Halloj!
Klockan är 06:35 måndag morgon i ett regnigt Falun med kaffekoppen vid min sida. Igår kördes Bergslagsloppet i Ånnaboda, ett långlopp utanför Långloppscupen men som är väl värd att köra, en grym bana som håller hög klass, utslagsgivande för alla oavsett åkkapacitet. Mycket stig, mycket grusvägar och runt 1000 höjdmeter på den knappt 70km långa banan.
Denna tävling var även min sista denna säsong och redan nu är det dags för off season, ovanligt tidigt men det ska bli skönt att kunna fokusera på att hålla mig till Dalarna på helgerna och fokusera på träning och skola.
Tävlingen:
Jag har kört detta lopp ett par gånger tidigare som junior, när det var Långlopps-SM 2015 och 2016. Båda de gångerna hamnade jag utanför pallen på en 4:e plats i junior. Körde även 2017 och kom 8:a i elit, vilket jag var nöjd med.
Foto: MTBfoto.se
Igår gick starten klockan 11 och det var gemensam start herrar och damer. Det är lätta inledande kilometer där det är 11km till första stigen, innan dess endast grusvägar. Jag tog kommandot ganska snabbt och fick sedan hjälp av Viktor Junell, Micke Olsson, Johan Limpan Lindbom och Joel Karlsson med farthållningen. Det var dock många med de första kilometrarna. I den första lite längre grusbacken drog Micke ganska hårt och det splittrades upp mer och mer bakom, men vissa kunde återansluta efteråt. Det var egentligen efter en mil vi blev 6 stycken i tätgruppen. Micke Olsson, Micke Flockhart, jag, Limpan, Junell och Joel Karlsson. Men på den första stigen strax därefter körde Micke på i högt tempo och Junell och Joel tvingades släppa. Plötsligt var vi fyra stycken som fick en ganska stor lucka.
När vi passerade slalombacken vid Storstenshöjden visste jag att det var en lång backe upp till Ånnaboda igen, drygt 100 höjdmeter. Trodde Micke skulle slakta oss där, men väl uppe var vi fortfarande tillsammans och jag kunde få en ny flaska sportdryck av Landhage och Emilia efter 22 kilometer.
Foto: MTBfoto.se
Nu väntade det en lång utförslöpa på stig där jag kunde ligga på tredje hjul och spara energi bakom Micke och Micke. Jag visste att jag inte skulle ha mycket att sätta emot Micke Olsson och att Limpan hade ryggbesvär, och Flockhart är alltid stark men jag kände mig riktigt bra och hade bra dagsform.
Vi kom till Klockhammar för första gången efter 34 kilometer och det var Olsson som gjorde det största jobbet där framme. Kunde (oftast) ligga med ganska "bekvämt". Vi passerade halvvägs vid 35 kilometer och jag tänkte att "orkar jag köra med första halvan orkar jag andra halvan också".
Vi hjälps åt på grusvägarna men det är mest Micke som håller tempot. Snart kommer ett av de två ställen jag är mest orolig för på hela banan. En 1,7km lång backe på stig som inte har en enda jävla stenjävel som sitter fast i marken, samtliga är runda, lösa, rör på sig och skickar hjulen fram och tillbaka över hela stigen. Olsson såg sin chans och ökade farten på stigen och det blev små luckor mellan honom och Flockhart, Flockhart och mig, och mig och Limpan. Såg Micke segla iväg och tröstade mig med att jag var närmare Flockhart än va han var Olsson iallafall. Men det slutade med att Flockhart gick ikapp Olsson igen och hängde av mig och Limpan. Enligt strava körde Micke och Micke upp på 5:47 vilket resulterade i KOM medan jag körde på 6:09 och Limpan på 6:17.
Hade duon av Mikaels i sikte framför mig på grusvägarna efteråt och räknade till 22 sekunders lucka vid en sväng. Men samtidigt såg jag inte Limpan bakom mig, så jag borrade ned blicken och körde. På nästkommande svagt utförslutande stig märkte jag att jag närmade mig ordentligt, och efter en kraftansträngning på grusvägen efter kom jag ikapp igen efter att ha jagat in de sekundrarna på ett par kilometer.
Men visste samtidigt att väl i Klockhammar igen efter 46kilometer skulle jag inte ha en chans mot åtminstone Olsson då Klockhammarbacken väntade. Som väntat, Micke satte ett ordentligt tempo redan i botten av backen och jag fick en ny flaska sportdryck av Fredrik. Jag valde att inte ens försöka gå med då sprängningen skulle vara ett faktum. Men höll ett högt tempo och såg att även Flockhart slet ordentligt och tvingades släppa. Väl uppe på "branten" hade Olsson ca 20 sek på Flockhart som hade typ densamma ned mot mig. Kunde återhämta mig lite när backen flackade ut och kunde trycka på ordentligt samtidigt som benen rensade ut mjölksyran. Men jag kunde inte närma mig Flockhart.
Väl helt uppe för den 4km långa backen hade jag tappat 1:03 på Olsson och var 24 sekunder bakom Flockhart (enligt strava-segmentet i efterhand). Men jag såg inte heller Limpan bakom mig och jag insåg att det skulle bli drygt 22 kilometer solokörning. Det var ju ingenting, jämfört med förra helgens 80 km. Tur att jag trivs i mitt eget sällskap. Jag kände mig fortsatt stark och körde på hårt. Flockhart kunde ju tröttna eller krascha eller krampa eller liknande så hoppet var aldrig ute. Då och då såg jag honom framför mig på grusvägar eller i någon backe, och vi körde ganska jämt, möjligtvis att han drog ifrån någon sekund här och där.
Plötsligt kom jag på att det är en sjujävla lång backe som brantar till ordentligt med dryga milen kvar. Puh.
Nu börjar vi även komma in på samma bana som de motionärer som kör kortare bana och ibland blev det sick-sack mellan motionärerna. Som tur var gick det bra och med bra framförhållning att man kommer bakifrån och säger "tack, bra kört" så blir alla glada.
Med milen kvar börjar det gå uppför och jag tror jag ser Flockhart framför mig, men det visar sig vara en motionär med blå tröja även han. Håller bra tryck uppför och väl i slutet på "Flimmerbacken" kommer branten som inte var lika farlig som jag kom ihåg den. På toppen fick jag beskedet att jag var ca 3 min efter Olsson. 8 kilometer kvar på stigar och skidspår. Kände mig stark och kunde attackera uppför små korta backar i skidspåren. Kilometrarna flög förbi och plötsligt var det en kilometer kvar. Ut på asfalten vid Ånnaboda Camping, sedan var det bara en kort loop runt gräset innan målgång.
Foto: MTBfoto.se
Foto: MTBfoto.se
3:a i mål efter två starka Mickes är jag riktigt nöjd med. Är även nöjd med hur kroppen kändes och jag tror nästan att detta var den bästa känslan jag haft på tävling i år. Möjligtvis att Långa Lugnet bjöd på lika bra dagsform. Riktigt skönt att ta med sig en sån känsla in i hösten och vinterträningen!
Instagram: Erik_akessson (3st s)
Facebook: Erik Åkesson
Strava: Erik Åkesson CRT
Foto: MTBfoto.se