Augusti 2019, det var alltså då jag skulle pröva det här med multisport för första gången, i mix-klassen tillsammans med starka Isak. Det här var ingenting vi direkt diskuterat, nej det var en total surprise på min födelsedag när han gav mig starten. Förberedelser??? Nja, alltså nu är både jag och Isak den typ av människa som tar livet lite som det kommer. Vi tittade på ett par Youtube-klipp och jag köpte en karthållare. Där tog förberedelserna slut ungefär.
Vi hade inga högre ambitioner än att pröva på loppet och lära, se oss om, ha roligt och mysa i stuga hela helgen. Och tro mig, vi lärde oss massor. Det är så lätt att sitta efteråt och titta på kartan och tänka att man skulle gjort si eller så, men NIX, inte en minut av loppet skulle jag viljat göra något på något annat sätt än vad vi gjorde, för varenda minut gav oss erfarenheter bra och dåliga. Självlärda erfarenheter. Vi fick också massa goda råd som vi såklart skulle kunna ha använt oss av. Efter loppet.
AIM-challenge går alltså till som så… När starten går av stapeln får du en karta med 60 kontroller, varje kontroll är värd olika mycket, lite beroende hur svår den är att ta (vilket vi inte alltid tyckte stämde). Man hinner inte ta alla kontroller, för man får bara 6 timmar på sig och det är ganska långt mellan kontrollerna på en småskalig karta. Den som vinner har hunnit tagit många av de kontrollerna som ger höga poäng samt hunnit i mål innan tiden är ute. En sekund försent och laget får 30 poängs avdrag, 10 minuter för sent in i mål och laget är diskat.
När vi tagit vår karta gick vi till bilen, la av oss överdragskläderna och tittade lite överskådligt på kartan bara för att se åt vilket håll vi skulle åka, var vi skulle börja liksom. Detta moment hade vi kunnat ägna lite mera tid åt (lärde vi oss). Första kontrollen tog vi utan problem, andra kontrollen vi planerat ta sket vi i för att vi kom lite off, och att cykla tillbaka uppför en låååång backe, alternativt sysslat med klättring uppför ett 50 meter högt stup, var kontrollen inte värd. Så vi fortsatte mot nästa kontroll vi planerat att ta. Där var grejen att man skulle låna en kanot och paddla ut till en kontroll. Vi hamnade på fel sida älven, av den enkla anledning att jag inte kan alla kartmärken och inte visste att en röd fyrkant på kartan innebar att det var där som själva starten ut till kontrollen i vattnet var. Men nu vet jag det. Till nästa gång.
Sen bar det av uppåt. Upp och upp och upp… jag försökte göra mitt bästa och Isak hjälpte bitvis till med att putta mig. Det slutade med att mitt bröst började vibrera ända upp i halsen och jag fick några minuter av hjärtklappning. Ingen rolig känslan när hjärtat slår nästan 240 slag i minuten. Det har hänt mig några gånger det sista året, men tydligen ska det inte vara någon fara och efter en stund känns allt precis som vanligt igen och det är bara att fortsätta bomba på.
Några stämplingar senare skulle en till kontroll hämtas ute i vattnet. Denna gång var det med hjälp av en SUP och det var Isak som fick lite erfarenhet av den grejen. Ja, ingen av oss hade tidigare prövat det, men det gick kanonbra! Värre var det när vi skulle ta kontrollen efter det, och fram och tillbaka på en grusväg. Det började med att mitt däck började spruta vätska. PUNKA! Det var som tur var inget större hål så det räckte med att stanna till en stund och hålla för, sen pumpa i lite mera luft. Alltså jag ÄLSKAR slaglösa däck med vätska. Fy vad drygt om man hade fått lov att stanna och plocka av hjul och däck och massa krångel… På vägen tillbaka från den kotrollen, då var det Isaks däck som började spruta vätska. Men det hålet tätade sig själv medan vi cyklade vidare så vi behövde inte stanna. Det behövde vi däremot när Isaks växelreglage började hänga löst runt styret och inte gick att använda. Det var heller ingen big deal. Bara att skruva åt lite så var det klart och jag hann äta en Snickers medan jag väntade.
Tyvärr tappade jag min telefon i backen i fredags, så jag hade inte nånting att knäppa kort med på lördagen (det hade Isak).
Det är förresten en grej som jag fullkomligt älskar med orientering, att man inte kan SE hur man ligger till placeringsmässigt. Det dyker upp folk från alla håll och man har ingen aning om hur många eller vilka kontroller det laget har tagit (i jämförelse med traditionella cykel- eller löptävlingar där det ganska direkt blir rätt uppenbart var man befinner sig resultatmässigt). Här är det liksom spännande från första minut ända fram till prisutdelningen. Vad som helst har kunnat hända!!! En kör sina, i detta fall, 6 timmar lyckligt ovetandes om resultat och tider. Så himla nice att få släppa den biten mentalt.
Klättra i träd är jag rätt duktig på, under en period i livet fick jag nästan dagligen träna på det när jag skulle hämta ner Terje från var och vartannat träd (som har älskat alla former av klättring sedan han kunde ta sig upp på benen).
Något annat som är lite annorlunda är sättet att tänka på ”tid”. I ett vanligt (cykel) lopp kanske man tänker ”shit, det är minst två timmar kvar, hur ska jag orka hålla ut?” Medan i en tävling som denna blir det istället ”shit det är BARA två timmar kvar, jag som vill hinna mer och längre”. Denna sistnämnda tanken gick lite på repetition för oss i slutet av våran rutt. Vi tänkte nämligen att det skulle vara en bra idé att cykla uppe på fjället tillbaka mot Lindvallen och avverka massa kontroller längs den biten. Dessvärre skulle det visa sig att det var en aning svårcyklat där uppe…. Lite som en flera kilometer lång stenkista. Jag har inte tränat speciellt mycket på stenkistor och därför tog det väldigt, väldigt lång tid. Ja, det tog så lång tid att vi fick strunta i att ta fem kontroller för att hinna i mål innan tiden var ute.
Meeen, det finns ingen ånger i oss att vi tog vägen över fjällen tillbaka till Lindvallen, syftet denna gång med tävlandet var ju faktiskt inte att placera oss så högt som möjligt utan mest njuta och samla erfarenhet. Det var väldigt fint däruppe och sjukt mäktigt att stå på toppen av Hemfjället och blicka ner mot dalen och Sälen by. Inte heller hade jag viljat missa den coola lilla pölen (sjön) uppe strax ovanför liftarna, med alla stenhögar. Nu var ju dessa stenhögar skapade av människan men jag fick ändå flashbacks från en gång när jag bila runt i Kalifornien och hamnade vid en sjö som heter Mono lake. Så avslutade vi denna fantastiska dag med en riktigt kul blå downhill-bana de kallade Pipeline. 10 minuter innan målet stängde gled vi in nöjda och glada. Otroligt nog räckte våra poäng till en 31:a plats av 114 lag i mixklassen trots att vi tagit det ganska lugnt, skrattat massor, käkat Snickers och sullat bort massa tid på nybörjarmissar.
Så, om 6 dagar är det dags att ta ännu en trip till Sälen. Cykelvasan, det sista roliga för min del innan jag återgår till jobbet igen. Jag är anmäld till tävlingsklassen men har inte riktigt bestämt mig om jag ska köra den eller motion. Ni som följt mig i bloggen vet ju att jag klagat på trötthet sedan i juni ungefär. Jag väntar på svar från mina blodprover jag tagit i veckan, det vanliga HB-provet visade som vanligt lågt men inte så lågt att det skulle kunna förklara min hjärndimma och trötthet, får se hur mycket som finns lagrat i depåerna, men jag har i alla fall lovat mig själv att käka mellan 100 och 200 gr blodpudding varje dag en tid framåt, utöver mina Niferex järntabletter och B12, samt dra ner på kaffet (vilket är sjukt svårt när man är trött).
Barnen ska också köra (på söndagen 30 km), Terje kör i motionsklassen och förhoppningsvis tillsammans med en kompis om vi kan få till det här med att de kan starta i samma led. Saga vill köra tävlingsklassen men hoppas på lite bättre väder än förra årets regn, rusk och kyla (ser dessvärre inte så roligt ut på SMHI´s vädersida, men det är långt kvar till söndag så det hinner säkert ändras). På fredagen är det funktionärsjobb som gäller. I Eldriskontrollen. Det är så himla kul! Och kör du öppet spår på Fredagen så kanske jag serverar dig lite dryck och bullar!
Vi ses!