Premiären är avklarad och det gick ju faktiskt helt okej. Nästan så att det var mer än okej, jag skulle vilja sträcka mig till att det gick riktigt bra i helgen. Jag blev nämligen 12:e man och efer att jag varit 23:a i fjol och 18:e som bäst så är det ju ett rejält kliv uppåt för mig på Billingeracet.
Veckan innan Billingeracet så tävlade jag i Lidingöloppet MTB och det var med en känsla av skitben. Den känslan satt kvar fram till masterstarten släppte i Skövde. Alltså direkt bilen ökade farten och släppte oss fria så kände jag direkt att benen var med mig. Det gick lätt och jag kunde ta mig upp till bergspriset utan större ansträning.
Normalt sett när jag har bra ben så brukar jag ösa på allt vad jag har till dess att jag inte orkar längre. Men denna gång så lyckades jag också hålla huvudet kallt och gjorde inga dumheter. Hamnade i en grupp om runt 10-15:e plats nere på banvallen och kände att goda möjligheter till topp-10 fanns om jag kunde ha lite krafter kvar mot slutet av loppet. Eftersom jag aldrig behövde gå på max någonstans så trodde jag mig kunna ha en hel del kräm även mot slutet. I slutet av banvallen så kommer en jättestor grupp ikapp oss och det var ju inte speciellt bra. Tack och lov så håller de starkaste i den gruppen sig långt fram och jag backar inte längre ner än typ tredje plats. I motluten och på stigarna så spricker gruppen upp i en mindre grupp igen och vi är sex väldigt starka cyklister. Perfekt!
Förra säsongen kom jag till Långloppscupen med tre år som landsvägscyklist bakom mig och det märktes i skogen. I år märktes det att jag hade mer vana med MTB. Skönt att ha blivit av med den svagheten.
I Öglundabacken så anförde jag gruppen som då var delad i två. Också det var en klar förbättring mot i fjol då jag hade problem uppför många gånger. Nu kunde jag anföra gruppen och ändå så höll jag igen.
Innan varvningen så har vi hämtat in en cyklist och jag hör någonstans att vi kör om en tiondeplats. Topp-10 närmar sig alltså, även om gruppen nu är starkare än den var innan sammanslagningen på slutet av banvallen. Här fanns både rutinerade och väldigt meriterade cyklister. På stigarna nära tävlingsområdet så tycker jag att det går fort igen, jag får börja kämpa. Vi blir av med en till ur gruppen och passerar en som punkterat. Gruppen kör alltså om en niondeplats och när vi kommer ner till tunneln under riksvägen så är vi ikapp åttonde gubbe.
Allt går verkligen som planerat och min väg. Känner mig stark och tar någon förning där jag lägger lite energi i cyklandet. Någon kilometer senare börjar det bli jobbigt. Jag var alltså inte ensam med en bra känsla...
Vi gör en tvär sväng ut på en grusväg och jag kommer för långt ut. Försöker hitta balansen för att hålla mig på vägen men är nu trött och styr ner cykeln i diket. Fan fan fan. Är igång snabbt och får lite hjälp ifatt gruppen igen. Men nu är det riktigt jobbigt och det är ändå typ 25 kilometer kvar till mål. En i gruppen faller strax efter och den lilla inbromsning som krävdes för att ta sig runt utan att cykla på honom gör att det blir en lucka framåt som jag inte orkar hämta in igen.
En cyklist har jag haft sällskap med sedan start och det är Jakob Björklund. Nu bildar han och jag avhängd duo och det känns bra att ha någon att slita sig i mål med. Andra år så brukar jag vara ensam när jag vinglar fram på Rydslingan. Nu har vi ändå någon slags grundtryck och luckan bakåt borde vara hyfsad med tanke på vilken kapabel grupp vi nyss varit med i.
Mot slutet vänder vi oss om väldigt ofta, bägge är nog rejält trötta. Jag är då det. Jakob drar mycket inne i Skövde och jag är nära att vika ner mig i Hästbacken, backen innan strupen. Men jag lyckas bita mig kvar på rulle. När man i bostadsområdet svänger höger in för att köra stigen parallellt bakom husen så tappar jag några meter och tänker att det var dödsstöten. Samlar dock mod en sista gång och kämpar mig ifatt igen.
In i sista klättringen så går jag förbi Jakob, mest bara för att få hålla min egen fart och inte behöva anpassa mig efter honom. När vi kommer till det brantaste partiet på strupen och jag fortfarande har Jakob bakom mig så chansar jag på att han är så trött att jag kanske kan köra ifrån honom. När jag vänder mig om och ser att jag fått några meter så får jag förnyade krafter och petar i en växel till.
Foto: Anders Almhed.
Kommer i mål som tolva och har fått precis den start som jag hoppats på. I fjol började jag dåligt och kände att jag låg efter från starten av cupen. Nu är jag med ganska nära där jag vill vara från start!
Känner en viss lättnad över att ha klarat av premiären och kommit ur den på ett bra vis. Fysiken är väl egentligen i nivå med fjolåret. Men jag är bättre i skogen och bättre uppför och det borde kunna ge bättre resultat än i fjol. Det är min förhoppning!
Nästa lopp är Långa Lugnet på min hemmaplan och då finns inget annat än att jag blir topp-10. Jag var 11:a i fjol och det var lite retligt. I år ska jag spänna bågen rejält.