Långloppsbloggen - Långt bak på Lida Loop - ctl00_cph1_head_topImage

Långt bak på Lida Loop

Blogg_cassandra_2022.jpg

Ännu ett lopp som jag gör debut i! Var dock iväg och provkörde banan förra lördagen (med en miljon felkörningar samt en hel del missar av banan), så jag hade lite koll på vad som väntade. Veckan innan starten har inte varit någon höjdare. Tror att det fortfarande är pollen som spökar, för har varit otroligt trött i kroppen hela veckan. Går mycket i trappor/ klättrar på jobbet, och t.o.m det har jag känt av. Lite som konstant mjölksyra kan man säga... 

Nåväl, klockan 08 på söndag morgon anlände jag till Lida friluftsområde. Som jag tidigare nämnt tycker jag om att ha tid på mig att förbereda för nummerlappar, packa iordning alla prylar jag ska ha med mig: gels, slang o.s.v. Sen är det såklart alltid en fördel att vara i tid så man hinner prata så mycket som möjligt med alla vänner och bekanta som också är där för att cykla!  

Inför starten 

Tog följe och trampade lite lätt med Malin Kågström, en lättsam tjej jag träffade på ett cykelläger på Fuerteventura förra året. Hon är rolig som tusan, vilket lättar upp så här innan start. Man glömmer bort att vara nervös eller oroa sig för saker man inte kan råda över. Vid det här laget hade jag insett att det skulle bli en galet tuff dag för mig och mina smärtande ben. MEN, det är kul att cykla! Och varje gång jag har en sån här känsla så sänker jag målen och intalar mig själv att bara njuta av var jag är. Att jag fått den här chansen. Det får på något vis allt det där dåliga att blurras ut ett slag. Jag är här för att jag älskar att cykla. That’s it! 

Starten 

I startfållan var det mycket snack om den branta skidbacken vi skulle börja loppet med. Många som visste att de inte skulle ta sig upp för den. Jag försökte hålla koll på vilka så jag kunde planera min egen körning. Just kort och brant är sällan några bekymmer för mig.  

Starten gick och det var full fart uppför! Jag hade hamnat längst bak i fållan så hade alla framför mig. Många som klickade ur och började springa när vi närmade oss toppen, så jag fick väja för ett par stycken. Lyckades ändå ta mig fram och förbi, och sedan var det bara att börja rulla nedför. Hamnade rätt bra i en klunga och höll tummarna att jag skulle orka haka på dem ett tag. Det sprack upp fort och blev flera grupperingar, jag hamnade i en av de längre bak, men orkade bara hålla ut till motionsspåret blev grusväg. Såg hur tjejgänget försvann förbi ladan och jag orkade inte trycka på mer. Mjölksyran sprutade och benen värkte bara mer och mer. Drog ner till snigeltempo och bestämde mig för att bara se till att ta mig i mål. En loop i taget. Fokus på att ha kul och njuta av de ställen banan går på stigar.  

Loop 2 

För en gång skull hade jag langning! Den eminenta Eric Herlitz stod vid varvningen med en ny flaska sportdryck som jag greppade tag i ut på andra loopen. Här blir det stig! Stig uppför, stig nedför, korsa en väg och MER stig! Så fort jag är i skogen flyter det på. Försöker nyttja resten av kroppen och hitta ett bra flyt snarare än att bara mata på med benen. Tycker jag får in en rätt bra känsla, även om det varit lite mer bekvämt med mindre luft i däcken. Har på något vis lättare att trycka undan smärtan när jag kör i skogen. Då är det liksom fullt fokus på alla hinder. Men så fort det nalkas grusväg eller motionsspår och det hänger på benen så blir det bara kaos. Fick kämpa en hel del med det mentala på andra loopen, speciellt mot slutet när höger vad börjar skylta med krampkänningar. Backe upp mot skidbacken... BIT IHOP! 

4Q7A6481.jpg

Foto: Happyride.se

Loop 3 

Inför varvningen var jag helt paj, vaden krampade och jag var allmänt trött på att ligga och dra själv på alla öppna partier. Men så såg jag Kristian och Ludvig stå bredvid banan och hejja, och fick sån jävla energikick av det! Kristian gav mig en flaska vatten i farten som jag hann ta några klunkar av innan det var dags att ta nästa flaska av Eric lite längre upp. Nu var det bara 20km kvar och en väldans massa roliga stigar kvar! Tänkte på hejjarklacken och blev glad. Stigarna var inga som helst bekymmer. Tog det lugnt uppför för att inte krampa sönder vaden, men i övrigt gick det att trampa på. Kändes bra och för första gången under loppet hade jag läget under kontroll. Tog mig om tre andra damer i tävlingsklass, vilket ökade självförtroendet en smula. Lyckades även ta mig förbi ett gäng herrar som hade bekymmer i de tekniska partierna. Äntligen något som känns bra! Ner mot målområdet skymtade jag ryggen på ännu en tjej, och lyckades ta mig om henne uppför backen in mot mål. Det visade sig att hon dessutom körde i samma klass som mig, så även där tog jag en placering. Kunde inte stå eller andas när jag klev av cykeln, så mer än så hade jag nog inte kunnat ge! 

1044
1011
24

1004

Foto: mtbfoto.se


Det här kom på en 2:a plats i: “Sämsta känslan på en tävling”. 1:a plats var Swe Cup i Vårgårda för några år sedan. Jag tänker att om jag kan stå ut med att det går dåligt, gör ont, får ingen luft men ändå biter ihop och tar mig i mål, så stärker det åtminstone den mentala biten. Pannbenet. Hoppas såklart att den här känslan ska släppa snart så jag kan få köra någon tävling där kroppen inte skriker rakt ut redan innan start... 

Intressant att kolla siffrorna efter tävlingen... Snittade alltså 144watt under loppet. Det är inte ens i närheten av vad jag borde komma upp i om kroppen vore i någorlunda okej skick. Som sagt: Snart släpper det, hoppas jag. Dagen när kroppen är i fas med det mentala och allting bara flyter på så som det gjorde för några år sedan. Jag fortsätter hålla tummarna och är inte riktigt redo att ge upp ännu. 

Nu är det ett litet uppehåll från långloppscupen, men jag har planerat in Borlänge Tour i början på Juni. Tre dagars etapplopp i Dalarna! Nya tag då, hoppas vi ses!