Nu börjar det verkligen att dra ihop sig, tävlingspremiären på Billingen närmar sig med stormsteg. 

Sist jag skrev så var påsken i antågande och med den även förhoppningen om att det skulle bli många träningstimmar på min MTB-cykel. 

Under påskhelgen varvades intaget av påskmat och påskgodis med förbränning av alla godsaker i form av cykling.

I månaden april, finns det något som kallas aprilväder och så har det verkligen varit i år. Direkt efter påskhelgen, på tisdagen den 2 april, gick SMHI ut med vädervarningar gällande kraftigt snöfall, vilket det också blev.

Jag jobbar som lärare och förmånen som vi har vid påsk, är 4 extra lediga dagar. Min plan var att det skulle bli många cykelturer under påsklovet.

Vad hände då när 30 cm nysnö damp ner från himlen, för min del så snöade helt enkelt de tänkta träningspass in. Hade detta inträffat under skidsäsongen, så hade snöfallet mottagits med samma glädje som Mose och hans folk gjorde, när manna föll ner från himlen, under deras vandring i öknen. Nu var inte direkt mina känslor lika positivt laddade, då jag precis som jag skrev i mitt förra blogginlägg, inte cyklar på snöbelagda vägar. Vinterträningen sker på längdskidor eller springandes med spikskor, cykling är ingen träningsform för mig under den kalla årstiden.

Med snön kom även kylan och termometern visade nästan tvåsiffriga minusgrader. Med detta sagt så kan ni räkna ut att det inte blev så mycket cykelträning, som jag hade hoppats på under påsklovet.

Vårens friska vindar kombinerat med regn bidrog till att de största asfaltsvägarna dock blev cykelbara ganska snart. 

Det här var inte den enda aprilsnön som kom till oss i Östergötland. Den 18 april kom det ytterligare 10 centimeter nysnö, inte ett dugg efterlängtat alls faktiskt. 

Det är fortfarande minusgrader på nätterna, vilket leder till kylslagna mornar och bistra kvällar. Nu vill jag inte verka gnällig men helt ärligt så är jag riktigt trött på att ha ullstrumpor och skoöverdrag varje gång som det ska ske ett träningspass på cykeln, trots detta blir fötterna helt stelfrusna. Batteridrivna värmestrumpor och vinteranpassade cykelskor får snart stå med på önskelistan. 

Vi bor på landet, i den så kallade övergångsbygden, mellan den milsvida öppna östgötaslätten och de djupa skogarna, som sträcker sig vidare ner i Småland. Under april har det varit riktigt blåsigt och fördelen med att bo i övergångsbygden är att man kan förlägga sina träningspass i skogen under riktigt blåsiga dagar.

I mitten av april var det otroligt blåsigt och under söndagen den 14 april, uppgick vindbyarna till 25 m/s, då vill man verkligen inte ha motvind ute på slätten. Jag tycker nog trots allt att det är ännu värre med sidvind, då känslan ofta infinner sig att man ska blåsa ner i diket.

Där vi bor finns det enormt många fina grusvägar inne i skogarna, så det finns stora valmöjligheter gällande distansen på träningspassen. 

Det negativa med min träning är att den inte är så uppstyrd, jag följer inget seriöst träningsprogram. Det är ju förvisso positivt enligt mig, då man får en större valfrihet. Träningspasset är oftast bara planerat i stora drag var jag ska cykla, sedan blir det lite olika beslut i de olika vägkorsningarna, man vet liksom aldrig riktigt vart man kommer. På Långfredagen blev det energipaus bland “en hel tomtearmé”, som dök upp mitt ute i skogen. Ni som är uppvuxna med den tecknade filmen “Trolltyg i tomteskogen”, förstår vad jag menar.

Vad hände då med träningen, att träna på det där som jag verkligen borde träna på, det vill säga intervaller och teknik. Nja, det sket sig även denna gång…..

Ska man skylla på att det är för mycket snö på skogsstigarna? Eller ska man vara ärlig och skriva att det har blivit mer av de pass som jag gillar, det vill säga distanspassen?

På helgerna, när det finns tid, har träningspassen legat mellan 3.5 till 4 timmar, då jag misstänker att det blir min sluttid på de olika arrangemangen, då det var det förra året.

I helgen blev det nästan 5 timmar på cykeln men det beror på att det blev fel vägval i en vägkorsning, så jag hamnade i Blåvik istället för Malexander.

Långloppscupen gör ju att vi cyklister blir beresta och får se oss om i Sverige. Under våra resor till tävlingarna kommer vi till platser, som vi kanske aldrig hade åkt till annars. 

Vi, precis som många andra östgötar, passerar inte de mellersta och norra delarna av Västergötland automatiskt, då det ligger på andra sidan Vättern och man har liksom aldrig “vägarna förbi”. Billingen hade jag aldrig varit på innan vi åkte dit i samband med Billingeracet 2022.

Jag som är väldigt historieintresserad, insåg då att Varnhems klosterkyrka ligger riktigt nära Billingen, så vi åkte dit efter avslutad tävling.

Ett tips till er är att efter målgången eller dagen innan (om ni ska övernatta)  ta den extra lilla omvägen förbi Varnhems klosterkyrka, som är riktigt vacker och verkligen värd ett besök. 

Inne i kyrkan kan man bland annat se Birger Jarls gravplats samt den kända avbildningen på honom. Erikska ättens olika gravkor kan också beskådas. 

Erikska ätten samt Sverkerska ätten hade en enorm kamp om makten här i Sverige på 1100- och 1200-talet, de makabra kungamorden avlöste varandra. 

Ön Visingsö i Vättern var ingen höjdarplats att befinna sig på, om man var rädd om sitt liv, då flera kungarna miste livet just där.

I en av Arn-filmerna finns faktiskt ett av dessa mord på Visingsö med. Den medeltida korsriddaren Arn är ju en påhittad figur av Jan Guillou men i böckerna umgicks han med personer som har funnits på riktigt.  Kung Knut Eriksson, son till Erik den Helige, var en av de personer som fanns med i Arns bekantskapskrets.

Kungarna från Sverkersätten har fått sin sista vila vid Alvastra kloster nedanför Omberg, här i Östergötland. Cisterciensermunkarna i Alvastra grundade även klostret i Varnhem, så där var vi östgötar först.  Västgötarna hävdar ju annars att det är just i Västergötland som Svea rikes vagga låg.

Precis vid  klosterkyrkan kan man också besöka Katas gård, med en mycket intressant utställning om den väldigt mäktiga vikingakvinnan Kata. Där kan ni också se grunden från en av Sveriges äldsta stenkyrkor.  För er som tror att Skövdes turistbyrå har sponsrat mig till nedskrivandet av dessa rader, så kan jag dementera detta. 

Vi har varit på Billingeracet två gånger. För två år sedan var jag bara med som langare och njöt av vitsippeprakten som hejarklack.

Förra året cyklade jag men precis som ni kan läsa i min presentation här på hemsidan, så fegade jag ur och körde jag bara den korta varianten. Jag vet med andra ord inte riktigt vad som väntar under loop två, så det blir spännande. 

Väl mött i Västergötland, enligt ortsborna själva Svea Rikes vagga, om så inte är fallet så har de i alla fall en bygd med fascinerande kultur och en vacker natur som är rik på historiska skatter.