Race report från en helt ovanlig tävlingsdag

LLblogg-byline-Hanna.jpg


Hej och hej igen! Jag är sist ut att presentera mig från Team Sweden Mountainbike som en av Långloppscupens bloggare 2020, men faktiskt inte minst (181 cm hög är jag nämligen). Dock känns jag eventuellt ändå bekant för några av er, då jag härjade här på bloggen redan säsongen 2017. Jag skulle bli cyklist snabbt som attan, och vi kallade projektet för
”Så bakas en cyklist”. Minns ni? NÄHÄ. Själv minns jag tydligt känslorna efter livets första långlopp, ivrigt delade på bloggen såsom; "Billingeracet och upptäckten av en ny kroppsdel", "Svinlånga olugnet" och "Bockstensturen - give me the god damn nummerlapp". Min första säsong som cyklist blev starten på en passion som tre år senare vuxit till ett beroende och en central del av mitt liv. I mars 2020 skulle jag ha genomfört mitt livs största äventyr på cykel såhär långt - Cape Epic i Sydafrika tillsammans med Ingrid Kjellström. Det svider lite i magen att påminnas om vilket antiklimax det blev av alltihop. Men vi har inte gett upp vår dröm. 

16A34296-1F44-4013-823F-A656DC03A219.JPG
Visst kunde söndagens foto slarvigt ha tagits för en riktig tävlingsbild? 

Just denna vecka skulle säsongens bloggande ha tagit fart, med en tävlingsrapport från min fjärde start i Billingeracet, om saker varit som de skulle. Efter tre starter har ”Billingen” blivit mitt favoritlopp i Långloppscupen, och när jag vintertränar inomhus visualiserar jag ofta just cup-premiären bland vitsippor på de vackra stigarna runt Skövde. Där skulle vi ju tillsammans ha dragit igång säsongen med ett stort leende på läpparna - och sedvanlig kaskadkramp uppför den avslutande mördarbacken ”Strupen”. Nu blev det inte så i år. Istället fick jag, liksom många av er, köra den digitala versionen #MitsubishiDIGITALmtbChallenge, som mina teamies Linda och Cassandra roddat ihop tillsammans med LLC:S speaker-Oscar. ICKET fy skam! Så här kommer den ändå, min tävlingsrapport från en helt ovanlig tävlingsdag:

EDED0BF8-972E-4CE9-80E3-DA28FC7899AD.JPG

Race Report: ”Billingeracet C-19”
Vaknar cirka 1,5 timme före start (!), och känner den klassiska tävlingsnerven i magen. Det kan ha varit något jag åt igår förstås. Efter en ostadig frukost rafsar jag ihop överdragskläder som gardering för planerat regnfall och ställer min slarvtvättade cykel på biltaket. Jag meddelar min startgrupp via sms att de får köra utan mig på grund av liten men betydande försening. Parkerar utanför Calle G’s på Drottningholm, och möter upp de medtävlande, som dock inte gett sig iväg ännu, då en av dem glömt hjälmen. Han får dessvärre avanmäla sig i förtid. Resten verkar lite...bakfulla? De försäkrar mig dock om att gårdagens fest var alkoholfri.

FE231DFD-707C-4F6B-9227-1BC17D9E91C5.JPG
Tack till mitt lata jag för att säkerhetsnålarna satt kvar sedan 2019.

Planen är att köra tre varv på den 18 kilometer långa Fornstigen på Lovön i Stockholm, och sedan skarva ihop för att nå de planerade 75 km som är den digitala långloppets längsta distans.  Starten går, och första loopen inleds utan varken startbacke eller maxpuls. Ganska skönt att tävla utan tidtagning ändå, mindre hetsigt på något sätt. Jag tar en kisspaus i skogen i godan ro, fyller på luft i däcket, och hinner prata med både hästar och publik längs banan, som även utgör en vandringsled. Så kul att många tagit sig ut med fotriktiga skor för att heja på oss dagen till ära! Plötsligt dyker en våffla upp runt hörnet i slutet av loop 1, och vi pausar tävlingstiden som inte finns till förmån för en timmes fika i vårsolen. Som i och för sig inte lyser, men som vi ju vet finns därbakom molnen någonstans.

IMG_7367.JPG
En redig våffla är en krispig jäkel som en blir mätt på. Med hjortronsylt såklart.

Våfflan går direkt ut i blodet, och jag känner mig stark ut på loop 2. Klungan har nu växt från tre till fem tävlande, och tempot har i och för sig sjunkit från halvsnabbt till pratvänligt. Förvånansvärt trivsam tävlingsfart måste jag säga (eventuellt kommer jag anmäla mig i motionsklass när de riktiga tävlingarna drar igång igen – tänk vad skönt att slippa armbågas!). Vi tar en spontan avstickare från tävlingsbanan, och upptäcker en fin förlängning av leden. Depåpersonalen verkar dock inte ha hittat dit. Regnet kommer på besök, men ångrar sig så snart det ser våra välpackade ryggfickor. Här finns inget att hämta!

Efter 44 km fantastisk stigcykling varvar vi för andra gången, och de som anmält sig till korta distansen börjar snegla mot söndagssoffan. Jag är ensam kvar i ”långa klassen”, och för att skrapa ihop ytterligare 30 km stig kommer jag att behöva spendera ytterligare två timmar. Klockan har hunnit bli mycket, och egentligen är jag väldigt nöjd såhär. Så minns jag! Stopptiden för #mitsubishidigitalchallenge är ju klockan 15, för böveln. Jag efteranmäler mig genast till 40km-distans, och hakar på de övriga hemåt. Det är en märklig känsla att för första gången i sitt liv inte köra maximalt långt och snabbt på ”tävling”, och även om jag saknar just den biten oerhört mycket så är jag just idag ganska nöjd med att kunna nöja mig med att vara lagom trött. En märklig upplevelse i märkliga tider. 

Men hörrni – så kul att vi möts igen. Nu låter vi livet rulla vidare på två hjul!

/Hanna

Ps. Just ja, kanske kan vi ses på Instagram också? Här delar jag mycket cykling, men också livet! Ofta sammanfaller dessa två. DS.

6819B078-7999-4F5C-8C28-4E175D75691E.JPG
Världstrevliga medtävlande! Andreas Witén och Caroline Bengtsson.