Vi skrev historia

Linda_bloggbild2019.jpg

När jag blir gammal ska jag berätta för mina barnbarn att jag var med det där året då damernas Cykelvasa skrev historia. För det gjorde vi. Vasaloppet var tidigt ute med egen damstart och har varit och är en föregångare för flera andra långloppsarrangörer. I år har det verkligen hänt något i cykel-Sverige och antalet damer i tävlingsklass har växt otroligt mycket. Igår var vi 132 damer i startfållan. 132 damer som alla klarat seedningskraven för fålla 0 - elitfållan. Så otroligt mäktigt. Så många tjejer att de sista knappt fick plats med sina cyklar i fållan. Alla tjejer pratade om det stora startfältet. Idag skulle vi, på mäktigaste vis, få rulla igenom startportalen mot Mora i fäders spår. Och vilket lopp det blev. Med ett så stort startfält blir det stora klungor och riktig klungkörning. 
IMG_8157.jpgDamernas fålla 0. 

IMG_8185.JPGKänslan innan start. 

Mitt lopp då. Jodå, jag gav allt och lite till - sen var det 68 km kvar. Jag hade bestämt mig för att försöka haka på tjejerna i Bicycling-teamet som också hade 3:30 som måltid. Tar rygg på dem direkt i startbacken och när backen är slut är vi en stor klunga som rullar utför på grusvägen. Det är så otroligt häftigt. Vi går runt åt höger för att på bästa sätt klara den för dagen tuffa motvinden. Det är så snyggt. Duktiga starka tjejer som kan det här med cykling. Tjejer som förtjänar en egen damstart. När vi viker in vid kontrollen i Smågan är det min tur att ta en förning. Ser bakom mig att vi säkert är 30-40 tjejer i klungan. Tar en lång förning genom kontrollen och går åt sidan när vi kommer ut på grusvägen. Jag går neråt i klungan och lägger mig sist. Återhämtar mig något och vet att vi kör bra. Det här tempot är väl under 3:30. Grusvägen är lös och när jag efter någon minuts ouppmärksamhet tittar upp ser jag framför ett par tjejer hur klungan delats i två klungor. Där framme ligger Yvonne, Helen från teamet och tjejerna från Bicycling. Skit, jag ska ju ligga med dom. Går ut, går om och upp och drar. Tar i, men lyckas inte täppa luckan. Avståndet växer till kanske 10 meter. Jag trampar och trampar och försöker komma ifatt, men jag ser hur luckan växer. Så ligger vi, länge. Väldigt länge. På ungefär samma avstånd. Jag ser att pulsen ganska länge ligger över 190. Det är inte bra. Till slut går det inte längre. Pulsen på handleden visar 204 och plötsligt ser jag stjärnor. Jag, som inte tycker att jag gått för hårt, har gjort precis det i motvinden. Tvingas slå av på farten. Bakom mig ligger fyra tjejer. De andra har släppt. Tre går om och jag kan inte frambringa någon kraft alls för att gå med. Ser hur de seglar iväg. Så himla dumt. Förbannar mig för att jag var ouppmärksam och inte hade koll på klungan framför, arg för att jag gick hela vägen bak efter min förning och inte la mig mer strategiskt i mitten. Tjejen bakom mig går upp och drar. Hon har en svart tröja med blåa prickar och när jag tittar på hennes rygg ser jag hur de dansar framför mig. Vi passerar skylten ”Mora 68km” och jag har bränt krutet. Jag tänker på vår kompis Håkan. Håkan kör brytbussen och han har sagt att jag inte får åka med den. Drömmer också om pizza. Ligger kvar bakom tjejen med prickarna tills jag börjar återgå till någon form av normal känsla. Eller ja, som om det ens finns på ett långlopp, men en något mer samlad känsla iaf. Vi kör ihop och kommer sedan ifatt en tjej i vitt och blått. Hon är urstark och tillsammans kör vi på bra. Vi börjar skymta en stor klunga framför oss. I Oxbergsbackarna blir vi plötsligt ifattkörda först av två tjejer och sen av en stor klunga till. Klungan framför skymtar fortfarande emellanåt. Vi hittar ett riktigt bra samarbete och går runt snyggt. När herrarna kommer ifatt får vi in på ett led och låter bli att gå runt tills gruppen passerat. Tempot känns lagom och jag har sedan långe insett att det inte kommer bli någon rekordtid i år. Min galna körning efter Smågan och motvinden tog på krafterna. Vi rullar genom Moraparken och in på upploppet. Klockan stannar på 3:42. Åtta minuter sämre än förra året. Klungan med Bicycling-tjejerna och in på 3:36 och Helene och Yvonne på 3:40. Så nära men ändå så långt borta. Tiderna i resultatlistan vittnar om att det var tufft idag.  Inget rekordår direkt. 

IMG_8187.JPG

Foto: Happyride.se - mitt i backen innan Oxberg.

Det bästa idag var också att Axel fick vara med och titta på. Han stod bredvid vår startfålla när starten gick. Jag kunde se att han var nervös och jag skymtade en tår i ögonvrån. Nervös både för min skull, men också för att han ensam skulle åka med Lasse Strand till Mora. Stanna i alla depåerna och följa täten. Framme i Mora så står han där. Med armarna utsträckta och ger mig en stor kram. Han är glad, nöjd och och har massor att berätta. Tack Lasse! Imorgon skall jag och Axel köra Cykelvasan 30. Det kommer också bli historiskt på sitt sätt. Frågan är bara hur sliten jag är. Klockan skvallrar om 3 dagars återhämtning. Jag har också haft nästan 10 slag högre snittpuls än vad jag brukar på långloppen, så kanske har jag nåt skit i kroppen