Det gör genuint ont i mig att man inte får till en bättre start på Mörksuggejakten. Jag vet faktiskt inte varför det ska behöva vara så här. Det påminner om totalt kaos. En egen damstart och marginal tills motionärerna släpps iväg behövs. Redan innan start står vi några tjejer i startfållan och pratar om starten. Frågar oss om någon måste skadas allvarligt innan det blir förändringar. Alla är eniga att det är farligt, farligt på riktigt, med det upplägg som nu körs. Flera arrangörer har i år klarat av att skapa separata damstarter. Har tänkt till och gjort förbättringar – något som jag fått massor av positiv feedback kring.
När starten går står vi tätt packade då alla fållor fått gå fram i en enda stor grupp. I första lilla backen upp på grusparkeringen smäller det första gången. Ljudet av cyklar som går i varandra. Jag tvingas klicka ur och ser ett antal tjejer rulla iväg. Tar mig ut på asfalten, får upp farten. Kommer upp i närmare 40 km/h. Hör ett högt ljud framför mig. Ser en cykel som sticker upp ovanför huvudet på en kille framför mig. Klämmer bromsarna. Vågar inte panikbromsa helt då jag vet att det kommer en strid ström av cyklister bakom och det då kommer smälla igen. Skriker åt Noor Odeheim och ett par killar höger om mig att ta diket. Ut i vägrenen och sen ut på cykelbanan. Flera cyklister bakom följer med. Förskräckta åskådare backar bakåt. Jag ser Alicia i högen med cyklister och tänker att jag hoppas att ingen skadats allvarligt. Tar mig ut på vägen igen i nästa kors och vi rullar mot rondellen i en bit över 30 km/h.
En stor herre trycker en av de mindre tjejerna i min klass i sidan och hon är på väg rakt i backen. Mirakulöst lyckas hon rätta upp cykeln och som tur är fanns ingen cyklist bredvid henne på andra sidan. Ett par meter längre fram ramlar en manlig cyklist. Jag tänker i mitt stilla sinne att gode gud – ta mig härifrån. Var finns säkerhetstänket Bakifrån pressar sig fler och fler cyklister fram. Det körs på trottoarer och efter att nästan kört in i en björk där vägen smalnat av väljer jag också trottoaren. Rädd att mosas mellan en cyklist och trottoarkanten. Ligger sedan kvar på trottoaren fram till backen börjar.
I backen är det tjockt med cyklister och farten sänks drastiskt. Jag tittar ner på klockan och inser att det inte blir någon bra start på den här tävlingen. Klockan går och går. Vi kommer upp till Vidablick och viker in på första stigen. Det rullar på, men långsamt. Ut på grusvägen och sen in på stig igen. Här vet jag att jag också förra gången fick köa lite då många skall in på en byggd spång samtidigt. Idag börjar kön långt före spången och flera undrande cyklister undrar varför det är kö. Det rör sig långsamt framåt och en del irritation hörs. När vi kommer till spången är det bara att konstatera att den är såphal. Cyklister försöker ta sig fram både höger och vänster om spången. Fältet trycks ihop och det är sedan kö uppför på stigen en bra bit efter att spången slutar. På stigarna utför efter spången är det lite lerigt och det går långsamt. Här kände jag mest för att kliva av. Jag vaknade med en riktigt go känsla idag och var laddad. Den här starten var det sista jag behövde. Dels att inte hitta sina ”tjejkompisar” att rejsa med, dels att se så många olyckor. Det finns få saker som är mer opepp än cyklister som kraschat.
Vid Vidablick. Foto: Happyride.se
Kön vid spången. Foto: Malin Jones.
När vi passerar Hästhagarna spricker solen igenom och jag får för första gången en positiv känsla. Jag älskar den här banan. Det är långloppscupens vackraste och den passar mig som hand i handske. Jag inser att jag har ruggigt bra ben idag och har inga problem alls att gå med på grusvägarna som väntar. Ligger stabilt i zon 4 och har en bra känsla. Det känns som om kilometrarna passerar i rasande fart. Strax innan vi svänger ner mot Nedre Gärdsjö står Håkan och hejar. Jag får ännu mer energi och ökar farten. Nu väntar ett par mil som jag älskar. Känner mig outtröttlig och håller bra fart. Kör bra tekniskt och börja passerar en del herrar. Det känns som om vi kommer fram i Östbjörka innan jag hinner blinka. Det är så vackert överallt. Fina stigar, vackra små röda hus och fin utsikt.
Foto: Magnus Sjödin. I omkörningsfilen.
Vi passerar Dalhalla och kommer till backen i Nittsjö. Där girar jag förskräckt vänster när någon placerat ut ett uppstoppat rådjur i vägkanten. Jag ler åt mig själv och trampar vidare uppför. Efter målgång berättade Henrik att det även stod en grävling på andra sidan.
Plötsligt är vi i Backa och det är bara 10 kilometer kvar till mål. De sista 10 kilometrarna är väl värda 3 timmar av cykling innan. Jag älskar de flowiga stigarna och försöker trycka på vad jag kan utan att gå på rött. Ligger i rygg på en annan tjej när vi passerar målområdet för att gå ut på sista lilla loopen. Tänker att jag måste ta henne. Vi kör inte samma klass, men lite tävlingshorn har jag allt. I en lång uppförsbacke precis på slutet går jag om till höger, gasar och tittar sen aldrig bakåt. Spurtar in i mål för att konstatera att jag inte har någon som jagar när jag går i mål.
På jakt. Foto: Henrik Öijer.
Spurtar i mål. Foto: Magnus Sjödin.
Kommer i mål alldeles lycklig och bubblig av all härlig cykling. Känner mig alldeles babblig och hinner prata med trevligt folk efter målgång. Jag älskar ju den här cirkusen. Alla roliga incidenter längs banan och eftersnacket. Som idag längs banan när jag påtalar för en cyklist som gör en ganska dålig omkörning utan att säga något och killen som ligger på min rulle säger att vi borde dela ut ringklockor till de som inte kan säga till. Tänk vad roligt det hade varit, cyklar ikapp och räckt över en ringklocka. Roligat idag var också killen som körde i fatt mig för att berätta att jag satt på mig vätskeryggsäcken upp och ner. Så var inte fallet, men har man nummer 1313 då vänder man helt sonika på nummerlappen. Idag vrkade det ge tur.
1313.
Cykeln var prefekt för dagens bana. Förutom de första 10 kilometrarna med mycket folk så tar jag PR i de flesta segment idag. Speciellt i uppförsbackarna är det en härlig känsla att kunna gasa på i vänsterfilen uppför och det är härligt att känna sig stark. Jag har bestämt mig att inte hålla på med en massa gels under tävling utan nöjer mig med sportdryck i vätskeryggsäcken. Det passar mig perfekt. Jag går som allra bäst på en ganska låg mängd kolhydrater – något jag lärt mig den hårda vägen. Kolhydratladdar jag till max blir jag bara svullen och seg. Den här veckan åt jag väldigt lite kolhydrater i början av veckan för att sedan stegra lite under fredagskvällen och lördagen.
Nu väntar ett par lugna veckor med bra träning innan Engelbrektsturen. Ska ta med mig en riktigt bra käsnla från dagens tävling. Jag har också lovat Henrik att byta ut däcken på cykeln. Nu har de hållit ihop idag med så nu kan jag avslöja att de är över tre år gamla. De satt på min gamla Rosebikes-hoj. Låg sedan ett år i källaren och har i vår suttit på min tävlingscykel. Torra som fnöske och har världens sämsta grepp….hade jag punkterat hade troligen hela däcket spruckit.