topbild_3.jpg

Tagen på sängen

catina_3.jpg

Jag ligger på sängen i Trysil och läser en god bok. Min son Wincent kommer gående och pratar med någon i sin telefon. ”Hon är min mamma” säger han ”Du kan få prata med henne”. Jag undrar förstås vem som ringer till mig på hans telefon och tar luren. ”Hej, det är Lasse Strand från Mitsubishi MTB Challenge”.

Aha tänker jag, nu ringer han om priset som aldrig blev skickat från förra säsongen. Vi pratar om det en stund men det är inte därför Lasse ringer. Han ringer för att höra om jag ska cykla i år igen och ”Ja, självklart ska jag det, alla nio deltävlingar” Då undrar han om jag kan tänka mig att blogga så som Bitte gjorde förra året? Det vill jag så klart. Jag blir glad och exalterad men också lite nervös, prestationsångesten smyger sig på. Nej, inte för att jag måste prestera bra på tävlingarna utan för att jag vill ge er läsare en lika trevlig läsupplevelse som Bitte gjorde förra säsongen. Vi var nog många som läste och kände igen oss. Vi var i samma situation förra säsongen, jag och Bitte, med tävlande i MTB för första gången. Ni som cyklat ett tag kanske kunde dra er till minnes hur det var den där första gången ni stod på startlinjen för att genomföra ett långlopp på cykel.

Vem är jag?

Vem är då jag som i år ska ta er med på denna fantastiska resa, som det är att åka Långloppscupens alla deltävlingar? Jo, jag heter Catina Karlsson, är 45 år när cupen är slut i september, mamma till två MTB galna pojkar på 14 och sambo med Anders. Till vardags driver jag en montessoriförskola, där jag också arbetar som montessoriförskollärare. Ni förstår redan nu att jag gillar utmaningar! Anders är den som tagit in cyklingen i familjen. Farfar Erland har cyklat Vätternrundan 25 gånger och i vintras gjorde han också sitt 50:e Vasalopp. Han är hela familjens förebild och barnens idol.

catina_2.jpg

Jag är uppvuxen i Tibro, Västergötland. Det är ingen lögn att säga att jag är så gott som född på en cykel. När man är från en liten kommun blir det möjligt att ta sig vart som helst ganska snabbt om man bara har en cykel. Vinter som sommar trampade jag runt, till skola, handbollsträning, kompisar, kören, affären. På den här tiden hade jag väll aldrig en tanke på att tävlingscykla, fast grannen var landsvägscyklist och arbetade med Postgirot år ut och år in. Tibro har ganska nyligen startat en MTB klubb och det ska bli roligt att komma hem och cykla på Swe-cup i juli. Studier tog mig sedan till Härnösand. En underbar stad med fina cykelspår fick vi veta när vi var där förra sommaren på tävling. I Härnösand blev det inte så mycket cykling men mer handboll. Jag fortsatte spela med mitt Tibro lag i Div. 1. För många var det otänkbart att kunna spela i en sådan hög serie utan att träna regelbundet med det egna laget. Men det gick bra, jag fick träna med herrlaget i Härnösand då det inte fanns damhandboll där och det var ju också en himla utmaning i livet. Efter Härnösand hamnade jag i Sundbyberg utanför Stockholm. Där började jag hoppa fallskärm och det blev 500 hopp innan jag la skärmen på hyllan. Ytterligare en utmaning att lägga till handlingarna.

Men min största utmaning i livet har nog ändå varit när jag fick mina barn och det är ju faktiskt en pågående utmaning med två killar i tonåren.

För mig och Anders var det självklart att livet inte bara kunde gå vidare som tidigare när vi fick barn. Egna intressen, motionerande, resande m.m. har fått stå på vänt och tiden har ägnats åt barnen och deras intressen och behov.

Vi brukar skämtsamt säga att de lärde sig cykla innan de kunde gå. På våren det året de skulle fylla fyra år cyklade de utan stödhjul på trampcyklar och sedan dess har de bara cyklat. Det tog mig många år att förstå att istället för att bara skjutsa till och från träningar kunde jag vara med. För två år sedan provade jag men det blev inte så mycket och vi skojade om att jag bara var med på avlutningarna. Ytterligare en utmaning, den att cykla i skogen. Det hade jag aldrig gjort förut och det är mycket läskigare än att hoppa fallskärm, kan jag meddela.

Så för att göra livet lite mer spännande och ge mig själv ytterligare en utmaning så bestlutade jag mig under hösten 2013 för att jag skulle köra alla deltävlingar i Långloppscupen. Sagt och gjort, jag pratade naturligtvis igenom det hela med Anders, det ska ju fungera för hela familjen och inte minst ekonomiskt. En tävlingsavgift i sig är ju inte så dyr men alla nio och med resor + ev. övernattningar kostar ju en del. Sen var det ju också den lilla detaljen att jag behövde en ”riktig” cykel. I alla fall om man frågade Anders och de andra i Västerås CK som ville ha något att säga om saken.

catina_1.jpg

Jag körde runt på en så kallad MTB cykel som jag fått som premie när jag handlat varor på någon hemelektronikkedja. Ja, ni ser den kanske framför er?! Höstsäsongen led mot sitt slut och vi åkte för att titta på de cyklar som fanns kvar. Hittade en som passade perfekt, tyvärr så passa den också mina barn perfekt så vilka åkte från affären med cyklar? Ja, inte var det jag utan mina barn. Snopet för mig, men den som väntar på något gott. Till våren blev det min tur och då fick jag ta hem min härliga Scott Scale 935. Snacka om att det blev cykling på en helt annan nivå.

Det skulle visa sig att det cykelköpet var en av de bästa investeringarna i mitt liv. Jag är så glad att jag lät mig övertalas. Efter många av loppen förra säsongen så tackade jag verkligen min underbara cykel för att den hade tagit mig runt alla milen och hela vägen in i mål. Min egen tävlingsinstinkt och envishet hade kanske också en del med saken att göra.

Nu är det snart dags för min Långloppspremiär 2015, Billingeracet i Skövde. För mig blir det som att komma hem. Jag hoppas naturligtvis på en torrare banan i år, men ser fram emot de vackra vitsippeängarna och hoppas att det ska finnas lite ork kvar till sista backen. Uppladdningen kan diskuteras. Körde utomhus till november i fjol och har sedan kört inne på träningscykel. Lite för oregelbundet för att känna mig säker på min form. Nu ska jag ut och testa skogen så att man är lite uppdaterad på stenar och rötter.

Jag ser verkligen fram emot säsongen och att få träffa alla er i spåret. Som ni kanske märkt har jag utmanat mig i hela mitt liv. Att köra tävlingsklass, damer 40 var självklart för mig redan förra säsongen, så det tänker jag göra i år också. Mitt mål är att kunna göra bättre tider på alla lopp, men jag kommer inte prata så mycket om det här på bloggen.

Jag tänkte fokusera mer på känslan, på banan och naturen runt banan, på de som står och hejar och på er medcyklister. På den härliga stämning som alltid infinner sig vid en långloppstävling och på organisationen och det som de gör för att vi ska ha det bra utmed banan och när vi glada och lyckliga men ack så trötta kommer i mål.

Till dig som åker cupen för första gången vill jag bara säga Grattis till ett smart val att spendera din fritid på. Lycka till och vi ses i spåret……