Tävling är den bästa träningen

Linda_bloggbild2019.jpg

Jag vet inte om jag skall kalla dagens prolog för ett bryskt uppvaknande. Så länge jag inte tittar på resultatlistan är jag riktigt riktigt nöjd. Jag kände mig stark och tyckte att det flöt på bra. Formen är inte på topp och visst är jag lite ringrostig på stigarna. Kanske inte så konstigt när det bara är februari. Zwift i alla ära, men att köra ute är något helt annat.  Men jag klämde ur varenda watt jag hade idag. Pulsen toppade på 198. Det är ruggigt högt även för mig. Banan idag var inte heller så tillrättalagd som vi svenskar är vana vid. Långt ifrån. Men det är så kul. Som att cykla i ett enda stort äventyr där jag konstant nyper mig i armen för att vi faktiskt är här. Vilt och vackert. Vi och en massa ruggigt starka mixlag. Lag som helt ärligt tävlar i en annan ligga än mig och Henrik. Vi pratar OS, VM, Cape Epic...ja ni fattar. Och här är jag, en snart 40-årig heltidsarbetande mamma. Antingen konstaterar jag att vi rullade i mål hela 16 minuter efter det franska paret, eller så känner jag mig nöjd över att vi (jag) bara tappade 16 minuter på 1h och 20 minuters cykling mot en som tävlar på absolut toppnivå. 

Imorgon ska vi köra långt. Långt, backigt och tufft. Det kommer bli en utmaning i sig och för min del får gärna temperaturen sjunka lite till imorgon. Luftfuktigheten är under 10% och munnen blir som ett sandpapper i vinden. 

För övrigt är det här stället precis hur nice som helst. Vid målgång byts lappen med etappens höjdkurvor mot en kall öl och lunch. Därefter är det gött häng i skuggan med de andra cyklisterna. Som arrangörerna uttryckte det: This race is not only about the race, it’s about the experience. Och mer äventyr än så här är svårt att få. 

IMG_2556.JPG

Stekare!

IMG_2563.JPG

IMG_2562.JPG

IMG_2555.jpg