Vad passar väl bättre än ett nytt blogginlägg så här när man är ofrivilligt cykeloförmögen. Oroa er inte - jag har inte kraschat, cykeln är inte sönder, jag är inte skadad. Jag har bara åkt på det där som vi kvinnor tenderar att få ibland, nämligen akut urinvägsinfektion. Just den här är kanske av det lite värre slaget och jag var lite klen innan. Man ska liksom inte vara sjuk när man är på Mallis för att cykla. F-n.
Vi landade alltså här på Mallorca i lördags strax före lunch. Efter en smidig transfer till hotellet i Alcudia åt vi en snabb lunch och byggde cyklar. Satte på cykelkläderna och styrde mot Cap de Formentor. Det skulle enligt Henrik vara en lagom tur på drygt 3 mil enkel väg och skulle ta ungefär en timme i vardera riktningen. En lagom start för oss som varit uppe sen klockan 03 på natten. Vi letade oss ut ur Alcudia men lyckades på något vis hamna nere vid havet på en vandringsled. Underlaget bestod av sten och sand. Henrik tog sig fram hjälpligt med sin cross, medan min landsvägscykel tyckte det kännes lite jobbigt. Tillslut kom vi rätt och svängde höger vid skylten mot Formentor. Nu började första backen här på Mallis. Jag var taggad och tuggade på. Klättrade upp på strax över 15 minuter och tänkte att det nog inte var så långt kvar till fyren. Lyckades med Watt-årsbästa på både 1, 10, 15 och 20 minuter vilket kändes riktigt bra. Problemet var att vi inte riktigt var framme. Det var snarare en rejäl utförslöpa och en backe till och när vi rullade upp vid fyren hade jag cyklat över fyra mil och klockan stod på 2:12. Det blev ett fikastopp, där jag (dumt nog) nöjde mig med kaffe innan vi rullade hemåt i kvällen. Landade på hotellet efter 4h cykling, ganska mör efter att bara druckit lite vatten. Väl tillbaka på hotellet åt vi en sen hemlagad middag med lite pasta.
Igår vaknade jag tidigt och inledde på sedvanligt vis med kaffe. Var konstigt nog ganska osugen på frukost men fick i mig en rostad macka. Vi kom iväg lite senare än planerat efter lite strul med en slang och redan efter 45 minuter började jag känna att systemet var tomt. Det straffar sig fort om man slarvar med energin här. Blev ett fantastiskt fikastopp i en liten by vid foten av bergen med en massa ”locals” innan vi rullade vidare med glada ben. Kände mig tillfälligt pigg och plockade ännu ett Watt-rekord i backen upp till Lluc. Turen fortsatte mot dagens mål Sa Calobra. Vid fiket i Sa Calobra kände jag mig inte helt 100. Kroppen kändes klen och svag. Tog för givet att jag var energilåg och köpte godis, men efter lite velande lät jag Henrik köra Sa Calobra själv. Därefter rullade vi hemåt, nöjda och glada med ytterligare fyra timmar på klockan. På kvällen hade vi ”after bike” med @xyklisten. Käkade pizza och kollade på Paris-Roubaix. Kände mig rejält frusen och tillbaka på hotellet var det ingen tvekan om att jag hade feber.
Skickade iväg Henrik själv i morse och tänkte att det nog vänder. Det gjorde det inte och jag tänkte att jag behövde en läkare. När man åker på en rejäl UVI så är det enda som hjälper antibiotika. När Henrik kom tillbaka vankade jag runt på rummet skakig och kallsvettig. Vi skall till en doktor, nu konstaterade Henrik. Ringde mitt försäkringsbolag och tack gode gud för det svenska systemet. Fem minuter senare hade jag fått tre SMS från SOS International. Ett med adress till läkaren jag skulle träffa, ett med ett ärendenummer dit jag skulle skicka taxikvittona och ett med information om att alla kostnader för läkarbesöket bekostas och faktureras direkt till försäkringsbolaget. En timme senare var vi tillbaka på rummet med en ask antibiotika. Där har jag spenderat dagen. Nu ligger jag här, med Ipren och antibiotika och börjar ändå känna mig som om jag kanske ska bli människa snart igen. Det blev ingen cykling idag, men det är långt kvar på veckan.
Det är verkligen fantastiskt för cyklister här. Jag är egentligen ingen klättrare, men alla vyer är värda varenda pulshöjning och vem blir trött på serpentinvägar. Alla fikaställen tar glatt emot oss cyklister och hotellet vi bor på har en hel källare med cykelservice, tvätt och annat som behövs. De e livet!
Bjuder på en blandad mix av bilder nedan!
Världens minst kaffekanna?
Många cyklister!