Finnmarksturen - som åskådare

Malin_bloggbild2019.jpg

Jo, det är klart att jag sitter här nu i efterhand, laddad med lite mental vila, och funderar om det var rätt att hoppa över Finnmarksturen. Jag önskar att man kunde mäta trötthet på samma sätt som feber. Det vore så enkelt med ett mätinstrument som gav ett nummer på en skala som talade om vad som gällde. “Hoppsan, jag har visst 45 i trötthet, borde inte köra bil eller något annat heller för den delen som kräver viss uppmärksamhet och fokus” 

Det finns liksom inget som kan påvisa/bevisa/förklara hur trött man känner sig, inga referensvärden. Man får bara lita till sin magkänsla som talar om för en vad man kommer klara eller inte klara i en given situation. Men tänk om magkänslan ljuger? Överdriver? Tänk om man bara inbillar sig? Eller ännu värre, tänk om de människor man har runt omkring sig tycker att man är en mes, nån som dramatiserar, att man säger att man är trött för att man egentligen är lat? En sån där som ger upp…? Svårt att liksom skicka över en känsla,... jo men känn här, känn hur trött jag är… 

När jag vaknade söndag morgon kände jag ingen glädje alls. Ingen nervositet, inget pirr, inget “idag då jävlar i min själ ska jag ge allt och lite till”. Ni vet alla de där känslorna som är hela meningen med att köra lopp. I alla fall för mig. Nej, jag vaknade och var bara grinfärdigt trött, ville inte kliva ur sängen. Samtidigt vet jag att “känslor” är något som kan svänga om i ett ögonblick så jag packade allt som om jag skulle åka, tänkte att jag kanske kunde byta klass och åka halva i alla fall. Men nix, väl på plats så var jag inte ett dugg piggare, så jag struntade helt enkelt att hämta nummerlappen. Det ska kännas roligt att cykla och det är inte kul att cykla när man redan innan loppet är så trött att ögonen knappt vill hålla sig öppna. Visst går det att ta sig igenom ett lopp ändå, men vad är det för mening med det liksom? Och visst, nu blir inte min medalj-samling från årets cup komplett, men vem minns det om hundra år,... eller ens nästa vecka? 

F4264CF9-C260-48AC-8131-829357440BF7.JPG Så många startande i tjejernas tävlingsklass har jag aldrig sett. Riktigt kul!

Men helt cykelfritt blev det inte igår. Jag och Isac cyklade runt och tittade på cyklister längs banan. Riktigt roligt det med. Först körde vi upp till Kålbotten, där cyklisterna passerar flera gånger (bara upp dit kände jag att jag gjort helt rätt i att inte starta). Vi hann inte se och heja på tjej-eliten, men väl vår klubbkompis Frida Zaal som åkte med oss till Ludvika och som jag hade planerat att köra ihop med under loppet (förlåt att jag drog mig ur). Även bloggare Linda och Yvonne (D40) hann vi ropa lite åt. Sen dröjde det en stund innan herreliten passerade i en stor klunga.  

5B92340C-C3A7-4A9A-B9E0-7F04B5919B7C.JPG Min klubbkompis Frida Zaal har precis kommit till Kålbotten.

IMG_7457.jpg Det dröjde en stund innan killarna susade förb, jag passade på att ta en powernap medan vi väntade (japp fullkomligt myggfritt).

IMG_6896.jpg Delar av den stora, första klungan i herrarnas tävlingsklass som ännu inte hade splittrat upp sig.

IMG_7279.jpg 

IMG_7408.jpg Hannele Junkala är inte bara cyklist, hon är typ allt, men framförallt kanske Högskolan Dalarnas roligaste och kompetentaste lärare (som jag haft turen att haft). 81 kilometer och 5:a i Damer motion! 

När de allra flesta passerat Kålbotten så for vi vidare till uppförsbacken vid hyreshusen (?) Vi trodde att vi skulle hinna dit innan tjej-eliten men missade dem även här. Då herr-eliten kämpade sig uppför backen var klungan nu nere i 9 personer däribland vår egna starka bloggare Erik.

Sista hangaround-placet var ca 3 kilometer i från målgången. Där fick vi äntligen se de snabbaste damerna susa förbi. Jennie kom först och det dröjde nog ett par minuter innan tvåan Hanna kom och sedan ytterligare några minuter efter det till trean Emmy. Jag undrar ibland hur det känns för Jennie, jag menar.. jag tycker ju inte att det är så roligt med lopp där jag av någon anledning får lov att cykla själv (vilket ju händer rätt ofta i damklassen med så få startande jämfört mot herrklassen) Men Jennie, hur ser det ut för henne egentligen? Känner hon sig ensam hon med, eller ser hon förpatrullen som nån form av sällskap? 

IMG_7464.jpg Jennie 3 kilometer från mål.

IMG_7452.jpg Herreliten 3 kilometer från mål. På bild (längst till höger) syns även Sara Grönoset trampandes mot sin 2:a placering i SM D30

IMG_7448.jpg Vår bloggare Erik. 

IMG_7451.jpg Sandra Nyman D-sport, glider senare in på en 3:e placering i sin klass.

IMG_7450.jpg Vår klubbkompis från Perbellum SS med stort leende och till synes helt oberörd ;) Hamnar på en 9:e plats i D30. 

Nästa tävling att ladda inför blir som bekant Cykelvasan - Årets stora cykelfest! Jag har lovat mig själv att leva ett rutinliv fram tills dess med strukturerade schemalagda dagar (trots semester) och mycket sömn. Jag har även lovat mig själv att uppsöka vårdcentralen och ta lite blodprover. Att jag har dåliga järnvärden behöver jag knappast göra blodprov för men nu har jag hört flera bekanta som drabbats av oförklarlig trötthet där det sen visat sig att de haft Borrelia och fått en penicillinkur mot det ?!?!?! För min del känns det väldigt långsökt, jag har aldrig haft ett fästingbett i hela mitt liv… Men det vore ju dumt om jag av lathet inte kollar upp det, om jag bara sitter här och hoppas att i morgon ska bli en bättre och piggare dag. 

Hoppas allt är bra med er i alla fall och att ni är lika taggad på cykelvasan som jag är. Och om ni inte bara är cyklister utan även multisportare så kanske vi ses i helgen för då jag ska köra AIM-challenge i Lindvallen för första gången i mitt liv. Kulit värre!!!