kilometerna cyklade jag med en stor ilska inombords. Arg på utrustning som inte funkar, arg på livet som inte har tillräckligt många timmar på ett dygn eller förutsättningar att köpa annat än budgetgrejer. Jag var arg på allt när jag kom i mål. Precis allt. Och jag vill verkligen inte vara en sån som bryr mig nämnvärt om utrustning, vi vet ju allihopa att det är benen och antalet träningstimmar som är avgörande ändå. Men jag kan inte låta bli. Innan jul SKA jag ha en heldämpad cykel om vi så ska sälja lägenheten och käka gröt 5 år framöver. Egoistiskt gentemot barnen? Ja, må så vara, får väl överösa dem med kärlek då. Det är ju gratis i alla fall.
Jag slog hur som helst PB med exakt 15 minuter och ska försöka styra in mina tankar och glädjas över det istället, samt att jag överhuvudtaget fick en medalj denna gång med tanke på de sista två loppen. Sen måste jag komma på något bra sätt att presentera nästa lopp inför barnen, Engelbrektsturen. Deras bana är 40 KILOMETER!! Endast 1 km på asfalt som det stod i inbjudan. Halleluja!
