Långloppsbloggen - Krasch på Ränneslätt - ctl00_cph1_head_topImage

Krasch på Ränneslätt

Blogg_linda_2022.jpg

Ni som sett resultatet från Ränneslättsturen vet ju redan att jag faktiskt tog mig i mål. Men så djupt som jag grävde idag – det var det längesen jag gjorde. Nu sitter jag här lite stel och allmänt mörbultad, men glad att det inte blev värre. Men, som vanligt så tar vi det från början. 

Jag rullade in cykeln i startfållan och fick en bra plats. Stod och småpratade lite med Mona och Josefin, tog en selfie med Cassandra och kände mig allmänt lugn men taggad. Vi skulle ha masterstart ut ur Eksjö och jag var inte uppvärmd. När starten går tar jag det först ganska lugnt, men märker att det körs på. Sen körs det på ännu mer, och ännu mer. Jag tänker att men vad är det här. Var är ens bilen. Ska det vara så här? Efter ha kört med en känsla av panik genom stan så ser jag bilen långt därframme med ett litet gäng tjejer. Pulsen ligger redan skyhögt och jag ber en stilla bön att tempot ska gå ner. Nu vet jag inte hur fort bilen körde – men betydligt fortare än mig. Då snittade jag 37,5 på det långa segmentet genom Eksjö. Nu är vi igång. 

Redan ut på grusvägarna har det spruckit av och vi bildar en klunga på 6-7 damer. Tempot är högt, men jag känner inte att jag har svårt att sitta med. Det är god stämning och alla hejar på alla. Vi turas om att dra och plockar sakta in tid på åkare framför. Anna Eriksmo frågar om det alltid är så här trevlig stämning. Absolut – så länge man slipper köra själv. När Cassandra går upp i front ropar alla ”Heja Loket” för att när hon sedan släpper fram nästa får ett ”Bra jobbat Loket”. Så håller vi på. Cykelglädje på riktigt. Det enda molnet på himmeln där ute på grusvägarna är den manliga cyklist utan nummerlapp som i backen kommer bakifrån och plötsligt ska lägga sig mitt i klungan. Varför gör man ens så. Jag fräser något om att vi faktiskt tävlar här och sen försvinner han. 

Vi passerar depån vid 22 km och viker in på stigarna vid skyttevärnet. För första gången känner jag att min puls går ner. Jag har hunnit bli uppvärmd och känslan är bra. Vi har tappat någon tjej bakom oss men samtidigt skymtar jag ett par framför. Vi är nära nu. Jag ligger sist i gruppen. När vi kommer till stenhällen där vi tidigare år haft två spår inser jag att det i år bara finns ett. Det skrämmer egentligen inte mig så mycket att det är markerat med två pilar ner. När jag kommer upp får jag ett litet släpp på framhjulet som glider i mossan. Framhjulet tvärställer och jag hinner tänka att nu går det åt helvete. Det är intressant det där. Man är helt oförbredd och annars är man inte så snabbtänkt, men då hinner man plötsligt tänka tusen tankar. Jag går över styret och landar på höger sida av ryggen rakt på stenhällen med cykeln efter. Vätskeryggan dämpar fallet något och det är ett under att den inte exploderar. Vätskan står däremot som en stråle ut ur munstycket. Höften gör ont, ryggen gör ont, men värst är den smärta som kommer i axeln och går rakt ut i armen. Ställer mig ändå snabbt upp. Ni vet, så ingen ska se en. Känner på hjälmen, även om huvudet inte ens nuddat backen och kollar lite snabbt på kroppen. Känns ganska ok, förutom axeln och armen. Jag drog axeln ur led förra året och sen dess är den inte helt hundra. Hoppar ändå upp och rullar vidare. Inledningsvis känns det ganska bra och jag försöker gå ifatt tjejerna framför. Inser att armen kommer sätta stopp för det. Det är 45 km kvar och det känns som en evighet. Stigarna får mer rötter, blir lite mer tekniska och jag har svårt att hålla i styret. Allt för fort kommer motorcykeln och hoppet sjunker. Å nej, herrarna, redan. Wengelin, Lindgren, Lindh och Svensson passerar snyggt och snabbt. Jag klarar inte att hålla ut till höger i spenaten utan väljer helt enkelt att stanna istället. Efter ett par minuter till kommer ett par killar till och därefter följer en strid ström åkare. Snygga omkörningar och bra pepp, men jag har för ont för att få fram ett leende och oftast väljer jag att helt enkelt stanna och släppa de som kommer bakifrån. Inser att det blir en lång dag det här. Jag hatar verkligen att bryta och det skulle jag inte göra idag heller. Speciellt inte heller då jag tvingades kliva av efter punkafesten på Lida loop. 

Tack Ränneslättsturen för ett bra arrangemang. Banan var grymt bra skyltad. Världsklass. Jag gillar egentligen den nya bansträckningen – men idag hade det gärna fått vara asfalt de tre sista milen. Ska jag skicka med något så var det att det var för kort avstånd mellan damstarten och herrarnas start. De främsta damerna förtjänar en schysst tävling utan passager på slutet. Sen kanske masterbilen kan lätta lite på gaspedalen nästa år ;-)

IMG_6839.JPGSmåprat innan start.

IMG_6840.JPG

Cassandra6.jpg

IMG_6838.jpg

Hur djupt kan man gräva.