Gud finns i Ludvika!

Linda_bloggbild2019.jpg

Vilken fantastiskt dag det blev. Helt lycklig av alla härliga intryck även om kroppen är tokslut. Känner mig helt frälst och jag verkligen älskar den nya banan i Ludvika. Lång, hårt och utslagsgivande. Älskar de stökiga utförslöporna med. 

Jag visste att det var en sliten kropp som ställde sig på startlinjen idag, samtidigt blev jag överraskad över att det inte var benen som klagade. De trampade och trampade utan några större klagomål. Däremot var händer och fötter desto mer ömma. Hade svårt att bromsa och växla efter flera dagars skakande och nu så här efteråt hänger armarna som två döda sillar längs kroppen. 

Fick också sjukt ont i höger fot. Redan efter 15km började det bli riktigt jobbigt och jag öppnade flera gånger boan på skon och kylde med kallt vatten. Hade så ont i den när vi körde utför så pannbenets huvuduppgift var att mota bort smärtan i foten. Vet inte riktigt vad jag gjort, men sex dagar med skakig tävling kan ju spela in. Har svårt att stödja på foten nu och hoppas det släpper tills imorgon. 

Annars var precis allt härligt idag. När vi stod i starten och det nästan fanns 80 damer på startlinjen fick jag gåshud. Det var mäktigt att rulla ut i masterstarten. Någonting har förändrats inom långloppscyklingen sedan förra året och antalet damer i tävlingsklass har nästan dubblats. 

När vi släpptes efter järnvägen la jag mig en bit bak i mitt eget tempo. Kollade noga pulsen då jag inte ville gå på rött. Kände också att benen lydde så länge jag inte tryckte på för mycket. Tidigt hamnade jag ensam med Yvonne och vi snackade en del längs banan. Jag hade bra ben men ville spara lite på krutet då jag visste att det var 81 km tuff bana. När vi närmade oss Ludvika och vek in på de första stigarna innan Ludvika bildade vi en liten klunga med två tjejer som teamkörde och Anna som jag körde Vättern med. Jag kände mig stark och märkte att jag hade ganska bra flyt på stigarna. Vi höll ihop till efter trappan och uppförsbacken mot Högberget började. Där drog Anna på med sina starka ben. Jag bet i och hängde på. När vi kom till depån tittade jag bak och såg att vi var ensamma. Visste att den nya dragningen med tuffa stigar väntade och försökte köra lugnt. Jag och Anna låg ihop ett tag. Vi körde ikapp en tjej i Damer Sport. Strax därefter kom herreliten ikapp. Måste ge samtliga herrar som passerade idag ett otroligt stort tack. Vi kör ett SM och det är mycket som står på spel. Ändå körs det snyggt och städat och det är fantastiskt trevliga herråkare som passerar. Varenda pepp man får ger också en massa energi en dag som denna. I ett utförsparti tryckte jag på lite och när jag vek ut på nästa grusväg var jag ensam och de båda tjejerna hade försvunnit. Jag hade mer att ge och ökade tempot lite till. Visste att Linda i min klass låg strax framför då jag skymtat hennes ryggtavla ett par gånger. Efter ungefär 60 km viker vi från en grusväg in vänster på en stig som går brant uppför. Jag hinner inte växla ner men tänker att jag kan trycka på lite bara. En sekund senare, utan någon förvarning, krampar höger vad. Kommer av cykeln och försöker stretcha. Här möter jag dagens första frälsare. En i publiken räcker fram en flaska med isvatten. Gode gud vad skönt. Dricker och häller över vaden. Försöker sedan hoppa upp på cykeln två gånger men får kramp igen, men tredje gången gillt går det bra. Tokdricker och trycker den sista lilla klick gel jag har. Egentligen hade jag redan tömt förpackningarna, men lyckas krama ut två droppar till. Hade nog lite hjärnsläpp när jag packade två gels imorse. I depån i Hagge häller jag en flaska vatten över huvudet och tänker att det kommer gå bra det här. Passerar en tjej till och viker in på grusvägen uppför. Skall dricka mer av vätskeryggan, men inser att den är tom. Fan. Nu kommer det bli jobbigt sista biten mot mål. Rullar utför på grusvägen och ner på asfalten och vet att Linda ligger precis framför. När vi viker in på grusvägen innan Leos backe står en familj med två spannar. Jag stannar och de sträcker fram två flaskor. Den ena innehåller något brunt och jag inser att de serverar Coca cola. Halleluja! Jag började nästan gråta av lycka. På riktigt. En man häller en flaska vatten över ryggen och jag känner mig nästan oövervinnerlig. Nu kommer resten av banan gå som en dans. Jag ökar igen och när vi viker in i Leos backe har jag bra fart. Halvvägs är jag ifatt Linda och passerar samtidigt en annan tjej. Linda ökar när jag kommer upp bakom henne men jag saknar idag de watt som krävs för att gå upp och spurta sista biten av backen. Sista biten går utför och jag försöker ändå fortsatt gå ifatt. Passerar två tjejer på asfalten in mot Ludvika och håller jämt avstånd till Linda framför. Klarar tyvärr inte att gå ifatt, men rullar ändå in i mål med händerna sträckta mot himmeln. 

Jag kommer aldrig vinna Finnmarksturen, men gör med mina förutsättningar en riktigt bra insats idag, trots värme och en sliten kropp. Slutar 12:a och är nöjd med det. Rent krasst är det så att jag kör bättre och bättre ju fler dagar jag kör i rad. Varför det är så vet jag inte, men jag hade gärna sett att vi körde alla lopp i Långloppscupen åtta dagar efter varandra, gärna en sommarvecka när hettan ligger som en våt filt över Sverige. Jag tycker, precis som de flesta, att det är jobbigt med värmen. Samtidigt verkar jag ha en kropp som fixar det förvånansvärt bra. Har nu cyklat fyra dagar i rad i den här värmen. Snittar 83% av maxpuls idag och jag tror att det är en av anledningarna att det känns så bra. Det finns mer att ge. Fick en fråga hur jag kan vara nöjd idag när jag ändå inte är så bra jämfört med andra. Blev faktiskt lite paff. Jag har aldrig satsat på några segrar - de förutsättningarna har inte jag. Det finns inte de kroppsliga förutsättningar som krävs och jag har inte heller de förutsättningarna i mitt liv i övrigt. Jag älskar att köra tävlingar, men tävlar - det gör jag först och främst mot mig själv. 

Tack alla för en helt fantastisk dag i Ludvika idag. 
1. Alla ni som peppar längs banan. Varje hejarop ger så otroligt mycket.
2. Alla herråkare som passerade idag - ni körde så sjukt stabilt och säkert. 
3. Ni tjejer - det är så fantastiskt att köra race med er. Det är SM och ändå så är alla så glada. 
4. Benen - jag älskar er. Ni är som en evighetsmaskin.
5. Henrik som hade fixat middag och tvättade min cykel igår när jag kom hem. 

IMG_7838.JPGFoto: Magnus Sjödin

IMG_7840.JPGFoto: Magnus Sjödin 

IMG_7841.JPGFoto: Happyride.se

Om två veckor väntar Cykelvasan och då kommer det också bli en fantastisk fest med ett riktigt stort damfält. 

Igår på väg från O-Ringen hann jag också delta på grengruppsmötet i XCM. Lovar också en rapport därifrån framöver.