Bockstensturen och punkt för årets Långloppscup!

Erik_bloggbild2019.jpg

Halloj!


Hur fort har inte den här säsongen gått då? Helt sjukt. Att hela Långloppscupen redan är slut känns konstigt, men även skönt så man kan fokusera på höst och vinter snart igen.

Mamma och jag tog husbilen ned till Varberg redan i torsdags för att ha en extra dag där nere innan loppet på lördagen. Vi kom dit på eftermiddagen och jag mekade ett par timmar med cykeln, gaffeln ville inte dra tillbaka vajern så vi trodde det var reglaget som behövde bytas. Bytte reglage, vajer och hölje och började sedan bli lite panikslagen när jag märkte att det inte gjorde någon skillnad. Det fungerade fortfarande inte. Stack ut och cyklade sista milen på banan och var tvungen att hjälpa till att dra i vajern för att gaffeln skulle låsa sig. 

Morgonen efter tog vi husbilen bort till Cykelmagneten i Falkenberg och hoppades att de skulle kunna fixa problemet. Lämnade in cykeln och bad till gudarna. Ett par timmar senare fick vi meddelande att det var fixat och en lättnad spred sig genom mig. Så ett riktigt stort tack till Cykelmagneten och Paul i verkstaden som kunde fixa problemet. 

Vi åkte nu ut till Åkulla där jag körde ett väckningspass genom att köra igenom Åkullaloopen som är ca 17 km och vi skulle tävla på dagen efter. En riktigt fin och hård loop, och jag började känna mig bra igen.


Tävlingen:

Lördag morgon och det var dags för tävling. 100 stenhårda kilometer och en dryg timme längre tävlingstid än vad man är van med. Varken tiden eller distansen skrämde mig inte nämnvärt men jag kände fortfarande en viss nervös känsla innan start. Träningen sedan Vasan har varit sporadisk och jag var osäker på formen. Men även om jag skulle ha en dålig dag skulle distansen gynna mig då längre lopp brukar passa mig. 

Det var ett ganska glest elitfält vilket gjorde det ganska lätt att kunna få en bra placering. Starten var omgjord till i år pga. att de inte fick dra loppet genom stan längre och detta var under all kritik. Flera kilometer cykelbanor med tvära svängar in i skogspartier med träd och buskar mitt i vägen som inte var markerade och allmänt farlig åkning. Att föråkarna på motorcyklarna dessutom åker fel på ett ställe som gör att vi längst fram måste köra igenom sly, lövhögar och pinnar gjorde inte saken bättre. Nej, det måste ni ändra på till nästa år, Varbergs MTB.

BST_2019-462_Happyride.jpg

Foto: Happyride.se

När vi väl kom ut på andra sidan stan ökade farten men det gick inte skyhögt, en uns av motvind gjorde att farten hölls hyfsat låg och fältet ganska samlat. Flashback från Vasan. Men efter 17 kilometer börjar backarna och stigarna så där gällde det att ligga långt fram. Redan på platten och i första backen kände jag mig stum innan pulsen ens kom upp i tröskelpuls. Hoppades att det skulle släppa. Tog mig ändå upp ganska långt fram efter första backen och med i svansen på backe två. Men farten hade höjts rejält så vi var endast 10 stycken i tätklungan, varav en junior i André Eriksson. 

I den tredje backen ett par kilometer senare gick det hårt och jag bestämde mig för att släppa, för att sedan kunna köra i mitt eget tempo. Albin Andersson släppte samtidigt och Henrik Sparr och Albin Pettersson en bit efter oss. 

Jag drog upp Albin och mig till Sparr och Albin och vi fyra sällskapade bort till Åkulla och första langningen. Där såg vi tätgruppen och de var 50 sek före oss, och vi hade ungefär lika långt till de som låg bakom oss. Jag höll mitt tempo som kändes bra. Märkte ganska tidigt in på Åkullaloopen att Sparr och de övriga släppte mig meter för meter. Sade till mig själv att inte vänta in dem utan att fortsätta i min fart, kom de ifatt igen fick de göra det och det var inte det hela världen. Men kilometerna tickade på och luckan bakåt ökade successivt. 

bocksten_cykelk.jpg

Foto: Cykelkanalen.se

Efter 34 kilometer kom en av banans längsta backar, upp till banans högsta topp på 198 m.ö.h. Fick syn på Niclas Gustafsson 15-20 sekunder framför mig i backen. Han och jag körde nog ganska jämt ett tag då jag inte såg till honom på ett tag. Ett par kilometer senare körde jag förbi Mattelin som oturligt nog kände sig sjuk och bröt loppet. Han berättade att Niclas inte var långt före och att jag låg 5:a och att jag skulle fortsätta köra mitt race. det gjorde jag och i slutet på banvallen som tar oss tillbaka till Åkulla igen var jag ifatt. Han viftade förbi mig direkt och jag gick upp och fortsatte köra mitt tempo.

I Åkulla efter drygt 44 kilometer fick jag en ny flaska sportdryck av mamma och viftade fram Niclas. Han gick fram ett par-trehundra meter innan han viftade fram mig innan stigarna igen. Därefter hände inte mycket. Jag gjorde allt jobb och han låg på mitt hjul. Fokuserade på mig själv och mitt cyklande och struntade i Niclas bakom mig. Jag körde mitt race. Efter 54 kilometer började krampen komma krypandes. Värmen var hög, ansträngningen ännu högre och mängden salt på tröjan högst. Som tur var släppte krampkänningen på höger insida lår ganska snabbt. 

När vi passerade Dagsås efter 63 kilometer stod mamma åter med en ny flaska sportdryck. Försökte vifta fram Niclas för att få lite vindskydd på grus och asfalten men fick ingen hjälp. Han skyllde på att han var helt tom och ett par kilometer senare visade det sig när han tvingades släppa i samma backe jag tvingats släppa pga. kramp för tre år sedan. Men nu ökade jag farten istället för att stanna och massera bort krampen. Niclas försvann bakåt och nu var det jag mot klockan - på riktigt. 

Började räkna ned varje kilometer och samtidigt började huvudvärken smyga sig på. Försökte dricka så mycket jag förmådde men det var inte tillräckligt. Började även komma ifatt fler och fler motionärer som startat tidigare och kör en annan sträckning, 50 eller 75 kilometer. De flesta omkörningarna skedde smidigt och de var väldigt snälla att köra åt sidan, men ibland blev man hindrad på stigarna ett tag, vilket inte lugnade ned en precis. 


Sista gången jag passerade mamma var efter 78 kilometer, precis då kom krampen på riktigt i båda baksida lår. Helvete tänkte jag med två mil kvar till mål och en hel del matande på vägar. Fick uppgifter att André Eriksson endast var 40 sekunder framför och jag tänkte att det skulle nog kunna vara möjligt, på 20 kilometer. En kilometer senare var jag ikapp, och om. André lade sig på mitt hjul och jag klandrade honom inte, han såg ruskigt trött ut. Vi körde ändå inte i samma klass så jag brydde mig inte heller så mycket. 

15 kilometer blev 10 och härifrån hade jag kört ett par dagar tidigare så jag visste om banan. André lade sig dessvärre ned i en hal gruskurva och jag seglade ifrån. När jag närmade mig Varberg MTBs klubbstuga var André endast 3 sekunder bakom och jag förväntade mig nästan att han skulle gå ikapp igen nu på hans hemmastigar. Men avståndet växte. Och växte. Sista kilometrarna var en plåga, de tog aldrig slut och jag hade en sprängande huvudvärk. När jag väl kom ut och körde längs havet bort till fästningen igen kom en lättnad, att efter 80 kilometer solokörning (i princip) komma 4:a och förbättra mitt personbästa i cupen! Och även klättra från sjunde till femte-platsen i totalen! Superskönt och jag är riktigt nöjd med hela säsongen :)

cykelk_bock.jpg

Foto: Cykelkanalen.se

mal_bocksten_cyk.jpg

Foto: Cykelkanalen.se

Nästa blir Bergslagsloppet i Ånnaboda nästa helg vilket även sätter punkt för denna tävlingssäsong.


Instagram: Erik_akessson (3 st s)

Facebook: Erik Åkesson

Strava: Erik Åkesson CRT