Back to reality,.. opps there goes gravity….. Efter 8 veckors sommarlov känns det som att någon bokstavligen kastat in mig i ekorrhjulet som redan snurrade på i 150km/h… och där åker jag nu runt som i en slags karusell helt oförmögen att komma på fötter igen och springa kontrollerat. För att spä på farten ytterligare bestämde min hund sig för att börja löpa. Just nu. Och hon är ju inte vilken hund som helst. Hon är liksom avelstik åt självaste staten. Hennes valpar ska fånga bovar och banditer, leta efter bomber och granater eller kanske någon bortsprungen människa i skogen. Så hon ska paras, och det kan inte ske när det passar en själv. Nej, hon kommer släppa till tidigast på söndag. När jag befinner mig så långt ifrån Märsta och avelsenheten som jag nästan kan komma i vårt avlånga land. Panik! Panik! Jag vägrar missa Bockstensturen i Varberg! Nu har det ordnat sig med transport för henne och vi kan åka söderut på torsdag. Precis som planerat. Nackdelen med att ha flera hobbys i livet helt enkelt.
När jag tänker på Bockstensturen, tänker jag att det är långt. Cupens längsta lopp och 100km som ska avverkas. Det är förvisso bara 5km längre än Cykelvasan, bara det,.. att det här inte precis är som att cykla Cykelvasan, i alla fall inte om jag tittar på tiden det beräknas ta. Jag räknar med att det kommer ta mig FEM OCH EN HALV TIMME, två timmar längre än Cykelvasan. I pulszon 4. Kommer jag ens orka med det? Barnens lopp är 30 kilometer och om jag förstått det rätt så är deras del av banan inte särskilt teknisk.
Det har av naturliga själv blivit rätt sparsamt med träningstimmar. Planen var ju liksom att vila mig i form till Cykelvasan, men inte i flera veckor till, efter den! Jag har prioriterat att få in barnens cykelträning på kvällarna efter jobb och middag så högpulspassen för min del har varit få. Just nu väntar jag bara att de ”ny-gamla” rutinerna ska sätta sig lite så det blir lättare att lägga upp veckoplaneringar och få till något schema som verkar hållbart och dugligt. GOOD ENOUGH! Är mitt mantra som jag ska försöka hålla mig till för att undvika besvikelser som lätt kan komma när timmarna på ett dygn inte räcker till.
Men livet innehåller också roliga saker. Som till exempel att jag bokat in nästa års cykelsemester på Mallorca. Denna gång ska barnen också följa med. Som jag längtat efter att de skulle växa till sig tillräckligt för att orka med rundor långa nog för att kunna se sig om på denna underbara ö. Flygbiljetterna är köpta och ett lägenhetshotell (samma som i våras) är bokat. Det enda jag ska försöka få tag på nu är ett ställe där jag kan hyra landsvägscyklar som är anpassade för barn. Alltså ramstorlekarna är ju inget problem, kruxet sitter i att hitta styren, vars bromsar sitter så pass nära att barnen når fram till dem med sina små händer. Säkerheten först. Har ni tips på cykeluthyrare med barncyklar (fast riktiga roadbikes) får ni gärna ge mig dem.
Upplägget med själva träningen har jag tänkt som så här; jag kör ett eget pass med lite puls och höjdmeter mellan 7-10 på morgonen. Då kommer mina barn att sova i vilket fall. Sen köra ett pass med dem på eftermiddagen, på platten och på otrafikerade vägar. Vi kommer att bo på den nordöstra delen av ön i Port de Pollença. Där ifrån finns det fina kortare turer som kommer passa bra att köra med barnen.
Förutom det har jag stansat om mina däck. Igen. Mina lättviktsdäck som jag satte på inför Cykelvasan höll jag på att slå ihjäl mig på här i höstvädret som kommer mer och mer för varje dag. Thunder Burt light skin passar inte riktigt min amatöriska åkstil på blött gräs och hala rötter. Nu är det Rocket Ron fram och Thunder Burt snakeskin som gäller inför Bockstensturen och fram tills det kommer snö. Tungt, men värt det.
Själva idén med att låta barnen följa med till Mallis fick jag när jag i våras när jag såg andra glada barn cykla där.