Tänka sig, äntligen fick vi ett lopp utan regn, trots att den väderprognosen som jag tittade på dagen innan loppet, spådde åska och regnskurar i Norberg den 28 juli. Jag befarade att det skulle bli en repris på förra årets tur, då vi cyklade sista biten i hällande regn, medan blixtarna ven i luften och åskan dundrade rejält.

Inte heller den afrikanska svinpesten lyckades att sätta käppar i hjulet för söndagens race. Det enda som fastnade i mitt hjul var en liten kvist, som jag snabbt lyckades att få bort. 

Jag fick en kommentar från en klubbkompis (medlem både i cykelklubben i Mjölby och skidklubben i Boxholm, så med andra ord en “dubbelklubbis”) att Fjodor Dostojevskijs bok “Brott och straff” är riktigt tunn jämfört med min blogg. Att fatta mig kort, är inte min starkaste egenskap, som ni kanske har märkt.

Om man inte är intresserad av historia (vilket enligt mig känns helt obegripligt) eller kan allt om Engelbrekt Engelbreksson, så tycker jag att ni skippar första delen av bloggen.

Om ni inte är intresserade av Engelbrektsturen utan bara av historia, så skippar ni andra delen.

Om ni inte är intresserad av någotdera, så har ni nog surfat fel här på nätet och ska kanske ta en cykeltur, istället för att hänga framför datorn eller mobilen.

Vasaloppets bakgrund och historia känner de flesta av oss igen men hur står det egentligen till med kunskaperna om personen som har gett Engelbrektsturen sitt namn?

Om ni sov under historielektionen i 4:an, så kommer nu en uppdatering på vad som hände i Sverige på 1430-talet. Som mellanstadielärare, måste jag ju givetvis se till att alla Engelbrektsturens cyklister, har koll på Engelbrektsupproret. 

Som ni kanske kan förstå så kom bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson från Norberg. Jag saknade dock banderollen som satt över starten för två år sedan med orden:

 “I Engelbrekts bygd för styrka och frihet”. 

Här kommer den enormt förkortade versionen om Engelbrekt Engelbrektsson (han var nämligen en väldigt kort man)  och det mycket blodiga upproret, som han drog igång i juni 1434 och sedan spred över hela Sverige.  

Det finns givetvis många olika aspekter och olika teorier om anledningarna till upproret men lite förenklat kan man väl säga att Engelbrekt och ganska många till här i Sverige, var enormt irriterande och trötta på vår kung Erik av Pommern. Han hade tillsatt tyska och danska fogdar, som skulle håva in hutlösa summor i skatt från svenskarna. En del anser dock att Engelbrekt tillhörde en ekonomisk elit i samhället, som drabbats ekonomiskt av en minskad export, på grund av kungens krig med tyska städer.  

Kung Erik av Pommern var systerson till Unionsdrottningen Margareta, som en gång i tiden skapade Kalmarunionen. Hon hade ärvt Danmarks tron av sin far Valdemar Atterdag (som brandskattade Visby), och Norge av sin man, norske kungen Håkan Magnusson (son till svenska kungen Magnus Eriksson) och ärvde sedan sonen Olof (som bara blev 17 år, vissa elaka tungor hävdade ju att Margareta förgiftade sin son, för att komma åt makten).

Margareta blev bortgift endast 10 år gammal till 22-årige kung Håkon i Norge, så redan då så hade nog föräldrarna ett bra samarbete länderna emellan i åtanke.

Det finns givetvis många myter, legender och propagandatexter om Engelbrekt, som var ledare för folkets resning. Han var en framstående man i sin hembygd. Upproret har uppfattats som det svenska folkets uppror mot danskt förtryck och folkets resning mot adligt förtryck. Den utlösande faktorn var de hemska tyranniska metoderna, som den danske fogden Jösse Eriksson, terroriserade och utsatte de stackars svenska bönderna för. 

Fogdarna var enormt hatade av folket på grund av skatterna och frälset hatade dem på grund av ämbetena och slotten som de hade tagit i besittning. Bergsmännen, som fanns i området kring Norberg, avskydde fogdarna för de försämrade möjligheterna för direkt handel med tyska köpmän. 

Med andra ord, fogdarna var hatade av i stort sett alla och det kunde man bara inte låta vara. Upproret sattes igång, så borg efter borg och stad efter stad intogs av upprorsmännen. 

Många borgar brändes ner genom att man slungade glödande järnkulor över murarna.

Som gammal Vadstenaguide måste jag givetvis nämna stormötet i Vadstena. I mitten av augusti 1434 samlades oroliga stormän och riksråd från Götalandskapen i Vadstena, eftersom nyheten om upproret och den där stridige Engelbrekt hade spridits fort. Engelbrekt får reda på detta och beger sig raskt ner till Vadstena och stormar in på mötet.

På stormötet uppmanade Engelbrekt strängt stormännen att gå med i upproret mot den hatade kungen Erik av Pommern. Till en början vägrade de men enligt sägen så tog då Engelbrekt bryskt tag om halsen på linköpingsbiskopen Knut och släpade fram honom till fönstret. Han öppnade fönstret, lyfte upp Knut och hotade att kasta ut honom till den uppretade bondehären, som stod utanför på torget i Vadstena. Efter att Engelbrekt gjort detta skrev alla skräckslaget på dokumentet, där de ställde sig bakom Engelbrekt och sade upp sin tro och lydnad till Erik av Pommern. 

I januari 1435 så valdes Engelbrekt till rikshövitsman, vilket var en ny titel som motsvarade dagens överbefälhavare, ledaren för rikets samtliga militära styrkor. Framgångarna för upprorsmännen fortsatte, byar, städer och landsändar erövrades. Allt fler människor ur olika samhällsklasser anslöt sig till upproret. Framgång föder framgång, precis som i sportens värld.

Nu blev det dock en personlig motgång för Engelbrekt, han blev nämligen sjuk. Troligtvis var det allt krigande i snö och kyla, som gjorde att han fick svår reumatism. Efter vinterns kyla så kunde han inte ta sig fram utan sina kryckor. Han kunde inte heller rida utan fick åka båt, när han skulle färdas längre sträckor. 

Engelbrekt skulle  resa till Stockholm på ett möte kring månadsskiftet april-maj 1436 och åkte då båt från Örebro. Efter en dagsetapp på sjön Hjälmaren skulle de slå läger för natten på en ö, i närheten av slottet Göksholm. När de sitter framför den sprakande lägerelden, så ser de plötsligt att en båt närmar sig ön där de befinner sig. En riddare vid namn Måns Bengtsson klev iland på ön,tillsammans med sina män. Engelbrekt, som stödde sig på en krycka, tog vänligt emot honom. Han trodde naturligtvis att Måns skulle erbjuda honom övernattning på sitt slott i närheten men så var inte fallet. Måns Bengtsson Natt och Dag hade helt andra planer, han passade istället på att ta ut sin hämnd för en kränkning av något slag.

Vad som sedan utspelades på ön har biskopen Ericus Olai återgett enligt följande:

"Men vild såsom vargen mot lammet gick denne Belials son till attack mot Engelbrekt med en skarpslipad yxa. Men då Engelbrekt parerade slaget med sin krycka fick han tre fingrar avskurna. Engelbrekt vände sig bort från angriparen, men denne följde efter och tillfogade sitt offer ett djupt sår i halsen med yxan. Engelbrekt föll ihop av hugget och slog huvudet mot en sten. Den andra krossade då hans huvud med många slag och stötar mot stenen, liksom i en kvarn; därefter täckte han kroppen med pilar, så att den liknade en igelkott."

Det hela lär ha utspelat sig på en fredag men man är inte riktigt säker på vilken fredag det var, så två olika dödsdatum finns nedskrivna: 27 april och 4 maj 1436. För Engelbrekt blev det i alla fall en otursfredag, trots att det inte var fredagen den 13:e.

Ledde det här upproret till något?

Unionskungens makt över Sverige hade minskat avsevärt med upproret. Den blodiga Engelbrektsfejden skapade ett politiskt kaos. Ur det här kaoset reste sig en ny generation av stormän, med ambitioner att ta makten i Sverige, det var de med namnet Sture i efternamn, till exempel Sten Sture.  Sturarna var emot unionen här i Norden och Kalmarunionen avslutas helt med den rejält kände kungen vid namn Gustav Eriksson av ätten Vasa. 

Mordet på Engelbrekt chockade folket i Bergslagen. Engelbrekts kista ställdes upp i Nikolaikyrkan i Örebro och pilgrimer strömmade till kyrkan. Det gick rykten om att det skedde underverk kring martyren, som de kallade Sankt Engelbrekt. Reformationen kom och med den försvann all Engelbrektsdyrkan, till och med hans ben försvann och ingen vet vart. Kungen Erik av Pommern blev avsatt och drog till Gotland, där han sadlade om till sjörövare. Kristoffer av Bayern blev kung men dog efter ett par år. Karl Knutsson Bonde blev ny kung och tog då svenskt  rekord i att bli vald till kung flest gånger, vilket är tre till antalet.  

Jag har börjat att läsa boken “Ödet och hoppet”  av Niklas Natt och Dag, som är sonson i 15:e led från Engelbrekts mördare Måns Bengtsson Natt och Dag. Boken utlovar lösningen på mysteriet om mordet, så det är väl bäst att jag läser vidare.

Sisådär, nu kan ni som inte var sugna på att läsa om Engelbrekt börja att läsa. För här kommer nu en RR, det vill säga en racereport, som jag har lärt mig att det så fint och trendigt heter nuförtiden. 

Som sagt, väderprognosen visade åska och regn i söndags och det var riktigt kyligt i luften innan damernas start 10:30. Jag var i valet och kvalet att cykla med underställströja under cykeltröjan, precis som på Mörksuggejakten men jag vet ju att när man väl är inne i skogen och cyklar så blir det varmt. Valet “kort-kort” var helt rätt denna dag, för vilket fint väder vi fick. Det var till och med så varmt att min snickers i bakfickan på cykeltröjan smälte.  Stigarna var denna gång torra och fina i stort sett överallt. Det fanns ett par surhål och några vattenpölar men då man jämför allt med Ränneslättsturen, så var det riktigt torrt och fint.

Överlag är Engelbrektsturen ett ganska så snabbt lopp, om man tittar på sluttiderna på de olika deltävlingarna i Långloppscupen, eftersom loppet består av ganska mycket grusväg. Vissa av stigarna tycker jag är ganska knöliga och bökiga att ta mig fram på, då det är en hel del stenar och rötter som hindrar min framfart. Som alltid är det bara att träna, träna och återigen träna, så att jag kan bli säkrare där det är stökigt. Man blir ju bra på det man tränar och tråkigt vore det ju annars.

Jag ska dock erkänna att jag inte alls var motiverad innan starten över att ge mig iväg och cykla 70 kilometer MTB.  Jag kände mig trött och seg och den där inspirationen var helt obefintlig. Starten gick och det kändes som om benen inte hade någon kraft alls. Motorcykeln, som ledde masterstarten, drog iväg i ett fasansfullt tempo, tyckte jag. Jag trodde nästan att det inte alls var någon masterstart, utan att de släppte iväg hela dameliten som bara köttade på, tätt följd av de övriga tävlingsklasserna.

Det gällde att försöka skingra alla negativa tankar över hur trött och seg jag var och börja att se det positiva i att jag faktiskt kunde starta. Jag var frisk och relativt skadefri, förutom diverse ålderskrämpor. Min tå som gjorde ont inverkade inte på cyklingen. Vädret var enormt fint, inte en endaste liten regndroppe i sikte. Små vackra sjöar, där solens strålar reflekterades cyklades förbi. Vad fanns det egentligen att gnälla över?

Efter att starten varit relativt platt, påbörjades nu uppförsbackarna. Nu ska tilläggas att jag inte vet vad alla platserna som vi passerar förbi heter. Innan starten pratade jag med en av de andra bloggarna, Erik Åkesson, som cyklar i samma cykelteam (Vostroblock Evolite Cycling Team) som min yngste son Carl. Hans mamma Sofia och jag kunde konstatera att Eriks och mina bloggar är verkligen helt skilda åt. Erik kan varenda millimeter av banorna som vi kör och namnger medcyklisterna vid namn och vad som händer minut för minut i loppet.

Mina bloggar däremot är mer inriktade på själva upplevelserna runt omkring, inte så mycket kanske hur toppstriden går i D50, det är sällan som jag ser den nämligen. 

Om jag nu ska försöka att ge mig på att återge lite av banan, likt Åkesson, så är det i alla fall ett par rejäla stigningar i början av loppet. Om vi nu ska se till mina styrkor och svagheter som cyklist, så är svagheterna allt det tekniska på stigarna samt utförslöporna och styrkorna är grusvägarna och uppförsbackarna.

I uppförsbacken cyklade jag om ett par tävlande i D40 men bara vi efter några kilometer gav oss in på en stig, som i sin tur gick utför, så då kom de snart ifatt mig igen.

En av tjejerna, nummer 1413 Nathalie Liikamaa och jag hade sällskap ett tag, bland annat när vi passerade Vostroblocks första langningsplats, där den ständigt glada och positiva Sofia Åkesson ropade till mig:

-Nu har du ju en medcyklist som du kan skriva om i din blogg. 

Maken som också stod där redo att langa, sa att alla langarna hade tydligt hört vår diskussion lång väg. Det vi pratade om då var det där om att höras lång väg och det som vi inväntade var ljudet av enduromotorcykeln, som ligger före tätklungan. Motorljudet är en bra förvarning om att något är på gång.

Nathalie hade totalkoll på banan, då hon hade tittat på en youtubefilm över Engelbrektsturen några dagar innan. Hon sa att snart kommer en ganska lång uppförsbacke och tänka sig, i den uppförsbacken hördes plötsligt det knattrande ljudet från enduron. På backens krön inväntade vi tätklungan och till min glädje leddes den av "grannpöjken" (alla som bor på landet inom en radie av 10 kilometer är väl grannar) här i boxholmsskogarna, Viktor Lindqvist. I samma klunga låg även min “bloggar-kompis” Erik Åkesson. Jag hoppas att ni märker hur jag fullkomligt spottar ur mig namn på olika cyklister.

Jag belyste i min förra blogg, att det inte är supersmidigt det där att damernas tävlingsklasser släpps innan herrarnas tävlingsklasser, när det är så kort tid som det var på Mörksuggejakten. På Engelbrektsturen är det förvisso 10 minuter längre försprång, så damerna startar 30 minuter innan herrarna. Jag står dock fast vid min åsikt angående startordningen som jag skrev sist i bloggen, att det vore smartare att helt enkelt byta plats på herrarna och damernas tävlingsklasser, precis som Lida Loop, Bockstensturen och Stenbocksturen gör. Släpp tävlingsklasserna hos herrarna före damerna, så minimerar man antalet omkörningar. Det var bara de två första damer i elitklassen som inte blev omkörd av segraren i herrarnas elitklass i söndags, om man jämför tiderna i resultatlistan. 

På Engelbrektsturen är det mycket grusväg, så då är omkörningarna lätta att genomföra men på de smala stigarna är det mindre smidigt, när de bakom ropar “kommer vänster”. Det i sin tur innebär att jag behöver cykla åt höger, där det kanske inte alls går att cykla. Är det ljung eller blåbärsris, så går det ju att ta sig fram men oftast blir det att jag cyklar ut till höger om stigen och står still, tills herrarna har passerat. Precis som jag också skrev i förra bloggen, så är de flesta herrarna mycket trevliga och sympatiska, de peppar och hejar på samt tackar för att de har blivit förbisläppta men det finns ju alltid undantag.

Jag som har söner som kör i elitklassen, får ju faktiskt under loppets gång koll på hur de ligger till när vi damer startar först, det är väl kanske en fördel med denna startprocedur. Deras klubbkompisar brukar alltid ropa något trevligt, när de susar förbi mig ute i skogen.

På tal om att peppa och heja på, så måste jag ge en stor eloge till alla energiska funktionärer i Norbergs CK, som står utmed banan och ropar uppmuntrande tillrop, till exempel att man ser stark ut och de hejar på för full hals.

På ett ställe där det inte stod en funktionär och viftade med flaggor, lyckades jag dock att cykla fel. Vanligtvis är det avspärrningsband, om det inte står någon funktionär där vår cykelriktning byter håll, gentemot förmodad åkriktning på stigen eller vägen. 

På det här stället hade de ställt en stor kon men den gick det mycket smidigt att cykla förbi, då stigen var bred. När plötsligt alla pilarna är satta, så att man ska se dom från andra hållet, då började jag att misstänka att det har skett en felkörning. Gör om och gör rätt, det var bara att vända om och cykla ut på den något större grusvägen igen.

Vätskedepåerna där det servades med muggar fyllda med vatten eller sportdryck, var mycket välbemannade. Bananhalvorna var smidigt skurna i ett kors, så att man lätt kunde få bort skalet medan man cyklade vidare.

Ett extra stort plus i kanten får sångaren och gitarristen som spelade livemusik vid Klackberg, där banorna Helan och Halvan delade på sig. Ebba Gröns “Staten och kapitalet” gav lite extra kraft, för “sida vid sida, tillsammans så hjälps vi åt………”.

En ständig oro för mig innan loppen är att cykeln ska hålla. För en av mina medtävlande i D50, Lena Ström, inträffade ett cykelhaveri. När jag passerade förbi henne hade cykelns växelöra blivit böjt och det funkade inte längre att växla. Jag cyklade även om cyklister som ledde sina cyklar, då de hade fått punktering. I en uppförsbacke stod en man från Hallby, som inte tog sig fram, då han fått en sådan kramp i benen. Kramp är nog inte den största faran för mig, då jag kanske inte tar ut mig till den grad som jag borde göra när det är tävling, utan passar på att även njuta av omgivningarna under loppen.

Slutligen anlände jag återigen till Norberg. Cykeln hade hållit,  mannen från Hallby med kramp hade återigen fått fart på benen och cykeln, så vi körde ihop de sista kilometrarna in mot mål. Vi for fram riktigt snabbt om jag får säga det själv. 

Efter målgången delades Långloppscupens finaste medaljer ut, enligt mitt tycke. Skönheten sitter förvisso i betraktarens ögon. Nu är det ju så att jag är pris- och sponsoransvarig för Stenbocksturen, så jag har fixat medaljerna till det loppet. Engelbrektsturens medaljer har varit en inspirationskälla och beställningen skedde på samma företag, som de anlitade.  Efter att medaljerna beställdes i februari, så kom de nu i veckan och ja, jag är såklart partisk men till er medalj-jägare, så säger jag bara:

-Kom till Boxholm och kör Stenbocksturen den 8 september, ni kommer inte att bli besvikna över medaljen, som ni kommer att få efter målgången. 

Alla ni andra som inte jagar medaljer är givetvis också mycket välkomna till Stenbocksturen och avslutningen på Långloppscupen.

Efter att ha kört några långlopp, så börjar jag att känna igen en del tävlande i damklasserna. Det är alltid trevligt att stå och prata lite i målområdet om det nyss genomförda loppet och upplevelserna. Colan som det bjöds på i måldepån smakade mycket bra och blev en god omväxling till sportdrycken och vattnet som druckits under loppet . 

När jag knallade över torget för att leta reda på min familj, stötte jag på Mr Långloppscupen himself, Lasse Strand och han undrade hur loppet hade gått.

Jag kunde då konstatera att min sinnesstämning efter loppet var mycket positivare än den jag hade innan loppet. Muskulärt var jag givetvis tröttare med till sinnet var jag enormt mycket piggare. Endorfinerna gör allt sitt, inte undra på att man mår så bra av att träna.

På tal om att få en liten kick, så fick jag ytterligare en positiv kick av outlet-priserna på cykelkläderna inne i "Frida Hansson-hallen". Att fynda till ½ reapriset är någonting som jag älskar, det är verkligen min grej. Min käre make brukar alltid hävda att jag är den som missgynnas, när det i själva verket är säljarna, som vill bli av med gammalt skräp och lurar upp mig till impulsköp med deras lockpriser. 

Hade jag verkligen ett behov av nya cykelkläder?  Har vi inte alltid ett behov av nya cykelkläder? Det stod att kläderna var snabba, så då borde jag ju bli supersnabb, eller?? Bioracer- “We make you faster”, stod det faktiskt på påsen. 

Jag behövde ett par nya cykelbyxor och hittade ett par som passade. De hade även matchande cykeltröjor som såldes för bara 50 kronor styck. Förstår ni, en cykeltröja för endast 50 riksdaler, vem kan motstå ett sådant klipp? Det hade varit sinnessjukt, ren idioti, helt puckat, totalt vansinne att låta denna cykeltröja ligga kvar i fyndlådan. Rackarns osis att de inte hade kvar av de matchande västarna i min storlek, det var otroligt tråkigt.  

Nu var väl inte behovet av en ny cykeltröja kanske så överhängande och storleken var kanske en storlek för stor (men måste allt alltid vara så superslimmat och aero), så gällande inköpet av cykeltröjan, så hade nog maken rätt. Cykeltröjan var inte nödvändigt men den matchade byxorna så fint och den var så billig. Nu läser ju inte han min blogg och får därmed aldrig reda på att jag tycker att han har rätt i denna sak.

Jag kunde nog stått och rivet länge i deras fyndlådor men ute i bilen väntade familjen och en 3 timmars bilresa för att komma hem, var nästa punkt på agendan. Jag skulle ju faktiskt bara gå in och ta en snabbdusch, inte storhandla cykelkläder.

Bilfärden hemåt Östergötland påbörjades och i höjd med Örebro blir jag uppringd av självaste tävlingsledaren till Engelbrektsturen, Jenny Eliasson. 

Vad kan hon vilja mig? Hade jag vunnit något fint pris som jag hade missat att hämta? Bergspriset kanske inte skulle gå till Amanda Bohlin, tänk om det var jag som var snabbast uppför? Nej, så var inte fallet, varken Bergspriset eller något utlottat pris hade mitt namn på det. Vad ville hon nu egentligen? Spänningen är väl olidlig, eller?

Det visade sig att när de hade gått igenom resultatlistorna, såg de att en tävlande i D50 av misstag hade startat i motionsklassen, som startade efter oss, vilket i sin tur innebar att systemet trodde att hon startat tillsammans med oss övriga 10:30. När de nu hade räknat om hennes verkliga åktid, så visade det sig att hon hade en bättre sluttid än min, vilket i sin tur innebar att den 4:e plats som jag hade istället blev en 5:e plats. Ja ja, säg mig den glädje som varar beständigt. För min del varade den i ungefär 4 timmar. 

Vad kan vi ta med oss från Engelbrektsturen?

Ingen glädje varar beständigt, njut så länge den varar.

I en outlet köper man alltid något onödigt, kanske….

En cykeltur är alltid en energikick som fyller på vår kropp med endorfiner, så säg aldrig nej till ett träningspass!