15, 22 och 41.
Jag gillar siffror, det vet ni som följer mig på min vanliga blogg (www.henrikoijer.com) och det lär ni bli varse även här. Siffrorna ovan är mina placeringssiffror från Långa Lugnets tre loopar. Jag låg alltså 15:e efter loop 1, 22:a efter loop 2 och 41:a blev jag till slut.
Egentligen så behövs ju inte så många ord om min känsla under loppet eftersom resultatlistan skvallrar ganska mycket om hur mitt lopp faktiskt gick till. Bra start, sedan lite trött följt av ett ras på slutet.
I vintras så var Långa Lugnet den tävling jag siktade först och främst på. Hemmaplan och jag visste att jag skulle vara igång ordentligt efter ett par race, här skulle jag kunna prestera. Men, istället blev jag sjuk efter Billingeracet och veckan inför Långa Lugnet var allt annat än optimal för någon prestation utöver det vanliga. Så jag reviderade målsättningen till att gå ut och ha kul.
Redan i startbacken ser jag ju ut att ha bockat av den målsättningen. Foto: Eva Önnemar
Taktiken för dagen var ganska enkel. Jag skulle ta det hyfsat lugnt i startbacken, men ändå ta i så pass att jag kom med tätgruppen över första krönet efter ungefär en kilometer. Sedan skulle jag utnyttja det faktum att jag hade hemmaplan genom att placera mig bra inför nyckelpartier fram till backen efter 18 kilometer. Där skulle liksom tävlingen börja på riktigt och därifrån skulle jag inte ha samma nytta av hemmaplan eftersom grupperna skulle vara mycket mindre och tävlingen liksom sätter sig då. Så glida med i 18 km och sedan se vad som fanns i kroppen för dagen, ungefär så var taktiken.
Starten och startbacken gick bra. Hängde med i svansen på tätgruppen och såg andra riktigt starka cyklister som nog också hade samma taktik. Startbacken i Falun är inte alls lika avgörande som i till exempel Billingeracet, Mörksuggejakten eller Finnmarksturen.
Känslan var ganska omgående att jag hade pigga ben. Inte helt oväntat heller med tanke på att jag bara tränat tre gånger på två veckor.
Ute på övningsområdet så tog jag mig upp i gruppen lagom till första stig/skogsväg och gick nog in i skogen som trea. Flera snabba ville öka farten men jag brydde mig inte i att jag tappade någon placering. Jag hade ändå kontroll på läget och visste att jag skulle klara att gå med täten även på nästa grusväg. Nu är vi ungefär 7 kilometer in i loppet och i den leriga uppförsbacken så halkar en konkurrent till och sätter ner foten. Precis framför mig. Istället för att hetsa upp mig, bli arg eller försöka tränga mig förbi så stannade jag bara lugnt bakom och inväntade att han skulle börja trampa på igen. Kände ändå att jag hade full koll och att om det krävdes så kunde jag ta i mer än jag gjort dit.
Sådär håller det sedan på vid efterföljande avsmalningar. Vi kommer ut ur skogen i små grupper om 5-6 cyklister med resten strax bakom. Det är en rätt mäktig känsla att komma ur ett skogsparti och sitta i en så liten grupp med favoriter. Landets fem bästa cyklister. Och jag.
Det är dock aldrig långt bak till de efterföljande så kort efter varje skogsparti så ansluter fler igen.
När vi kommer till den där backen efter 18 kilometer så hade jag på förhand trott att vi skulle vara 20-30 man samlade. Men jag tror att farten faktiskt varit lite högre än normalt eftersom det var fler bra åkare med än normalt. Är det upp emot en handfull klassåkare så kan dom hålla koll på varandra på ett annat vis, börjar dom bli tio stycken så är det mer oro och farten trissas upp.
När backen börjar så går jag in som trea fyra i en grupp som kanske består av tolv cyklister. Långt över förväntan inför loppet. Men nu börjar också allvaret. Nästan uppe på toppen så smäller det till rejält. Som ett gevärsskott ungefär och där står Alexander Wetterhall vid sidan av vägen med punktering (den första av fyra för hans del, skulle det visa sig).
Jag tycker ändå att jag försvarar mig hyfsat i backen, visst är jag bland dom sista i gruppen, men jag ser täten framför mig när vi går in på stigen. Jag kör kontrollerat och ser till att få sällskap ut på grusvägarna och motionsspåren igen.
Vi blir en trio där jag kör ultradefensivt. Drar inte en meter på några kilometer som vi håller ihop. Vi får istället dragvilligt sällskap bakifrån och när vi närmar oss Lugnet så är vi en kvintett. Alldeles innan hopptornen så tappar jag några meter till de första. Ser hur farten ökas inför nya flowstigen Gamla Mormor, en sprillans ny cykelled som finns på Lugnet. Jag vet att positionen in i nedförskörningen är viktig för även utför så kan man skapa luckor. Men till skillnad från loppets inledande 18 kilometer så finns inte längre det där panget kvar i benen och jag kan bara se på när två ur gruppen sprintar in i utförsåkningen.
Jag känner mig lite hindrad utför men tar mig förbi halvvägs ner. De två före oss har då fått en rejäl lucka så jag väntar in lite sällskap.
Ut på loop 2 så går det inledningsvis väldigt lätt och man åker svagt utför på grusvägar och motionsspår. I ett igångdrag på motionsspåret så känner jag hur det nyper till i bägge låren och jag har nu krampkänning i framsidan av bägge mina lår. Kollar på klockan och konstaterar att vi hunnit 30 kilometer in i loppet. Då återstår alltså drygt hälften. Den jobbiga halvan, dessutom. I nästa backe får jag släppa iväg sällskapet på tre cyklister och ta ett eget tempo. Kort därefter kommer en grupp ifatt och förbi. Jag kan inte växla tempo utan efter 35 km av loppet så hamnar jag efter igen. Får sällskap av en som kom ifatt mig redan innan första varvningen och en grusvägsraket. Den där grusvägsraketen har svårt i skogen så jag sitter bakom på grusvägarna och kör ifrån i skogen. Där någonstans så kommer vi också ifatt bloggkollegan Emelie Karlsson Landén som startat 30 minuter före oss tillsammans med övriga tjejer i tävlingsklass. Klarar av att hänga med grusvägsraketen och han som varit nära mig i ett par mil in till varvningen ut till loop 3 efter 47 kilometer.
Loop tre börjar med ett långt motlut ut från Lugnets riksskidstadion och där får jag ge mig. Orkar inte längre hålla rullen och får växla ner. När vi lämnat stadionområdet så stannar jag och kissar, något jag längtat efter sedan loop ett faktiskt. Det känns ett par kilo lättare efteråt och jag tänker att loop tre ändå är var man för sig, så jag kan kanske klara mig hyfsat på egen hand.
Det dröjer dock inte länge innan ett stort gäng på kanske 8-10 cyklister passerar mig och där går energiproppen ur. Nu kör jag inte längre för en hyfsad placering och jag förstår och hoppas att Långa Lugnet blir en av dom tre deltävlingarna som jag kan räkna bort när totalen ska sammanställas i höst.
Hela loop tre blir en enda lång kamp för överlevnad och ett försök att ta mig i mål. Jag tappar fler placeringar på färden och kan inte försvara mig någonstans där det krävs att man trampar. Utför går det ändå hyfsat fortfarande trots tröttheten.
Med några kilometer kvar till mål så står en funktionär med en jättestor skål med godis. Jag roffar åt mig en näve och blir först lite besviken på att jag fick så många Polly, dom är ju så svårtuggade... Ändå glad som en speleman över den goda energin och njuter lite senare av den långa utförsåkningen ner mot stadion och målet. Kommer i mål som 41:a men är ändå glad då jag möter min fru Ronya och dotter Ebbah i målet. Får en bamsestor godisklubba och mår gott, trots tröttheten och det dåliga resultatet.
Allt är ändå inte kattskit med tävlingen. Dels var det nog det bäst arrangerade Långa Lugnet som jag någonsin cyklat. Kände mig liksom stolt över att representera Falu CK som nu genomförde ett så lyckat arrangemang.
Men jag var ju faktiskt också snabb. I nästan en tredjedel av loppet så tävlade jag faktiskt sida vid sida med dom som är allra bäst i hela Sverige. Att mina förberedelser var katastrofala inför loppet påverkade givetvis utvecklingen. Men jag kan åka snabbt i alla fall, det kände jag.
Nu ska jag försöka få till två bra träningsveckor inför Lida Loop och sedan borde jag vara tillbaka i gammalt gott slag igen. Nu i kväll ska jag cykla för första gången sedan i lördags, ska bland annat plocka ner banmarkeringarna och plocka upp skräp från Långa Lugnets första 8 kilometer. Min del av banan, helt enkelt.
Flyger fram på slutet av loop 1, foto: Eva Önnemar
Kissnödig och med krampkänning i bägge låren på slutet av loop 2.
I mål. Trött och skitig, men solen tittade fram på slutet av tävlingen i alla fall.
Dottern Ebbah körde Lilla Lugnet på söndagen tillsammans med 54 andra barn i hennes klass. Hon körde ungefär samma (brist på) farthållningsstrategi som sin far och gick ut hårt för att sedan krokna under andra halvan. Man vill ju inte riskera att komma i mål med energi kvar?!