Nördiga detaljer och bildbomb

Linda_bloggbild2019.jpg

Summering och nördiga detaljer! + BILDBOMB

Så vad krävs då för att ro ett etapplopp som detta i hamn. Hur starka är vinnarna och vad krävs för att nå toppen. Vilken utrustning hade jag och hur bodde vi? Det här inlägget blir en summering av allt detta och svar på några av alla de frågor som kommit.

Själv kan jag rapportera att vi numera befinner oss i Sverige. Något slitna, men mest trötta. Den här veckan blir det sportlovsmys med barnen för min del. På söndag väntar sedan årets stora utmaning Öppet Spår. Hittills har jag samlat ihop 7 mil skidor och tekniken är ett haveri, men jag har bestämt mig. Mitt pannben tänker ta mig till Mora, även om det så tar 14 timmar.

Så, tillbaka till Israel. Hur bra är de bästa? Det här blir så klart en helt ovetenskaplig analys utifrån ett enda etapplopp, men kan kanske ändå ge er en fingervisning. Nedan följer en kort genomgång av de olika vinnarcyklisterna, deras bakgrund och tider.

Vi hade en totaltid på fyra etapper på 15h 20 min, vilket får bli referens. Där är jag den svagare av oss samtidigt som Henrik kanske är lite starkare än några av de andra herrarna i mixklassen. Samtidigt har vi inte kunnat dra så stor nytta av detta som vi kanske hoppats och det är ofta min förmåga som varit begränsningen. Min styrka är uthålligheten och svagheten är tekniken. Vi är tidsmässigt 15-18% efter vinnarna i vår klass på varje etapp. De bästa cyklisterna är tränade för att köra hårt många dagar och tappar inte så mycket från dag till dag. Det gör inte jag heller. Varför det är så vet jag inte. Antagligen någon bra gen jag kan tacka för det. Jag blir så klart sliten som alla andra, men tappar inte så mycket kraft över tid. Det märks också på våra placeringar 13-8-6-9 där vi alltså blir bättre i förhållande till de andra lagen över tid (sista etappen körde jag utan draghjälp i början och Henrik punkterade på slutet). 

I herrklassen vann Sören Nissen och Cory Wallace runt 11h. Sören är regerande luxemburgsk mästare i XCO, XCM och cyclocross och är cykelproffs på heltid. Cory har tio år som proffscyklist bakom sig. Kanadensisk mästare, världscupen, vinnare av Yak Attack i Nepal osv. Bor idag i Nepal och lever som cyklist.

I damklassen vann ett israeliskt lag bestående av Naama Noyman och Gali Weiberg på tiden 13h 18min. Den första är regerande israelisk mästarinna och född 1998, alltså på väg uppåt. Den andra blev israelisk mästarinna i XCM 2017. Damlaget på andra plats bestod av Noga Korem från Israel och Nathalie Schneitter från Schweiz. Den första är idag rankad 29 i världen och tävlar i världscupen. Den sista har tävlat tio år i världscupen, vann VM-guld i U23 2008, har kört två OS, men beskriver sig idag som ”pensionär”. Vi hade samma sluttid som detta andra damlag.

I herr, respektive damklassen är det förbjudet att hjälpas åt genom att putas eller dra och därför är damlagen något långsammare än de snabbaste mixlagen.

Vinnande mixlag körde in på 12h 36min. Det laget bestod av Ilan Edelson och Deborah Ohayon, där hon slutade två på israeliska mästerskapen i XCM. Han var det svårare att få koll på, men en placering på runt 240 på världsrankingen. Det franska lag jag skrivit om tidigare slutade två i totalen. De är båda proffs och tävlar på internationell nivå. I toppen fanns fyra riktigt starka lag som hade en jämn match och jag och Henrik slutade 7:a i totalen av totalt 14 lag.

Som ni märker är det alltså riktigt duktiga cyklister i toppen och nivån är klart högre än på de svenska långloppen. Tidsmässigt är vi 15-18% efter toppen i mixklass. Det låter kanske inte så mycket men det är en stor klasskillnad. Jag upplever den största skillnaden på de tekniska partierna. På platten skiljer det också mindre än vad det gör utför. De är alla mycket tekniskt duktiga åkare och då sparar man väldigt mycket så fort det blir svårt. Bort med fingrarna från bromsarna alltså. De ledande mixlagen låg träningsmässigt på cirka 15h cykel per vecka. Dessa lever också cykel på ett helt annat sätt än glada motionärer som mig. Tiden man lägger på att fixa cykeln, vad man äter, när man äter, hur man väljer att vila efter varje etapp, vad man dricker. Saker som kan tyckas som smådetaljer, men som sammantaget är det som gör mycket av skillnaden – förutom talang, teknik, styrka, VO2max och uthållighet då. Otroligt imponerande att se denna dedikation. Någon djupare analys än så här gör jag inte. Vi kan väl bara dra slutsatsen att det krävs mycket för att nå toppen.

Jag har även fått mycket frågor om banan. Hur tekniskt svårt det är. Arrangörerna vill kalla det för ett single-track race. Med svenska mått mätt är det definitivt det. Visst finns det transportsträckor, men de är inte många och inte långa. De är heller inte så lättrullade som de svenska grusvägarna direkt. Sista dagen körde vi en loop med enbart single-track på 35 km. Det räcker ganska långt. Tekniskt då? Här får jag ha mig själv som referenspunkt igen. Jag har inte cyklat så länge. Ser min teknik som den svagaste länken, men jag tog mig fram överallt. Någon gång varje etapp har jag tvingats hoppa av och gå. Då ner för en kort brant eller dropp. Annars har jag kunnat rullat på. Så fort det kommer ett tekniskt eller svårt parti är det märkt med röda pilar. En för en liten svårighet, två för en svår och på de riktigt knepiga ställena står också en person utplacerad. Uppskattningsvis körde jag 95% av de röda pilarna. Så det fixar ni! Det är inte de enskilda hindren som är svåra utan snarare mängden och längden. Skillnaden mot hemma är väl snarare att också en liten vurpa gör ont. Det finns ingen mjuk mossa att landa i utan man faller ganska hårt på de vassa stenarna här.

Vädret då. Perfekt cykelväder skulle jag säga. Det var lite kyligt på morgonen och nätterna var kalla, men runt 16 grader mitt på dagen. Etapp tre var rejält blåsig. Det var något kallare än normalt här nere och på sista etappen fick vi uppleva något så ovanligt som regn. Vanligtvis ligger temperaturen på dagen runt 20 grader.

De tekniska specifikationerna är inte min starka sida, men jag körde på min Trek Procaliber 9.8 i strl 15,5 med 27,5”-hjul. Så en HT men med softtail som ger lite gung bak. En cykel som väger in på strax under 9kg. Jag tyckte det var perfekt med en lätt cykel. Det underlättar i de långa klättringarna. Så hade jag velat ha heldämpat? Svaret på den frågan får nog bli njae. Visst hade det underlättat i vissa partier, speciellt utför och på de långa slitiga etapperna. Där det var riktigt brant kunde jag nog haft nytta av en dropper post, men samtidigt var en del utförspartier så pass stökiga att enduro-cykel nog hade gjort sig allra bäst, men den hade jag aldrig velat släpa med resten av sträckan.

Enligt reglementet så skulle alla cyklister ha med sig en telefon och möjlighet att bära med sig minst 1,5 liter vatten. Jag löste detta med en vätskeblåsa. Perfekt då man slipper fippla med flaskan när det är stökigt. Det var ganska långt mellan depåerna så dricker man mycket behövdes verkligen två stora flaskor. Sen hade jag en slang och Henrik övriga verktyg. I depåerna sparade vi ofta massor med tid genom att jag inte stannade utan rullade rakt igenom. Sen kom Henrik ifatt med lite energi från depån.

På plats i Timna bodde vi i ett sådant där tält som man fäller ut från ett släp - som ett förtält ungefär. Det var gott om plats och bekväm säng. Lite kallt någon natt. Vi hade nära till ordentliga toaletter och duschar. En sådan enkel sak som att det finns gott om duschrum efter tävlingen är plus. Det fanns också restaurang och bar om man blev sugen på något. All mat här nere är bra och magsjuka är inget att oroa sig för. Man kanske inte tror det men Israel är med på topp 20-listan över världens mest välutvecklade länder, så det är hög standard på allt. I kostnaden för racet ingick alla måltider och likaså en öl efter målgång varje dag. Min enda kostnad på plats i Timna var en glass och en kaffe. Priset för tävlingen ligger på runt 6000kr per team. Då är det inklusive boende, start, mat, öl, två tröjor, medalj och fri service från Shimano. När jag punkterat lämnade vi in cykeln och gick och åt lunch. När vi kom tillbaka var det fixat. Perfekt. 

Bildbomben nedan kommer från Samarathons egna fotografet - fatta att jag cyklat där med! 

IMG_2708.JPG

IMG_2707.JPG


IMG_2705.JPG

IMG_2703.JPG

IMG_2702.JPG

IMG_2700.JPG

IMG_2699.JPG

IMG_2698.JPG

IMG_2697.jpgIMG_2701.JPG