17 oktober 2015, Södertälje

Plötsligt hör jag hur någon tuggar på mitt bakdäck. Inte bildligt menat, som i att någon hinner ifatt, utan att det bokstavligen låter som att någon knaprar på däcket då och då. Det kan väl inte vara så illa att hen därbak nödprovianterar på gummit pga. slut på gels? Nejdå. Mannen har bara bråttom. Övernaturligt bråttom. Han ligger tätt, tätt bakom mig, och jag hör hans frustrerade fräsande mellan dunsarna från mina egna hjul. Den tekniska slingan ska strax återgå till grusvägsmaterial. Endast en nedförsbacke återstår. Inom loppet av sekunder ska Knaprarn få köra om. Släppas på grönbete i sin färd mot en medioker placering i Herrar 50-klassen (?). Då hör jag versaler från bakre led: HALLÅ, BROMSA INTE I BACKEN!!!”

Jag lyckas precis undvika att raketen av irritation skickar mig över styret. Ni vet vilken typ av tunghäfta som nu infinner sig. ”Vad i h-vete menar han? Mitt pekfinger nuddar knappt vid bromsen. Gubbjävel!”. Tänker jag. Tyst förstås. Och innan mun-förlamningen släppt greppet är mannen redan ur sikte. 

 
Mannen på bilden är min lagkamrat från Åre Extreme Challenge 2014, och hans cykel har pajat. Med andra ord oskyldig till nedanstående. 

Den 63 km långa tävlingen fortgår. Under fjärde och sista loopen, i en stigning, får jag plötsligt syn på mannen. Allting runtomkring blir tyst, och i mitt synfält finns nu en fokuspunkt omgiven av suddig materia (tänk Blur-verktyget på Instagram). Det som sällan händer, det händer nu. Jag VET vad jag ska säga. Med bättre uppförs-skills än tekniska lyckas jag cykla ikapp jämsides, famla efter ett andetag, och utbrista: 
”Men du bromsar ju också i backen… (konstpaus), fast uppför!”.  

Tystnad. Därefter fniss från omgivande cyklister. Och segervrålet inombords.

Längre än så har jag inte tänkt. Men jag är inte dummare än att jag inser mitt enda kvarvarande alternativ. Att komma före mannen i mål. Med ångestblandat adrenalin som drivkraft sätter jag personligt fartrekord den sista milen. Han syns inte till mer, men väl över mållinjen möts vi öga mot öga. Han säger att jag vann. Vi sluter fred. Men jag glömmer tacka honom för det viktigaste. En obotlig mersmak för att tävla i cykling. Tack för det, Knaprarn!



ALL IN PÅ CYKEL
Cirkus 1,5 år senare, med blyga fem MTB-tävlingar på meritlistan (men desto fler i multisport), har jag nu sprungit på eller ifatt en chans att omsätta den mersmaken på riktigt. I projektet "Så bakas en cyklist", med Mitsubishi MTB Challenge och Bicycling som partners in chrime, ska jag ta reda på hur mycket cyklist man kan bli på ett halvår. Med uppbackning i form av tester, teknikträning, braig utrustning, träningsprogram och allmän inramning ska jag köra 11 tävlingar på 21 veckor. 2017 blir helt enkelt året då jag kör ”all in” på cykel - Svensson-style. Ambitionen är nämligen att heltidsjobb, läxhjälpsvolontärande och familje-/vänskapsrelationer ska förbli intakta. Så intakta som möjligt. Man är ju inte mer än människa, menar jag. 

So long, 

Hanna



Just! Cyklistbakandet går att följa i tidningen Bicycling också, med start i numret som damp ner i dagarna, och på Bicycling.se.

LIVSPEPPTIPSET: Podcasten ”Unika Människor” med Nadja Casadei - sprakande sjukamperska pratar avväpnande om cancerfight, elitidrott och att få ro i själen.  

I nästa inlägg: Hur tusan ska projektet gå till? Och vem är jag (och varför)?