På grund av lite hälsobekymmer har det ekat tomt i tävlingskalendern för min del under en tid. Men de senaste veckorna har det känts som att kroppen återhämtat sig, och jag har både hälsan och glädjen med mig när jag cyklar! Sedan jag började tävla i MTB har jag ALLTID avslutat säsongen med Vista Mountain i de Småländska skogarna, men så blev det alltså inte i år.
I och med att hälsan blev bättre kände jag att jag verkligen ville ge den här säsongen ett värdigt avslut, och vad kan då passa bättre än en lagtävling tillsammans med världens bästa Linda Tufvesson?! Så 50% av Team Sweden Mountainbike möttes upp i min gamla hemstad Sala, där IFK Sala anordnade denna spännande, mörka och stundtals kalla lagtävling!
Knektleden är en stig som går runt omkring Sala Silvergruva. Det är väldigt varierad terräng där man får cykla över både rötter, stenhav och härligt flowiga partier. Ordinarie stig är ca 7km lång, men till tävlingen kortas den ner till 5km. Loppet går alltså ut på att laget ska cykla så många varv som möjligt på fem timmar, och en i laget är alltid på banan. Sedan får man välja om man vill köra ett eller två varv åt gången, men max två varv, sedan måste den andra köra minst ett varv. Starten går kl.16:00 och sedan är tävlingen igång fram till 21:00, vilket innebär att det blir en hel del varv med pannlampa i mörkret. Spännande!
Jag körde den här här tävlingen förra året, så var ganska väl förberedd på vad som väntade, och visste om att den enda kontakten man har med sin lagkompis i princip är en ryggdunk vid varje nytt varv. Man hinner inte prata så mycket med varandra. Som tur var hade vi sällskap av den eminenta cyklisten och bloggaren Henrik Öijer. Han fick agera kommunikatör mellan mig och Linda, och även fotograf, (samtliga bilder i detta inlägg är tagna av honom).
Nåväl, starten gick och jag började. Sa innan att jag skulle ta det lugnt första varvet (man har ju ändå 5h på sig), men det gick åt helskotta med den planen... Tog i så mycket jag kunde, och in på första tekniska partiet låg jag så högt i puls att jag såg suddigt. Tror jag var överallt på den där stigen. Var tvungen att dra ner en del på farten och bara försöka samla mig och hitta tillbaka till andnigen och mitt eget tempo. Att 5km kan vara så jobbigt? Vid varvning var det dags för Linda att bege sig ut på sitt första varv, och sedan höll vi på så där. En ryggdunk var 5:e kilometer. Jag höll någorlunda jämna varvtider de första timmarna, men när det började skymma och mörkret tog vid gick det lite långsammare, och jag diffade med ca 3min. Jag och Linda hade tänkt variera med antal varv, men slutade med att vi bytte efter ett varv under hela kvällen. För det första så tror jag att det hade blivit sämre varvtider för mig om jag kört två åt gången, orkar inte riktigt ligga på den intensiteten så länge just nu. För det andra så blir det väldigt kallt för personen som står vid varvmrådet om den ska vänta så länge på sin tur. Vi körde på strax under 20min per varv, så det hade blivit lång väntan för kompanjonen.
Strax efter kl.21 fick vi äran att kliva högst upp på pallen som vinnande damlag. Det är inte ofta jag är med på såna här udda tävlingar, men tycker det är väldigt kul när det väl händer. Extra roligt att jag fick köra ihop med Linda såklart. I och med att det inte blivit så mycket långlopp det här året heller så kändes det bra att få avsluta säsongen så här: Att köra ihop som det lag vi faktiskt är. Väldigt härlig känsla!
Rekommenderar starkt andra att anmäla sig till Knektledsloppet nästa år. Det är ett mindre motionslopp, men väldigt utmanande OCH roligt!
Snart tar ett nytt år vid, och jag hoppas att ni, liksom jag, håller tummarna hårt att 2022 kommer vara lite mer som vanligt... Med avslutad pandemi och fullspäckade tävlingskalendrar! Men innan dess: Tid för reflektion, långa pass i snöblandat regn och timtals trampande på det lokala gymmet! Hejja 2022, nu kör vi!
Cassandra