From Billingen with love

Linda_bloggbild2019.jpg

Det finns nog inte tillräckligt med ord för att beskriva hur lycklig jag är så här efter målgång. Dagens cykling kan ha varit en topp 10 av bra cykeldagar. Att ens komma till start var stort och att då fullfölja känns helt fantastiskt. Speciellt och med en känsla av ett enda långt lyckorus. 

Jag hade bestämt mig för att inte ha några förväntningar eller prestationskrav på mig själv. Inte riskera ryggen. Bara njuta och ha kul. Och vilken dag det blev sen. 

När starten gick stack det visserligen till lite i hjärtat när jag såg flera av de andra tjejerna i D30 försvinna uppför startbacken. Jag la i en låg växel och tuggade mig metodiskt upp utan att göra någon maxinsats. Hälsade glatt på publiken på toppen av backen. Väl uppe hade större delen av fältet i tävlingsklass passerat och jag slog följe med några andra. Vi fick en fin cykling ut mot banvallen. Det är otroligt hur mycket lättare alla tekniska partier är när pulsen ligger 10-20 slag under tävlingspuls. Plötsligt stämmer tekniken lite bättre och man hinner njuta desto mer. Stigarna hade torkat upp bra efter regnet igår och jag kan nog sträcka mig så långt så jag erkänner att jag faktiskt gillar loop 1 med. På banvallen fick jag sällskap av Malin i min klass och vi växeldrog ett tag. 

Precis innan vi svängde av banvallen kom de första herrarna i motionsklass ifatt. Första klungan passerade snyggt på ett led vänster om oss i betydligt högre hastighet. Därefter följde tyvärr några mindre intelligenta omkörningar. Det här blir den gnälliga delen av det här inlägget och jag kan ibland känna mig som en tjatmoster. MEN, det finns en risk inblandat här som vi inte skall behöva utsätta varandra för. Det handlar absolut inte om att man inte ska köra om, men man ge er till känna. Bland de 50-60 första herrarna med startnummer som började med 8000 så sa nästan inte någon till när de kom ifatt, utan plötsligt kommer det bara en cyklist farandes på sidan, ibland sneddandes in framför ens framhjul innan han ens hunnit passera. Vid ett tillfälle idag kunde det slutat riktigt illa. I det tekniska partiet ner mot Öglunda är det pilat med två nedåtriktade orange pilar. Jag kör lugnt och ligger i högerspåret. Då kommer plötsligt en cyklist dundrades till vänster. Han har för dålig teknik för att hålla sitt spår och tvärar rakt in framför mig. Hade jag inte lyckats låsa bromsarna, gira och samtidigt behålla mig på cykeln hade vi rasat utför. Nåväl, efter de första cyklisterna så förändras beteendet ordentligt, plötsligt kommunicerar alla och stämningen är på topp. Så, till nästa deltävling, kan vi inte bara bestämma att vi ger oss till känna när vi skall passera. Ett hej, kommer höger eller vänster räcker. 

När jag kommer till depån i Öglunda stannar jag för att inventera depån. Pratar med en glad äldre dam som står och fyller på godsaker. Testar sortimentet och inser att det här är något man helt missar när man bara dundrar igenom depåerna. Fortsätter ut ur depån upp mot Öglundabacken. Skojade med ett par andra cyklister om att vi borde stanna på Konstutställningen som fanns i ett av husen. I uppförsbacken slogs jag av den vackra utsikten och av det fina i att cykla med alla de vita blombladen som ringlade ner när vi trampade oss uppför. Jag hade bestämt mig för att verkligen spara krafterna och ryggen för att inte riskera att inte klara att köra loop 2. På asfaltpartierna tillbaka mot varvningen fick jag ändå lite feeling och var tvungen att trycka på lite. 

Kom in och passerade varvningen och visste att jag nu skulle få cykla mitt favoritparti på hela Långloppcupen. När vi körde vitsippestigen kunde jag inte hålla tillbaka ett Jiihaa. Det kan även under andra loopen kommit en del andra uttryck. När vi låg i ett utförsparti tänkte jag högt och ett Jippy kay yay kom från mina läppar. Jag skrattade högt när vi passerade krokodilen. Vi passerade depån och plötsligt hade vi kört 60 kilometer. Inombords tänkte jag att å nej, jag vill ju cykla mer. Låt inte det här fantastiska ta slut redan. Kan så här i efterhand konstatera att jag kör PB på Rydsslingan på Strava idag, trots en låg puls. 

Vi viker av stigen och ner på asfalten och har nu bara 7km kvar till mål. Tar min sista gel och vet att det kommer bli jobbigt på slutet, även om man inte är tokslut. Det krävs maxpuls för att ta sig cyklandes uppför Strupen. 

Jag passerar sista depån och frågar efter kebabpizza. Tyvärr fanns inte det, men jag fångade ett glas vatten. Tar mig uppför mot målet och kan rulla in mot upploppet. Får feeling och spurtar om en tjej. Blir mött av en trött Henrik. Själv är jag helt lyrisk över både cyklingen och vädret och känner just då ingen trötthet alls. Bara glädje. Vill helst cykla mer. Hinner växla några ord med andra cyklister och äta min lasagne. 

Det här var precis vad jag behövde. Cykellycka. Jag verkligen älskar det här. Tack för alla glada tillrop idag och tack för allt trevligt sällskap längs banan. Nu har jag lovat att stretcha grundligt för att inte riskera något bakslag med ryggen. 

Om nu någon är intresserad så slutade jag 11 av 13 tjejer i min klass. Det är några poäng och mycket mer än en DNS eller DNF. 

Glad tjej, cykelhej!

IMG_4659.JPG Nästan sist uppför startbacken. 

IMG_4656.JPG I mål!

IMG_4657.jpg Glad som få.