Att köra Hemmavasan på smällen

LLblogg-byline-Ingrid.jpg

Det här är en historia som egentligen började kvällen innan Cykelvasan för tre år sedan. I en lägenhet på Högfjällshotellet träffade jag Calle för första gången. Det uppstod inga gnistor där och då. Det finns mycket gott att skriva om Cykelvasan - men att kvällen innan start är gynnsamt för romantik är tyvärr inte en av dem. Speciellt skulle jag själv inte beskrivit mig själv som en särskilt attraktiv person där och då - med huvudet fullt med tankar på däcktryck, kolhydratsladdning och tävlingsnerver.

En del vatten rann under broarna och det dröjde till ännu en cykeltävling året där på - Långa Lugnet i Falun 2018 - då gnistor uppstod mellan mig och Calle. Lång historia kort - hösten därpå flyttade jag till Ulricehamn med anledning av Calle. Nu är Calle min stora kärlek och vi är sambos sedan snart två år tillbaka. En dag i april i år plussade jag på ett graviditetstest. I skrivandes stund är jag gravid i vecka 20 och väntar baby - leverans i  början på 2021.

IngridKjellstrom_CL_2020_05_23-6110.jpg

Gravid vecka 8 - på photoshoot med Chris Lanaway. Minns att jag var så orolig för att jag skulle se tjock ut på bilderna. Det var ingen fara (magen började synas kanske vecka 16).

Maj och juni månad i år har varit både några av de bästa och jobbigaste i hela mitt liv. De var bra eftersom att jag fick ett svar på varför den dåliga form och extremt långa PMS jag trodde mig uppleva i april fanns där (i form av en bulle i ugnen). Och såklart för att jag är så glad över att bli mamma i januari 2021. Men också jobbiga eftersom att jag någon gång i mitten av maj började må illa nästan jämt, var trött och fick spendera mycket tid på soffan. 

IMG_E2052.JPG

Gravid vecka 11 cyklade jag Min Vätternrunda 315 km med Team Mustach. Det var en utmaning, men med kontinuerlig påfyllnad av sötsaker och en och annan putt i ryggen från goda vänner gick det bra.

Och så har jag varit tvungen att hitta på tusen olika anledningar till att jag stundtals cyklade kasst i sällskap med andra. Att jag vissa dagar krampaktigt höll mig i cykeln styre för att mota bort illamående när jag var ute och cyklade. Och fick be Calle putta mig i uppförsbackarna när jag inte hängde med. Ville såklart skrika "hallå, cykla inte ifrån mig och bäbisen!!" när jag var sist upp för backarna, men det fick ju bli bortförklaringar á la "eh coronakilon ni vet" eller "tränade hårt igår med".  

Jag har hunnit gå igenom många olika faser under dessa månader. Jag var i bra form inför Cape Epic precis innan jag var gravid. Kontrasten från att köra hårt enligt ett schema till att att vissa dagar endast orka med träning i form av en kort promenad var stor. Eller - det var nog dock svårare för skallen än kroppen att hantera denna kontrast. Att sluta tänka på cykling i kombination med prestation. Att ta varje dag som den kommer och ta en paus från de träningsscheman som jag följt sedan flera år tillbaka. 

OBS - just eftersom jag tränat prestationsinriktat under många år så känner jag även min kropp väl. Ett viktigt verktyg för att känna efter vilken form av träning som varit lämplig dag för dag. Att komma ut och cykla när jag mått dåligt har alltid fått mig att komma hem som en piggare person. Många dagar har jag promenerat istället för att cykla också. 

Tänker att jag ska skriva mer om mina olika faser senare - främst för att det är sådant som jag själv skulle velat läsa om under mina första veckor som gravid. Både den fysiska och psykiska adaptionen. Det finns lite information för oss konditions idrottande kvinnor på smällen där ute i etern. Tack alla tjejer som tidigare bloggat och berättat om detta på olika vis tidigare.

IMG_2568.JPG

Gravid vecka 18 - på semester i Rörbäcksnäs. Andra trimestern har jag mått riktigt bra, förutom att magen och en viss tunghet nu börjar komma kan jag cykla obehindrat ännu. När bilden togs cyklade jag nästan 80 km och 5 h på stig den dagen.

Men - först fokus på nutid. Här och nu i vecka 20 mår jag fantastiskt bra. Illamåendet och tröttheten har släppt. Jag har landat i att älska livet som en smårund och gravid cyklist. De senaste veckorna, då jag också haft semester, har jag cyklat precis så mycket som jag har velat (läs: majoritet fikapass) - men tagit bort en del intensitet från passen och framförallt släppt kraven på prestation. Äntligen kan jag också börja berätta för alla om bäbisen i magen!

Gissar att jag just nu snällare mot mig själv än någonsin. Jag måste ingenting när det gäller cykling längre. Jag måste inte köra timme fyra av fem om det regnar. Jag måste inte klämma vissa watt på intervallerna. Mitt enda fokus är att se till att jag själv och krabaten i min mage mår bra. Hoppas givetvis att jag kan cykla på något vis fram till vecka 40, men är ödmjuk inför att jag plötsligt en dag kan vakna och får sätta cyklandet på paus till efter leverans av baby. 

Därför är jag också tacksam över att Cykelvasan kör Hemmavasan i år. Önskar att jag kunde hänga på rövargänget i Falun, men får istället köra här hemma i Ulricehamn. Då har jag också en hel vecka på mig att välja vilken dag jag ska cykla 94 kilometer på. Valet av dag kommer falla på en avancerad analys med indata: dagsform, väderleksrapporter, närliggande depåers (caféer) öppettider. Vilken lyx att få välja den perfketa dagen för sin start! Annars serveras  alltid lördagsmorgnar, svintidigt, som start för oss tjejer. 

Lycka till alla ni där ute som kör Hemmavasan i helgen!