Känslan när man passerar mållinjen

Linda_bloggbild2019.jpg

Jag drivs av att se vad kroppen klarar av. Att få testa sina gränser och göra sånt man tycker är roligt är för mig viktigare än själva placeringen i resultatlistan många gånger. Känslan när man passerar mållinjen när man klarat ett lopp eller en prestation man tvekat inför, den känslan kan vara bland det bästa jag vet. Lättnaden att man är i mål. Stärkt att man klarat sin uppgift, ofta med tårarna brännande bakom ögonlocken. Det är därför jag anmält mig till Sverigetrampet nästa sommar. 210 mil i ett svep genom Sverige. Det var också därför det ilade till i magen när jag såg i Visit Dalarnas Eventkalender att AIM Challenge skulle gå av stapeln förra helgen. I flera år har jag sneglat på det där med Multisport och Adventure racing. Att få testa gränser under längre tid med flera olika moment inblandade. 


Innan Henrik riktigt hann fundera så hade jag klickat på anmäl. Boende i Sälen bokades och planeringen började med bara ett par dagars marginal. Cykla kan vi ju båda, medan jag skulle sköta merparten av kartläsningen. Jag skulle också göra alla moment som involverade simning, SUP eller annat vått, medan Henrik skulle klättra där det behövdes. Det var skönt att ha bestämt det på förhand då det underlättade packningen. Vi fick låna en lite större vätskerygga av Jens Westergren och varje pryl som lades i där vägdes på guldvåg. Så lite packning som möjligt, men ändå tillräckligt. 

När starten gick kom Henrik springandes mot mig och våra cyklar med kartan i handen. 60 kontroller som alla gav olika poäng var utplacerade på kartan i skala 1:40000. Vi markerade alla högpoängare och enades snabbt om en rutt ner i dalen och upp på andra sidan älven. Vi ville inte springa för långa sträckor och kontrollerna uppe på fjället ovan Lindvallen visste vi skulle vara tidskrävande med cykel. De över 300 lagen begav sig i väg åt olika håll. 

Vi plockade ett par snabba kontroller och vek upp på andra sidan älven. Jag angav i varje korsning hur lång jag uppskattade att vi skulle cykla innan vi kom till kontrollen eller där vi skulle stanna/svänga. I början gjorde vi ett dumt misstag. Jag hade sagt att vi hade 1600m till vi skulle stanna och sen vika ner längs en bäck. Men eftersom ingen kollade avståndet på cykeldatorn kom vi lite långt och lockades att stanna på ett ställe där det säkert låg 20 cyklar i diket. Vi följde flödet av folk ner längs bäcken. Jag hade en känsla av att stigen var lite fel. Den såg mer ut som ett släpspår från en skotare än en stig....men alla andra...det tar ett par minuter och sen inser vi att vi är vid fel bäck. Upp på vägen, tillbaka och ner vid en rätt bäck. Förutom ett par andra småmissar kör vi bra. Samtidigt är vi inte allt för stressade. Vi tar kort. Jag kommunicerar med barnen som är själv i Lindvallen. Henrik spelar in vlog. Under de sex timmar som tävlingen pågår så har vi roligt precis hela tiden. Möjligen hade jag en minut av panik när jag fastnar med spännet till cykelskon i linan som håller fast en boj med vår kontroll mitt ute i ett kärr och dras ner under ytan. Vi har brått och vi tänkte hinna ta en kontroll till innan vi skulle rulla i mål. Istället får jag kämpa mig loss genom att försöka få av skon där under vattnet i kärret för att sedan rycka loss den från linan och ta mig tillbaka mot fast mark. Vi förlorar ett par minuter och vågar inte chansa på den där sista kontrollen. Är man inte i mål innan 16:00 får man poängavdrag. 

Vi rullar in 15:56 lyckliga och skitiga. På prisutdelningen på kvällen visar det sig att vi blivit 6:a av 114 lag. Ett resultat vi båda är mycket nöjda med, samtidigt som man ju gärna funderar kring det där med om. Om vi bara tagit en kontroll till. Om vi inte bommat. Men det är en del av sporten och alla gör misstag. Det handlar bara om att vara det lag som missar minst. 

Jag har i hela mitt liv varit talanglös. Alltid varit en medelmåtta på i princip varenda sport jag testat (förutom racketsporterna där jag är totalt värdelös). Jag är en sån som klarar sig halvbra genom att kämpa hårt, men som aldrig är den där som har lätt för det. Fick av min idrottslärare i gymnasiet ett kämpa-VG i idrott. Efter AIM Challenge så kände jag faktiskt för första gången i hela mitt liv att det här är något där jag kanske, kanske, skulle kunna bli ganska bra. Där kombinationen av moment kan gynna mig som inte är bra på något, men som ändå klarar det mesta. Så summa summarum lär det bli fler lopp.

En lärdom jag tar med mig är dock att valet jag gjorde av cykelskor inte var bra. Jag insåg redan på O-ringen att mina hårda MTB-skor som är riktigt bra på långlopp inte direkt funkar när man också skall springa. Springa i bäckar, springa över myrar, klättra i träd. Jag är fortfarande öm i fötterna och ett par mjukare skor skulle definitivt varit att föredra. 

I helgen kör vi Cykelvasan. Denna tävling som alla tycks antingen älska eller hata. Åsikterna om det ens är en riktig MTB-tävling är många. Inför-tipsen är oändliga. Det är otroligt att Sverige kan locka så många cyklister till starten i Berga by. 13000 platser sålda till lördagen. Lägg där till öppet spår och alla kortvarianter. För en som är uppväxt med att söndagen den första helgen i mars är årets viktigaste dag så betyder Cykelvasan mer än många andra tävlingar. Cykelvasan är också början på vägen in i mountainbikescyklingen för så många. Så var det också för mig. Jag körde första gången 2015. Då öppet spår i startled 50 och rullade in i Mora på 4:23 efter att haft en måltid på 4:30. Året efter blev tiden 3:58, precis under mitt mål på 4h. År 2017 justerades måltiden till 3:45 och då rullade jag in i Mora på 3:39. Förra året var målet 3:30, men då punkterade jag med en mil kvar och kom in på 3:34. I år skall jag inte justera måltiden med ytterligare en kvart. Det är en utopi att jag någonsin skulle köra på 3:15. Men det är ändå en häftig utveckling på ganska kort tid. I år vore det fantastiskt att gå under 3:30. Formen är inte riktigt med mig i år och det krävs också en bra start och en bra grupp att ligga med i för att lyckas. 

Fick en pirrande känsla i kroppen när mejlet med rubriken ”elitinfo Cykelvasan 90” kom i förra vecka. Att det är jag som kvalat in där. Som skall gå på elitledsmöte på fredag. Än mer pirr blev det när jag såg att jag skall starta med nummer 14. Nu vet jag att nummerlapparna är lottade i den seedade tävlingsklassen. Men ändå. Av 13000 åkare har jag nummer 14. Det känns mäktigt. Vädret verkar bli episkt med hällregn. Planen är vätskeryggsäck, så lätt cykel som möjligt och full gas hela vägen. Jag älskar slätdrag och grusvägsrally. På söndagen skall jag också köra Cykelvasan 30 med Axel. Det är nästan ännu större. 


CD7D13B3-30E7-48BD-A092-ED52870AE0CE.JPGI mål på AIM Challenge.

IMG_7949.JPGPå väg mot bojen i kärret.

IMG_7950.JPGSimma i kärr - med hjälm.

IMG_7954.JPGBacke upp och backe ner. 

IMG_7957.JPGSUP. 

Förrutom AIM Challenge fick jag visa barnen Rörbäcksnäs. Detta paradis på jorden. Freja cyklade Byrundan och Axel cyklade kalugapasset. Självklart hann vi också med en lunch på Longhorn. 

IMG_7998.jpg

IMG_8042.JPG

IMG_8046.jpgAxel testspringer spurtprister i Evertsberg. EN kille som är taggad inför helgen.