Vi har varit i Rättvik för att köra Mörksuggan många somrar. Tillbringat en semestervecka i vackra Dalarna. Mörksuggejakten är ett familjevänligt långloppsevent med barnens race på lördagen och långloppet på söndagen. Ett bra upplägg! Barnen behöver också kul och inspirerande mountainbikeevent och med två olika racedagar blir logistiken enklare att lösa.

Spurtstrid igen!

Först en racerapport från damernas elitled, sen vill jag reflektera över en fråga som det surras mycket kring just nu: separata starter.

För första gången fick damerna en egen start i Rättvik. Vi startade 20 minuter före övriga klasser. Efter en exemplarisk masterstart genom byn, nådde vi den långa klättringen upp till Vidablick. Min plan var att köra hårt för att spräcka fältet och bilda en liten tätgrupp på toppen. I första delen av backen kände jag mig seg. Men när vi nådde de brantare partierna kunde jag trycka på. Fältet sprack. Kom upp till toppen i sällskap av Terese Andersson, en stark D30 åkare. Tillsammans försökte hon och jag öka avståndet till tjejerna bakom oss, men ganska snart kom en jagande trio ifatt. Så var vi fem. Snart föll Johanna Wallin ifrån och kvar var nu Terese, jag, Jennie Stenerhag och Tilda Hylén.

Jag kände mig inte superstark den här dagen och kunde inte göra så mycket mer än att ligga med i gruppen. När vi hade cirka 15 km kvar till mål kände jag mer kraft i kroppen. Det blev dock ett par konstiga situationer när vi elit-tjejer tvingades hålla igen för att inte få draft på herrklungor som gått om oss. Dålig tajming för mig som började känna spirit och ville trycka på. Men så försvann herrarna och tempot skruvades upp. Snart var det bara Jennie, jag och Terese kvar. Spänningen steg de sista kilometerna. Försökte skapa lucka ner till Jennie i den sista loopens korta backar , men hon svarade och när vi stormade in på arenan och mot upploppet låg hon strax bakom mig. Gav henne en hårdare spurtmatch än i Eksjö, men fick se mig besegrad med tre ynkliga tiondelar.

Läge att ladda ny energi

Jag får vara nöjd, även om det såklart är surt att förlora en spurt efter 72 km. De senaste veckornas tävlande och resande har tagit mycket kraft. Nu ska vi åka hem och ladda om. Både jag och mitt grymma langarteam behöver ny energi.

Separata starter är nuet och framtiden

Nu till det här med separata starter för dam- och herrklasserna. De allra flesta långloppen har numera separata starter, men arrangörerna tvingas till olika lösningar för att möta krav från bland andra kommuner, Länsstyrelsen, Trafikverket och Polisen. Vissa lösningar fungerar inte fullt ut och det är om detta det surras. Det handlar exempelvis om att det uppstår riskabla situationer vid omkörningar, att åkare får åka om, eller bli omkörda av, väldigt många cyklister och att själva tävlingsmomentet påverkas. Inget nytt under himlen, bara nytt ljus på frågan.

Jag vill vara helt tydlig med min ståndpunkt: att gå tillbaka till gemensamma starter för damer och herrar är inte ett alternativ. Separata starter är nuet och framtiden. Men långloppssverige behöver jobba med frågan om hur vi gör dem ännu bättre.

Som jag ser det behöver samhället i stort få bättre kunskap och ökad förståelse om de positiva effekterna av denna typ av motions- och tävlingsevent. Kommuner och myndigheter bör uppmuntra och underlätta för arrangörer, inte sätta käppar i hjulen. Det här är event som bidrar till ökad folkhälsa bland både barn och vuxna, gynnar föreningslivet och skapar affärsmöjligheter för lokala boendeanläggningar, matserveringar, handel och upplevelsebransch. 

Vi behöver också prata om vilka lösningar som fungerar bättre respektive sämre rent sportsligt och då både ur arrangörernas och cyklisternas perspektiv.

Vem äger frågan? Jag har inte svaret på den frågan, men jag bidrar såklart gärna för att ytterligare utveckla och förbättra separata starter. 

Tack tjejer för en god fight!