Halloj!

Idag kördes Finnmarksturen i Ludvika. Cupens sjunde deltävling och året till ära även Svenska Mästerskapen i XCM. I och med att det vankades mästerskap var startfältet tuffare än nånsin. De har även förlängt banan med 12 kilometer från tidigare så den nu mäter in på 81km, istället för 69 som den var tidigare. De delar som lagts till var till stora delar utmanande och riktigt fina stigpartier och fler backar som tog musten ur en. Men det var verkligen en förändring åt rätt håll. Kudos CSK Ludvika!

Visste flera dagar innan start att det skulle bli riktigt varmt på tävlingsdagen, därför gällde det att börja ladda ordentligt med vätska och vätskeersättning några dagar i förväg. Jag har normalt sett inte något problem att ta ut mig länge i 30 gradig värme, så jag var inte så orolig.

Kom till Ludvika och var taggad på att tävla. Benen kändes bra på uppvärmningen och jag var riktigt laddad att köra och var nyfiken på de nya delarna. Starten gick kl 11:00 och jag kom ivägbra bakom masteråkarna som inte tog det lugnt utan brassade på i över 40km/h. Lite väl snabbt kan jag tycka då det är masterstart för att undvika risker för olyckor. I första backen, när mastern släppt oss fria låg jag bra med långt fram. Tyckte benen kändes skitbra och jag gick upp jämsides med Wengelin sedan förbi, för att sedan köra i mitt tempo upp. Tryckte på lagom hårt utan att gå på alltför mycket rött, och väl uppe fortsatte jag gasa på. Låg där framme i 3-4 kilometer innan jag fick sällskap av Jesper Svensson på höger sida. Men när första stigarna och de lite trängre partierna började komma var det fight om placeringar och jag kom bak rätt mycket. Stressade inte upp mig över det utan fokuserade på att det var långt kvar.

Foto: Happyride.se

Det trycktes på bakifrån på elljusspåren efter en dryg mil och jag tyckte det gick för långsamt så många orkade hänga på. Många hetsiga omkörningar. Lyckades ändå ta mig upp i fältet en hel del igen och när den första nya stigen skulle dyka upp efter 17 kilometer dök jag in på den som 9:e man, bakom Jesper. Det gick fort där framme och jag kände mig som en riktig klumpeduns på stigen, svårt att hitta flytet som behövdes och var tvungen att slösa mycket krafter på att gå på kraft istället för teknik.

Kommer ut från stigen med ett par meters lucka upp till Jesper, får en olycklig liten sladd i sprängstensgruset och vips var det 50 meter fram. Kollade bak och såg att även Albin Johansson hade det kämpigt och hade lucka upp till mig. Två val, sakta ned, låta Albin och resterande komma ikapp, eller ge plattan i matten för att ansluta framåt istället. Valet var enkelt. Plattan i mattan. Kunde ansluta efter ett tag och hann återhämta mig ett tag innan jag började gå med och ta förningar. Jag kände mig fortsatt stark och lugn i min åkning, drack Enervit så fort tillfälle gavs och tog gels för att få i mig socker och koffein.

Efter 27km var första langning, fick en ny flaska Enervit av mamma och en kall flaska vatten av Fredrik att hälla över mig. Riktigt avkylande och skönt. Tempot hade blivit mycket mer behagligt och gick bitvis ganska lugnt, oroade mig nästan att de skulle kunna ansluta bakifrån. Men det gjorde de inte och man såg inget av dem heller.

I täten var vi 9 stycken, Serneke i form av Emil Lindgren, Micke Olsson och Johan Norén. Sedan var vi ensamvargarna, Calle Friberg, Erik Mattelin, Jesper Svensson, Micke Flockhart, Matthias Wengelin och jag. Kilometrarna tickade förbi och vips var vi på cykelbanorna påväg mot Ludvika igen. Det gick fort men inte dödsfort, men jag visste vad som skulle komma. Backarna vid Högberget och backpriset. Det skulle det garanterat gå fort. Ned för trapporna sedan upp på andra sidan vägen, sedan gick det fort. Krigade mig med på håret och tappade några meter på toppen men lyckades ansluta igen när det lugnade ned sig lite efter backpriset.

Visste att det skulle bli tufft att gå med i detta tempo i nästan 40 kilometer till. Efter 44 kilometer får jag en till flaska Enervit och vatten att hälla över mig. Tre kilometer senare var jag kokt. Vi hade precis påbörjat en stigning på en av de nya delarna. Tempot var högt och jag tvingades vika ned mig och se övriga segla ifrån. Tänkte att jag kör på i mitt tempo och försöker hålla de jagande bakom mig så länge jag kunde. Men att gå ensam i 33 kilometer skulle vara svårt.

Foto: Håkan Åkesson

På de nya stigarna började jag komma ifatt fler och fler damer som startat en timme före oss, ropade i tid och att jag var en ensam cyklist och alla flyttade på sig och hejade på. Föredömen, fler borde göra likadant.

Fick efter några kilometer syn på en välbekant rygg, Mattelin hade även han tröttats ut och släppt tätklungan. Körde ikapp honom på stigarna och vi fick till ett bra samarbete. Vi sa till varann att de inte skulle få närma sig bakifrån och gasade på allt vi hade. Efter 57 kilometer grillade han mig uppför en backe och det högg till på insida lår, först vänster sedan höger. Lyckades trampa ur krampen på nästkommande stig, men blev orolig för kommande backar.

Foto: Malin Nordin

Vid Hagge och kontrollen efter 63 kilometer började vi fråga samtliga människor som stod där hur långt det var upp till dem framför. Inte en enda svarade och blev riktigt förbannad. Så svårt kan det väl inte vara att uppskatta. Efter Hagge väntade en lång grusvägsstigning på ca 100 höjdmeter. Mattelin grillade mig ordentligt första halvan och jag såg honom segla iväg ett tag. Men kunde samla mina krafter och knapra in igen och låg i rygg på toppen av backen. Nu var det bara en lång backe kvar, Leos backe. Skulle jag kunna kriga mig med uppför den också...?

Men innan Leos backe var det långt utför på grusvägar. En lite lugnare del av banan men vi vågade inte ta det så lugnt utan körde på. Leos backe närmade sig och vi skymtade en gulaktig tröja en bit framför. Frågade oss om det var Jesper som tröttnat, men visade sig vara en dam från Gävle CA.  Synd...

Erik gick förbi ganska tidigt i Leos backe och satte fart, försökte inte ens följa till en början utan körde mitt tempo. Avståndet blev sakta större och på toppen hade han väl drygt 100-150 meter. Retliga 150 meter som ökade något bitvis, sedan minskade, sedan ökade. Ut på asfalten med 3 kilometer kvar till mål. Tryckte på allt jag orkade. Närmade mig inte och såg inte heller någon jagande bakom. Kunde börja andas ut lite. Av asfalten och in på gräset och stigar igen. 1 kilometer. Ville bara i mål nu. Kom imål som 9:a, 3:46 efter Wengelin som tog en välförtjänt seger, och som första U23a.

Foto: Håkan Åkesson

Foto: Sofia Åkesson

Riktigt nöjd med känslan under dagen och att jag vågade prova gå med täten tills det brast. Även riktigt nöjd att jag kunde sy ihop det riktigt bra och även dra ifrån bakomvarande klunga sista 30 kilometrarna tillsammans med Mattelin.

Nu till klagomål. Jag tycker det är riktigt dåligt att Svenska Cykelförbundet att inte dela ut mästartröja i u23 klassen i XCM. Eller ens ha en priscermoni där de tar upp u23or.  Samtliga andra klasser får pallplaceringar, dam och herr-juniorer samt dam och herr-elit får mästartröjor. Varför inte även dam och herr u23?

Det är ju ändå ett mästerskap och det delas ut tröjor i samtliga andra grenar. XCO, CX, Landsväg, tempo. Tycker det är riktigt dåligt. Man borde kunna göra som på XCO-SM där första u23a i mål får tröjan, fast man fortfarande tävlar i elitklassen. Dåligt, SWEcycling. Hoppas på förändringar i framtiden, förhoppningsvis redan till nästa SM.

/Erik

Strava: Erik Åkesson CRT

Instagram: erik_akessson (tre stycken s)

Facebook: Erik Åkesson