Det här är jag, Henrik Öijer, med tre minuter kvar till start av Långloppscupen 2015

Vem är Henrik Öijer?

Efter några år med fokus på landsvägscykling så är jag tillbaka till rötterna igen med en liten satsning på MTB. Jag har cyklat MTB sedan -97 och tävlat sedan -98, körde faktiskt Långa Billingeracet redan 2005 då loppet hade premiär i sin nuvarande form (tidigare fanns Billingeracet som ett mycket populärt XC-lopp). Det där premiäråret så lyckades jag faktiskt att med viss tur bli tvåa. Men det var innan tävlingen blev en del av Långloppscupen det. Sedan dess har både MTB-sporten, Långloppscupen oh Billingeracet utvecklats enormt. 

Mitt namn är alltså Henrik Öijer, jag är 33 år ung, har en familj bestående av fru, fyra barn och en tvåårig dvärghamster vid namn Sessa. Vi bor i ett hus i Falun och jag jobbar med busstrafik på ett kontor i förorten Borlänge. Cykel är mitt stora intresse och det försöker jag ägna mig åt så mycket som jag kan och hinner. Dom senaste åren med fokus på landsväg men i övrigt har det varit i skogen jag cyklat mest. I år gör jag en nysatsning på MTB-sporten och Långloppscupen och här på Langloppscupen.se kommer jag skriva lite inför och efter mina starter i cupens deltävlingar. 

Billingeracet

Starten på Långloppscupen och ett av mina absoluta favoritlopp. Det är långt, kuperat, innehåller mycket stigcykling och är en riktig utmaning. Samtliga tidigare försök har inneburit att jag kroknat något på slutet. Billingeracet är lite som att äta hemlagad mat i en värld av snabbmat. Det är lätt att trivas och atmosfären är välkomnande. 

Mina målsättningar med årets Långloppscup är dels att bli topp tio totalt i elitklassen samt att bli topp tio i någon av deltävlingarna. Med en god form och ett par konkurrenter borta denna helg så siktade jag in mig på att försöka nå det där topp tio-resultatet redan i premiären. 

Dagen innan loppet så åkte jag ner till Skövde och provkörde 23 kilometer av Billingeracet. Det är alltid lika härligt att få möta våren i Skövde och cykla i hav av vitsippor.

Benen kändes inget vidare dagen innan loppet. Faktiskt nästan samma sega känsla som jag hade på Lidingöloppet MTB en vecka tidigare. Men det är ju inte dagen innan som benen ska vara på topp intalade jag mig.

På tävlingsdagen så värmde jag upp genom att cykla andra halvan av startbacken och första stigpartiet. Oj, vilka bra ben!  Det här skulle kunna bli en riktigt bra dag. Jag rullade ner till starten och kände mig pigg, stark och avslappnad. Vid starten så finns det många bekanta ansikten att växla några ord med och tiden går snabbt när man har roligt. 

Plötsligt så går starten och vi rullar iväg. Upp i backen känner jag mig pigg och jag är först av alla när vi svänger av asfalten, helt enligt plan. När backen brantar till så tar jag mitt eget tempo och kommer upp till bergspriset kring femte plats. Mikael Flockhart och Axel Lindh har redan snott åt sig en liten lucka. Jag tar det lite lugnt men märker snabbt att övriga också gör det. Jag har ingen lust att låta Mikael och Axel avgöra tävlingen redan vid bergspriset så jag är med och sätter fart på vår andragrupp. In på första stigpartiet är jag trea.

Vi ser Mikael och Axel framför oss väldigt länge i tävlingen. Skogspartierna går bra, trots de senaste åren med asfalt under däcken. Vi håller tätduon i sikte på banvallen och visst tar vi in lite ibland. Vår grupp består av ett tiotal cyklister inledningsvis men vi reduceras efter ett skogsparti till åtta cyklister. Hänger jag i här så blir jag alltså topp tio. Farten trissas upp mellan Ljungstorp och Öglund och jag börjar få det lite jobbigt. När vi går in i Öglundabacken så är jag sist i gruppen och mot slutet av backen så får jag ge mig. Mikael har släppt iväg Axel och gruppen fångar in Mikael. Det visar sig senare att Axel Lindh håller undan hela vägen till mål och vinner efter en imponerande solokörning.

Det var ju inte vad jag hoppats på men jag gör om planen till att vänta in nästa grupp och se om jag kan hänga med dem och kanske köra ifrån på slutet. Vid varvning så sitter jag i en grupp om placeringarna 9-14 och känner att bakdäcket har tappat luft. Inte hellr vad jag hoppats på. Efter några kilometer på andra halvan så tappar jag gruppen och stannar då för att fylla på med luft. Det krånglar och jag ser cyklist efter cyklist passera. När bakdäcket fått ny, fräsch, luft så rullar jag vidare ensam. Ingen grupp att åka i, ingen aning om vilken placering jag ligger på och långt kvar till mål. Väljer ett tempo som jag kan hålla ensam hela vägen till målet istället för att försöka jaga ikapp eller låta någon jaga ikapp.

Med någon mil kvar till mål så hamnar jag i en liten grupp. Vi blir ifattåkta av någon och kör ikapp någon annan. Stigpartierna kommer slag i slag och jag börjar så sakteliga få tillbaka lite bättre känsla igen. Mot slutet så höjer en i gruppen farten och jag följer med. Varje poäng kan bli viktig när vi i höst ska räkna ihop totalställningen! När vi kommer till dom avslutande backarna så tvingas jag släppa iväg min farthöjande kamrat men plockar två andra i klättringarna. 

När jag kommer i mål så är jag inte nöjd med mitt genomförande av loppet, men kanske var jag inte tillräckligt förberedd och kanske brände jag alldeles för mycket krut i början av loppet bara för att benen kändes bra. Det är lätt att elda för kråkorna när kroppen känns på topp. 
Precis som innan start så finns det många bekanta att prata med och tiden går fort. Jag väntar på mina samåkningskamrater från Mora; Andreas och Andreas. Delade för övrigt hotellrum med Henrik och Henrik också. Jag får se en resultatlista där mitt namn står på 18:e plats i elitklassen och bland alla klasser så blev jag 23:a. 13 placeringar sämre än jag hoppats på, men inte någon katastrof. Jag gör en snabb analys av loppet och hittar några styrkor och svagheter i mitt genomförande som jag ska jobba på inför och under följande deltävlingar.

Nästa lopp blir hemmatävlingen Långa Lugnet i Falun. Du kan enkelt anmäla dig här. Då blir det ett nytt försök på ett fint reslutat för mig. Senast jag var topp tio på en deltävling i Långloppscupen var nog 2008, men skam den som ger sig.

Framöver ska jag försöka hålla inläggen lite kortare, men om du vill läsa mer om/av mig så är du välkommen att följa mig via min blogg, klicka dig vidare till www.henrikoijer.com