It’s officially crazy weather

IMG_6938.JPG

Här var det trångt om saligheten, ännu så länge på cykeln men det är klart att det är svårare att ta sig upp för en brant backe på cykel när man har begränsat med vingelutrymme. Det gäller att ha låga växlar och full skärpa så att man inte trasslar in sig i någon.

Äntligen sitter jag vid datorn

Efter en vecka som varit lite smått hysterisk med allt från sommarfest med årligt uppträdande på min egna förskola till ett par avslutningar i skolan, en begravning, en stycken städning av pool och tillagning av 50 portioner sallad inför MTB-tävlingen som VCK arrangerar i helgen. Efter några timmar i köket är jag nu glad att jag inte skulle göra sallad till alla 1000 som cyklade på Lida Loop. Nu kan jag ta tag i detta och känna att jag bara får njuta av att tänka tillbaka på söndagens lopp.

Det var ju faktiskt helt galet att det var så många som cyklade loppet förra söndagen. Jag fick tillbaka den där känslan innan start, men när jag väl var på cykeln och jag kom i väg så blev jag på hugget. Jag hade bestämt mig för att inte ge mig i backen i första taget utan trampa på och ev. ta mig hela vägen upp utan att kliva av. I fjol fick jag gå av ganska tidigt för att det var en ovan situation att cykla bland så mycket människor upp för en så relativt brant backe. Då kom jag kanske bara en tredjedel innan jag stannade och stoppade upp för andra. I år kom jag nog två tredjedelar eller lite till och då fick jag lov att stanna för att det blev stopp framför.

Tillbaka i hetluften vid start.

Det var ganska härligt att vara tillbaka i vimlet igen. Det kändes som det brukar, lite pirrigt men mest bara roligt att stå där och trängas med alla människor i starten, det var den där känslan. Någon lite mindre fiffig cyklist från Täby tyckte dock att man kunde ta sin cykel från längst bak i startfållan och kliva fram till första raden och klämma sig in där. Vad skulle hända om alla gjorde så? För min egen del så är det som vanligt så att jag inte känner att hela mitt liv avgörs om det råkar komma en cyklist till framför mig men samtidigt så är det ju inte rimligt att i just detta läge klampa fram som om man ägde hela Lida. Ett tips, kom i tid så du kan ställa dig där du vill vara eller cykla snabbare så du kan sida in dig i en startfålla längre fram.

I alla fall så… Väl uppe på toppen var jag förberedd på att det under en längre tid på grusvägarna skulle bli trångt och lite hetsig åkning. I fjol var det ju bromsa så att man inte blir på åkt av cyklister som kör om och svänger in framför en innan de kommit förbi mentaliteten som gällde. I år spreds fältet ut ganska fort och det blev en behaglig åkning utan några större besvär på hela första loopen.

Jag hade inte mentalt förberett mig på att det var bergshällar på första loopen men de kom ju några på slutet och då var jag naturligtvis tvungen att halka på en rot som gick längs med. Detta efter att jag precis tänkt att allt gick så bra och att det var härligt att känna att man äntligen hade lite flyt. Som vanligt hinner man inte känna efter hur det egentligen går. Upp på cykeln och benen kan trampa iväg så då är det väll inte något större fara. Det är fascinerande att köra över alla berghällar. Tyvärr är det lite blötare än i fjol och det finns en del gegga som jag dels ska åka förbi och sedan släpa med mig på däcken så de blir lite extra hala över stenar och rötter. Just här bland alla berghällar är det också många ute och tittar på tävlingen. Det är alltid roligt när det finns folk utmed banan som hejar på.

Jag hade visst glömt att den första loopen var så lättåkt. Men trotts detta så tar det mig några extra minuter att ta mig runt om jag jämför med i fjol. Vid första varvningen blev jag ivrigt påhejad av Västeråsare som stod vid sidan av och mina barn skötte lagningen problemfritt. Det blev energidryck och bananer i stora lass. När jag kom till organisationens lagning fick jag även där lite banan. Var nog första tävlingen i år där man kunde få bananer i flygande fläng. Heja Lida!

Här är jag fortfarande pigg och kry med cyklister i ryggen.
Här är jag fortfarande pigg och kry med cyklister i ryggen.

Dags att plocka fram tekniken.

Andra loopen är ju helt klart den mest tekniska och också jobbigaste. Minnet är ju bra men kort och jag hade även här glömt att det var på denna loop som man cyklar på sniskan ner i en sjö om man inte är försiktig. Det är ju himla vackert, men ack så läskigt att cykla där. Med tanke på att jag redan stått på näsan över en rot så var jag inte jätte sugen på att göra det igen och som ett extra litet plus också eventuellt hamna i sjön. Jag tycker ändå att jag kör på länge innan jag hoppar av. Sedan kommer en lång lagom brant uppförsbacke där jag  hoppar på cykeln igen.

Det finns många härliga partier på denna loop. Att cykla på smala stigar med tunna björkar vid sidorna, som en allé. Jag hör att det är cyklister bakom och tänker att jag måste försöka släppa förbi dem. Men så inser jag att jag cyklar runt och tänker mer på hur alla ska ha möjlighet att köra förbi mig och inser att det vore bättre om jag cyklade på lite snabbare så att inte någon behöver köra förbi. Så jag tar i lite extra på de smala partierana och så kan de som vill åka förbi när vi kommer ut på de lite bredare stigarna och vägarna.

På andra loopen finns också gott om surhål, där leran ibland tycks oändlig, Sedan Billinge racet där jag halkade omkring ett flertal gånger på lera är det inte riktigt mitt favorit element. Jag borde nog köra genom fler lerpölar än vad jag gör och även denna gång tvekade jag nästan jämt. Ivrigt påhejad av de som ligger bakom kör jag dock igenom ett flertal och det kändes som en seger att ta sig igenom varje gång. Vid något tillfälle är det en herre som inte har samma tur utan som faller huvudlöst i ett hav av geggamoja. Här har jag själv tillsammans med flera andra hoppat av cykeln och går vid sidan. Vad gör man? Frågar hur det går och skyndar vidare.

En hint om hur lerigt det var på banans andra loop.
En hint om hur lerigt det var på banans andra loop.

Rulla bort och rulla hem.

På tredje loopen blir det sedan åter förhållandevis lätt åkning. Några uppförsbackar som suger i benen, men det är ju helt ok. Ingen vill ju ha en bana som är helt platt. Det är väldigt fina stigar och skogsvägar och singel tracken är lagom på alla sätt och vis. Det är verkligen en fröjd att cykla här. Ingenting känns för svårt. Det blir glesare mellan cyklisterna nu och jag försöker trampa på så gott jag orkar. Det kommer hela tiden skyltar som visar att jag är några kilometer närmare målet och det stärker mig. Jag får sällskap av en man som också tycker att det blivit lite tomt i spåren. Vi cyklar och pratar och plötsligt börjar det regna. Vi kör tillsammans fram till sista vätskekontrollen där stannar han och jag kör vidare. Men strax efter kommer en ganska lång grusig backe där det tar stopp i mina ben och då kommer han med nya krafter och cyklar upp för hela backen, bra jobbat! Solen kommer fram och det blir istället för regn väldigt soligt och varmt, för att efter någon kilometer avlösas av nytt regn, sedan sol, sedan både sol och regn samtidigt? ”It’s officially crazy weather” som Jack Black sa i The Holliday. Nu är det inte så långt kvar. Jag tar mig ner för några knixiga nedförsbackar med stenar och skrovel. Där hör jag motorcyklar bakom mig och tänker, oj, nu är jag allra sist i spåret, men när vi kommer ut på vägen och ganska snart ska svänga höger så kör de förbi och rakt fram och jag inser att det är några andra motorcyklar som varit ute i skogen och kört, puh!

Det är vackert här vid sjön och det ger en krafter att ta sig nästan hela vägen upp för slalombacken, en gång till.
Det är vackert här nere vid sjön och det ger en de sista krafterna
att ta sig nästan hela vägen upp för slalombacken ännu en gång.

Nu är det bara lätt åkning ända fram till Lidas fritidsområde. Sista nedförsbacken och den fina utsikten vid sjön och känslan av att snart vara i mål är underbar. Nu väntar bara den sista lilla knixen upp för slalombacken. Första delen går relativt enkelt, känns faktiskt lättare än förra året trots att jag som helhet känner mig svagare i år. Men så är det ju den där sista lilla biten som förra året bestod av en tvär högersväng och en bit på 15-20 meter rakt upp, som i år gjorts om till en lite mjukare sväng och mer cykling på snedden upp för sista biten.


IMG_7214.JPG
Det kändes föröhållandevis lätt men mimiken kanske säger
något annat.

IMG_7216.JPG
Efter stoppet, upp på cykeln och iväg mot mål.

Här står Anders och barnen och hejar på. Det går så sakta när jag kommit runt i svängen och bara ska ta mig de sista tramptagen upp över krönet att barnen kan stå och gå bredvid. Jag trampar men cykeln rör sig inte ur fläcken, jag får ge mig och stiga av. Irriterande men det är ok då jag ändå känner att jag kom bra mycket längre än i fjol. Uppe på krönet slänger jag benet över cykeln igen och så är det bara att glida nerför och in i mål. En skön känsla.

IMG_7227.JPG
En skön känsla att rulla ner mot målet som nu är i sikte.

Trött i både kroppen och knoppen.

Väl i mål är jag rejält trött i både kroppen och knoppen. Det känns som om man inte vill befinna sig i sin egen kropp utan helst skulle vilja lämna den en stund, kanske lämna in den på tvätt medan man mentalt går och äter eller något sådant. Jag inser att mitt knä har ett rejält skrubbsår sedan fallet på första loopen och jag drar bort lite mossa som fastnat i såret. Anders hämtar bilen medan jag och barnen tar alla väskor och andra prylar vi haft med oss. Jag äter den mat som bjuds och undrar i år igen varför man bjuder på så kryddiga korvar. Jag förstår ju att maten ska vara tillagad så att den hjälper en att bygga upp kroppen inte bryta ner men för mig är det svårt att få ner den så här tätt inpå loppet. Jag vet att det är många som gillar att det är lagad mat, själv är jag nog mer i dessa sammanhang en pastasalladsperson. Men med tanke på att allt annat är så välorganiserat och att allt flyter på så bra när man är på Lida så är det ju inte något att
gnälla över.

IMG_7233.JPG
En trött kropp som skriker efter vila. Här ett försök att sträcka
ut
stela muskler i både ben och rygg.

Efter två ganska snabba lopp, både vad det gäller närhet i tid, längd och cyklad tid så väntar nu några veckors vila med välbehövlig träning. Förhoppningsvis lugnar också livet ner sig en aning så att man hinner tänka mer på cykling och mindre på allt annat. Jag ser redan fram mot Eksjö som är ett längre lopp men som bjuder på mycket fin natur och rolig start i stadsparken. Mer om detta längre fram, nu ska ni alla i hela cykelsverige ha det riktigt skönt. Det verkar som att sommaren äntligen har kommit till vårt avlånga land. Passa på att njuta, det är bara sex månader till jul.

Kram till hela CykelSverige.
Från Catina