Någonstans nära högsta punkten i Lugnet gav jag upp. Efter två timmars cykling i hagelblandade åskskurar var jag så nerkyld att jag varken vågade fortsätta cykla eller åka hem. Fingrarna var så kalla och stela att jag inte ens kunde växla eller bromsa. Och bromsa skulle jag behöva göra, för från högsta punkten på Lugnet är det många höjdmeter ner till det jag fortfarande kallar skidstadion (fast det sommartid egentligen är en mountainbike- och rullskidarena).
Lugnet i Falun är hittills mest känt för skidanläggningen. Varje år kommer världscupen på längdskidor hit och flera gånger har VM avgjorts här.
Personligen är jag avog till området. Det har fantastiska resurser i såväl markerade banor som oändliga stigar, men jag har aldrig lärt mig att hitta ordentligt på Lugnet. ”Surt, sa räven om rönnbären” och så är det väl med mig och det här stället.
Det straffade sig nu!
Jag visste att jag snabbt behövde ta mig hem, men vilken av alla spårgator och stigar gick åt rätt håll?
Cykla under vatten
Vatten nerifrån är helt OK, men kyla och
regn knäcker mig.
Egentligen var jag här för att rekognosera en slinga med ett antal teststräckor. I det program som Fredrik Ericsson på Toppfysik lagt upp åt mig ingår att köra den här banan. Syftet är att analysera styrkor och svagheter, det vill säga vilken typ av terräng jag vinner mest på att träna i. Jag förstår tanken, men nu var jag här för andra gången och körde fortfarande fel i flera stigkorsningar. Dessutom var det regnigt redan vid första tillfället. Nu kändes det nästan som att cykla under vatten. Alla stigar var små forsar och på de få platta delarna samlades vattnet i flera decimeter djupa dammar.
För att försäkra mig om att hitta hade jag en extrem panel hängande på styret: Först en Garmin navigator, där jag i förväg lagt in hela slingan. Men eftersom den inte visade specialsträckorna hade jag monterat telefonen i ett annat fäste. Där hade jag detaljerade beskrivningar av var start och mål fanns.
Det skulle inte kunna bli fel!?
I mitt upplägg ingick inte åskregn med hagel.
Riggad för att hitta alla specialsträckor. Vad hjälper de när
man ändå inte ser? Dessutom skakade telefonen loss efter
ett tag. Det syns faktiskt på skärmen.
Litade på prognoserna
Prognoserna lovade ju uppehållsväder när jag åkte hemifrån! Jag tog inte ens med mig en regnjacka. Hur dum får man bli? Dessutom går regn inte ihop med miniatyrkartor på digitala skärmar, för att inte tala om vad som händer med mina glasögon! Och försök ändra skärmen med fingrarna i blöta handskar… Jag såg helt enkelt ingenting!
Ibland är jag en väldigt snäll människa. När folk vill ha hjälp med något har jag mycket lättare att säga ja än nej. Inte minst gäller det familjen. Är olyckan framme vet alla att de alltid kan ringa pappa. Han fixar det mesta, från bilhaverier och cykelreparationer till ombyggnad av hus. Nu har jag igen det! Ett telefonsamtal räcker, 15 minuter senare är hustrun på plats på parkeringen vid rullskidspåren. Hon är dessutom utrustad för rehabilitering av nerkyld man. Jag kan som sagt inte röra händerna, men hon får av mig allt blött och efter några få minuter sitter jag i bilen, torr och känner känseln återvända.
En sak är bra med terrängen i Falun; leran är inte kletig. På
några minuter är cykeln i skick för nya äventyr.
Väldigt lokalt skyfall
När vi rullar hemåt upptäcker jag att asfaltvägarna är kruttorra. Det har bara regnat på topparna i Lugnet!
Fram till nu har jag alltid uppskattat mitt träningsprogram. När kroppen får leverera allt den kan mår jag fantastiskt bra i själen. Men i regn och kyla klarar jag inte det. När jag blir stel och förlorar känseln i händerna vågar jag inte ens försöka leverera på den där nivån som ger den stora tillfredsställelsen. Jag blir snabbt oerhört missmodig och börjar ifrågasätta allt, inte minst min satsning på långloppscupen.
I det läget är jag glad att jag haft ett långt liv. Den här situationen har inträffat så många gånger förr, men jag vet att det räcker med en strimma blått i den grå himlen för att allt ska kännas annorlunda.
Hemma igen kastar jag om lite i de närmaste dagarnas träningspass. Efter att ha kollat alla väderappar vågar jag tro på uppehåll på måndag. Det skulle varit vilodag, men nu satsar jag på att köra nästa pass på Lugnet då.
Så fort det ljusnar leker livet igen!
Sol och himmelsk resa
Och så blir det en himmelsk resa! Åtta långa, tuffa intervaller, rejäl vila mellan dem. Molnfri himmel, vindstilla, 20 grader och styrkan är tillbaka i benen.
På väg hem flyger jag fram, ler mot alla jag möter. Sjunger för mig själv.
Vad gör det att telefonfästet inte höll när farten ökade?
Nu är jag redo för Engelbrektsturen.
Och håller både tummar och tår för uppehållsväder och värme!