toppbilder_2023.jpg

En tjejvätternrunda, ett KOM och vart min träning tar vägen

Blogg_byline_emelie1200.jpg

Jag börjar med en liten avhandling av Tjejvättern. 

”Mitt” tjejgäng startade ihop med en annan grupp som ville köra fort och de tog täten. Team Uplandia tror jag de hette, i rosa fina tröjor. Vi hamnade i kölvattnet och jag försökte ligga mycket längst fram i min grupp för att ibland jaga ikapp när vår grupp tappade, eller ta vind då det ibland blev naturliga luckor i deras tvåparsrad när någon i det teamet vilade och inte snurrade runt i dragjobbet. Blåsten var ohygglig. Sex meter per sekund rakt norrifrån. Nio till elva meter i byarna. Därav gick 7 mil av 10 i motvind. Mot slutet var vi bara fem av tio från början kvar från mitt gäng som cyklade bakom tjejerna i rosa tröjor och jag ville så gärna att så många som möjligt från min ursprungsgrupp skulle med in i mål. Vill minnas (hoppas och tror i alla fall) att jag försökte fråga dem om de var trötta, peppa dem och ligga på den sida där sidomotvinden kom för att jag hade hela tiden krafter kvar som kunde nyttjas.

Minns ett par roliga saker från loppet. Det ena var att, jösses vad vackert det var efter backen i Omberg. Det såg ut som en mix av Gardasjön och strandlinjen vid Normandie där de allierade landsteg 6 juni 1944. Två ställen jag besökt i verkligheten. Det andra är att jag snöt mig rakt på Pias cykel. Ojdå, FÖRLÅÅÅT, skrek jag. Ingen fara, ropade Pia tillbaks, jag har varit med om värre! Ja det klart hon har tänkte jag. Intensivvårdssjuksköterska som hon är så tror jag att lite snor på hennes cykel varken gjorde till eller från.

Till målet i Motala kom vi efter tre timmar och två minuter. Två minuter över den måltid vi hade satt upp, men vi var jättenöjda under rådande förhållanden. Snittet blev 33,1 km/h. För min egen del kändes det lite snopet att cykla in och känna att man inte hade tagit ut sig eller varit med och kämpat speciellt mycket. Vid ett tillfälle fick vi frågan från en tjej i det andra teamet om vi kunde hjälpa till och dra. Självklart skrek jag och ytterligare en så vi rullade med i två vändor. Sen förstod vi att de inte var överens om att ta in utbölingar i sin grupp så då fick vi plockas bort, men gärna ligga med bakom. Kul ändå att jag känner mig så stark på landsväg och jag kunde inte låta bli att maila de som körde snabbast, Sub XX, efteråt och fråga vad som krävdes för att få köra supersnabbt med dem nästa år. Jag har tyvärr inte fått något svar än, men hoppas på att få det framöver:) Tror det kallas hybris va? 

6_TV-ganget.JPG

En del av min grupp på Tjejvättern.

6_buxbomcyklist.JPG

Fick även jobbinspiration när jag såg den här snygga buxbomcyklisten i Motala. Ska fundera på hur detta går att överföra till Skövde stad. Får skicka personalen på inspirationsresa till Motala kommun.


Nästa grej att avhandla är ju den där teknikprylen jag köpte inför Tjejvättern! Garmin edge 510. Nu har jag ju inte använt alla finesser i den, men den funkar fint. Jag såg hastighet och tid och synkar numera mina turer trådlöst över till Strava i telefonen. Nu kan jag ju till och med köra intervaller - för att jag ser sekunder rulla på en liten skärm. Därför fick gårdagens pass bli det berömda och omtalade 4x4 minuter. Första någonsin i mitt liv. Trevligt. Råkade också ta ett KOM på en av mina intervaller. Helt ok uppfinning det där - tidtagning. Den får väl godkänt. Välkommen Emelie till 2000-talet. Eller kanske 1900-talet.

6_garmintid.JPG

Numera tar jag tiden såhär när jag tränar. Känns helt ok.


6_KOM.JPG

Oj vilken mysig gårdagskvällsträning. Snodde ett KOM från min kompis Mathias - som genast fick reda på det via mig innan han hann att få "Uh-oo mailet". För det hoppas jag att killar som blir spöade av brudar får också???


Sen fanns det ett sådant där sporttält i Motala också. Oj, oj, oj. Sådana är ruggigt farliga. Klev ungefär 2,5 steg in i butiken innan min blick obönhörligt drogs mot VOID-kläderna och en specifik blå/vit tröja med ett snyggt mönster. Passerade. Kikade snett bakåt. Backade lite. Gick runt. Kollade från sidan. Gick fram för att klämma och känna. Stannade till och pratade med en kompis som dök upp. Glodde emellanåt under konversationen åt tröjans håll. Gick ett varv i butiken. Hamnade på samma plats som från början. Gick fram och kände lite till och då kom en säljare fram. KÖRT. Jag provade byxor, tröja och matchande strumpor. Skickade bilder till storebror. Han mer än okej:ade. Alltså jag är ju myndig, och en för det mesta förståndig vuxen och så, men i det här fallet behövde jag alla övertalningsmanéer som kunde plockas fram. Och i det fick Erik ingå som en utomstående part. Jag drog även sådana där klassiker i huvudet som att ”jag fick tillbaks på skatten igår”, ”jag har aldrig i mitt liv haft en festperiod” (som många av ens vänner, som gjorde utekvällar ihop med sitt kontokort och vaknade dagen efter med typ minus på kontot…), ”jag röker eller snusar inte och lägger således inga pengar på sånt”. Och så vidare. Bara tankelekar. För en snusare som precis ska köpa 8 stockar kan ju lika gärna tänka ”jo, men jag köper ju inte cykelkläder för xxxx kr på en helg”. Men, mina damer och herrar - jag kan meddela att det fungerade! För jag rev till mig alltihop och gick snabbt därifrån för att inte bli distraherad av några ångerknappar.  

6_void.JPG

Gick inte att låta bli. Helt omöjligt. Jag har köpstopp nu fram till 2021.


Och avslutningsvis...

Jag kikade över min träningsstatistik i Strava precis. Jag har hittills i år tränat 43 timmar och ligger nu på ett snitt på fyra timmar per vecka. Sen vet jag att det finns enstaka pass mellan januari och mars som jag aldrig registrerade eftersom jag inte hade en tanke på att tävla något vidare i år. Jag hade noll motivation och driv fram tills det att jag fick frågan om att skriva för långloppscupen. Så lägg på 20 timmar. 63 timmar, där har vi det. Jag ska verkligen försöka genomföra mina fyra timmar per vecka året ut. Det skulle i så fall bli en totalsumma på 163 timmar. Inte mycket, men något att jobba vidare på. Oavsett så skulle det i så fall bli ett personligt rekord för mig i livet vad gäller träningstimmar per år. Jag tänker alltid efter en bra och rolig säsong på antingen längdskidor (som var sporten fram tills för några år sedan) eller cykel, att nu. Nu minsann. Nu ska jag träna för att se hur bra jag kan bli. Hösten 2015 efter Cykelvasan var inget undantag. Jag skulle träna. Massor. Köpte till och med en trainer. Fick aldrig ens cykeln uppmonterad på den. Kom aldrig så långt.

Varför blir det jämt såhär då? Jag har ju alla möjligheter att träna mycket, jag har inga barn eller något hus som tar upp min tid. Finns nog många därute som avundas tiden jag har att ägna åt mig själv och mina intressen. Jag har cyklarna. Skorna står där i hallen.  

Men. 

Helt plötsligt tas man över av höstrusk, vintermörker och håglöshet. Alldeles för mycket tankar och funderingar. Motivationen till väldigt mycket kan försvinna väldigt snabbt. Dagdrömmeri om att bland annat fara fram snabbt på en cykel kommande sommar stöts bort långt ut i periferin. Och man får istället ägna sig åt att värka ut sin själs plågoandar. Tills det är klart.

Och sen kan man hoppa på sadeln igen.