Utanför komforzonen på Borlänge Tour

Linda_bloggbild2019.jpg

Jag köpte min första MTB för fyra år sedan. Sen cykeln kom in i mitt liv så har den blivit mitt redskap för att få uppleva alla möjliga äventyr. Nya stigar att upptäcka, nya hinder att klara, eller nya tävlingsdiscipliner att testa. I helgen som gick var vi på Borlänge Tour - ett tredagars etapplopp i XCO. Jag var faktiskt med för två år sedan också. Då var jag totalt oförberedd på vad som väntade. Rent krasst så är nog tävlingen ganska tekniskt lätt för att vara XCO. Banan kuperad, men ändå ganska flowig och insprängt finns några dropp. Dropp som för två år sedan var helt omöjliga för mig. Jag stod ovanför och tittade ner och var paralyserad av skräck. Helt övertygad om att jag aldrig skulle kunde cykla där. I en snäv kurva utför ramlade jag också och bröt fyra revben, något som grusade minnet av tävlingen.

Jag velade därför innan jag anmälde mig. I år skulle även en prolog köras i centrala Borlänge med trappor både uppför och nerför. En typ av cykling som var helt ny för mig. Att prologen också var 1,9 km lång (kort) gjorde inte att det kändes bättre. Jag är ett diesellok och att köra 5 minuter på max skulle bli svårt. 

Redan när jag var ute och provrullade banan innan prologen hade jag en klump i magen. Utför trapporna kändes helt överkomligt, men uppför så många trappsteg verkade otäckt. Både att hålla sig på den smala remsa som var byggd för barnvagnar men också att behålla trycket uppför så många trappsteg. Att inte ramla baklänges mitt i trappan. Med ödmjukhet såg jag hur massor av cyklister tog sig upp för trappan tillsynes hur lätt som helst. Då började tankarna komma. Negativa tankar. Varför gör jag det här? Vem tror jag att jag är? Vad skall alla andra tycka? Tänk om någon ser att jag misslyckas. När jag stod på scenen och skulle starta ville en del av mig bara försvinna genom marken. Där och då var jag långt utanför min komfortzon.  

När jag sedan rullade över mållinjen var hjärnspökena bortjagade. Jag hade slutat sist, men besegrat mig själv. Jag cyklade nerför den långa trappan, och jag hade försökt cykla uppför hela den trappa som var delad i tre sektioner och kom nästan ända upp innan jag fick sätta ner en fot. Ingen prestation i världsklass, men för mig kändes det skönt. Sen var det ju som så ofta, att när man väl vågar testa så var det inte så där farligt eller otäckt som man målat upp i huvudet. Framöver vet jag att jag kan cykla i trappor och kommer inte behöva tveka för det mer. 

På lördagen och söndagen väntade etapp 2 och 3 ute i Mellsta. Med mer mod och lite jävlar anamma rullade jag på träning igenom alla A- och B-spår. Det kändes på riktigt hur fett som helst. Precis sekunden när man rullar över kanten på ett högt dropp och det inte finns någon återvändo och känslan när man sedan satt det och direkt vill köra det igen. På lördagens etapp var jag lite trögstartad och tappade lite på första varvet, men på söndagen kör jag en riktigt bra etapp. Jag har flera veterantjejer bakom mig i mål och hade jag monterat bort bromsarna hade det gått ännu fortare.I totalen plockar jag hem segern i D30 om man vänder resultatlistan baklänges, men det är inte så noga. 

Under det senaste året har jag valt att kliva utanför min komfortzon flera gånger. Vätternrundan med Skoda Cycling Team, Vansbrosimningen, Lidingöloppet, Lida 24h, Vasaloppet, ett etapplopp i Israel, tempolopp och GP-lopp med landsvägscykeln och nu senast Borlänge Tour. Det har varit många hjärnspöken att besegra, negativa tankar att bearbeta och mycket pannbensbyggande. Samtidigt så är belöningen vid uppnådd prestation det som gör det hela värt besväret. Känslan när man springer, rullar eller skidar över mållinjen efter timmar av blod, svett och tårar. Det är prestationer där tiden i mål, eller plats i resultatlistan har varit ganska oviktiga. Istället är prestationen att jag flera gånger besegrat mig själv. Jag gjorde också det som jag tyckte var roligt, utan att fokusera allt för mycket på alla andras förväntningar. 

Hade jag varit en bättre cyklist om jag inte gjort allt det här, hattat mellan grenar, utsatt kroppen för en massa onödig ansträngning. Troligen. Att träna mer grenspecifikt skulle ge mycket. Likaså ökad kontinuitet i träningen. Efter Lidingöloppet kunde jag inte träna på två veckor. Men hade jag varit gladare? 

Vi människor är på många sätt vanedjur. Vi sover på samma sida sängen, har våra morgonrutiner. Umgås i samma gäng. Det är oftast det enklaste. Vi vet hur vi skall bete oss och vad som förväntas av oss. För ett tag sedan så lyssnade jag på en föreläsare som heter Clas Malmström och föreläser om mental friskvård. Titeln på föreläsningen var ”Ett bra liv är inte bekvämt” och handlade om vikten av ibland anta både fysiska och mentala utmaningar för att må bra. Jag försöker leva efter det där. 

Den här helgen värmde all den pepp jag fick långt in i hjärtat. Alla ni som kom fram och stöttade och peppade, som visste att jag tävlade mot mig själv. Alla ni som hört av er som också tvekar sådär ibland. Våga! 

Tack Borlänge Tour för ett fantastiskt arrangemang. Det är härligt att se så otroligt många barn och ungdomar som cyklar. Jag vet att ni slet med tidtagningen och det hoppas jag funkar bättre nästa år.

                               Foto: Henrik Öijer. 

                               Foto: Henrik Öijer.

                               Foto: Henrik Öijer.

                               Foto: Henrik Öijer. 

                               Foto: Henrik Öijer.

IMG_5854.JPG

Foto: Erik Killström. Så här cool kände jag mig också.